Opretentiöst nyårslöfte

Den här bloggen ska föreställa mitt nyårslöfte. Ganska opretentiöst nyårslöfte med tanke på allt annat jag kunde ha lovat inför 2006. Anledningen till att det inte blev mer än en blogg för mig är att mitt kommande år eller åtminstone den kommande tiden är förutsägbar. Jag går i skolan, enkelt. Jag kommer dessutom kvar på tidningen. Kanske kan jag hoppas på sommarjobb på estnisk tv. Det beror lite på vad de kan fixa där borta. Har annars ett annat sommarjobb där som jag ska söka. Men till skillnad från många andra kan jag inte säga att jag har en speciell känsla för det här året. Blir det ett bra år? Vet inte. Blir det ett dåligt år? Vet inte. Det enda jag egentligen önskar av det här året är att jag får resa mer. Det är svårt att matcha när man går i skolan. Lisa har tagit studieuppehåll och ska backpacka med sin syrra i Sydamerika i 2 månader. Det får inte mig och mina outlandishutsikter att må bättre i detta iskalla snöhelvete.

Well. Julen, julen. Ja, som jag alltid säger: ”Med skilda föräldrar blir det som det blir”, dvs lätt stökigt. I år gjorde verkligen nästan alla sitt bästa för att inte komma överens och helt förtränga den värme som julen ska bringa. Det resulterade i att jag och syrran fick ficka jul på tre ställen typ samtidigt på julafton. Jag är trött på att vara den som kommer i kläm.
Julkänslan infann sig aldrig. Emellanåt sket jag ärligt talat i om det blev nåt firande eller inte. Jag kände mig mest ledsen. Ledsen över vuxna människor som inte kan kommunicera, ledsen över att jag saknar min lägenhet, ledsen över att jag inte fick fira jul med Lover, ledsen på grund av frustration. Dessutom stack mamma till Tallinn på annandagen, vilket innebar att tiden med henne blev väldigt begränsad och splittrad. Jag ville bara gå hem till Lovers lägenhet och sitta där julafton ut. Själv. Ensam. Andas. Och titta på snön.

Men kors i taket vilken lyckad nyårsfest jag och Lisa planerat ihop. Harkel. Det vara inte bara jag som var nöjd. Visst var det jobbigt att få ihop gästlistan när folk har allmän fördröjning i hjärnan, men det var verkligen värt allt jobb. 35 ätande och 15 till eftersläppet. Det var verkligen fest fram till klockan fyra på morgonen. Då var vi bara några stycken duracellkaniner kvar som studsade fram på hala golv medan några fortfarande sjöng karaoke.
Slutligen var det syrran som fick hem mig. Hon hade kommit dit för att lämna ett par strumpbyxor till mig eftersom jag råkat hugga mig i låret med en glasskiva. Som jag minns ringde jag henne och bad henne snällt att komma förbi, men ångrade mig snart. Jag beklagade mig för halva festen om att jag hade trasiga strumpbyxor och att det var dåligt eftersom jag inte ville att jag skulle uppfattas som någon som inte har råd att köpa nya. ”Sen när kom klassfrågan in i bilden”, frågade Jonas. Aldrig antar jag. På nåt vänster lyckades han övertala syrran att komma till festen med de sabla strumpbyxorna.

Hmm..när jag satt vid mitt sällskap och åt blev jag en sån där übersocial person som stjäl hela showen och fick be de andra att säga åt mig att hålla käften om jag pratade för mycket. ”Det är väl tur att någon pratar”, sa Toffe och skrattade uppfostrat.
Haha! Jag tyckte inte att vi skulle prata så mycket om vad vi gör, men ändå kom vi in på det. Jag sa vad jag pluggade och att jag gärna skulle vilja starta en tidning. Hela bordet tycktes tappa andan och mumlade i kör: ”Oj, då! Vilka ambitioner! Det var inte dåligt det”. Jag blev stum av förundran. Hade jag sagt nåt konsigt? Nej, de tyckte bara att det var fantastiskt att jag hade ambitioner med mitt liv. Fattar ingenting. Jag hade iaf hoppats på att majoriteten av de som går på högskolan vill nåt.

Wall är en person som jag trots att han varit taskig mot mig ett antal gånger, inte kan ogilla. Kanske är det för att jag tycker synd om honom och för att han roar mig. Jag skrattar åt honom, inte med honom. Tyvärr. Han har bla annat sagt att tycker att jag är så svår och därför inte kan förstå hur någon vill vara tillsammans med mig. Han har även dissat min klädsel då jag hade slips på mig. Senast på nyårsfesten hade han antytt till Lover att jag tröstat honom genom att Wall fick ligga med huvudet i mitt knä och jag klappade honom på huvudet. Sen hade han avbrutit sig själv och gått därifrån. Han är myternas mytoman.
När vi vid tolvslaget skulle bli fotade tillsammans höll han på och äcklade sig runt mitt hår och öra med jag tittade in i kameran.

När jag vaknade på nyårsdagen mindes jag att jag sagt åt honom: ”Anders, varför
är du ett sånt svin ibland!?” och kände segerflaggan blåsa i vinden.

Balls. Han hade ursäktat sig för allt han var värd och sa att han inte menade nåt illa. Så att säga till någon att man inte är önskvärd, att man klär sig oattraktivt och ljuger ihop historier om en, är inte att mena något illa? Även om jag överlåter problemen på honom så är det principsak. Man säger inte sånt till folk. Oavsett.

Årets första inlägg.