Skrämmande och ärligt

Jag har känt mig lite uppgiven, oinspirerad och lat de senaste dagarna. Det handlar mest om jobbet. Det blev bara för mycket häromdagen när jag kom på för hundrade gången att jag inte börjat skriva på essän. Sen vaknade jag tidigt en morgon, hjärncellerna åkte karusell och jag fick en snilleblixt om att låta mina texter jag skrivit för tidningen här vara min "essä". Föreslog detta för min handledare som inte använder sin mail helt aktivt. Trodde att jag åtminstone skulle få respons innan helgen så att jag kunde börja skissa på ett förslag, men icke.

Sitter här med ytterligare två eller helt tre uppdrag som ska skrivas plus essän och det tar emot som bara den. Jag älskar ju att skriva, men processen som ligger bakom upplägget, formuerandet och kreativiteten känns tung just nu. Förresten är inte uppgiven rätt ord. Min hjärna är trött och tänker alldeles för ofta på saker jag ska ta tag i hemma. Eftersom jag inte är på plats och praktiskt och fysiskt kan gör någonting går hemskt mycket tankeenergi åt att leva och planera i tanken. Lover och jag sköter alla bestyr genom skype eller via icq och så gott vi kan på varsitt håll. Misstänker att jag plågat honom en del med alla frågor och idéer jag har eftersom han jobbar så mycket och varken har tid eller energi att viga åt det jag säger. Jag borde lägga flyttankarna på hyllan åtminstone tills jag kommer hem. För bådas skull.

Imorgon är det två veckor kvar tills jag är tillbaka i Sverige igen. Jag antar att det är den verkligt påtagliga nedräkningen som gör att jag plågar mig i framtiden. Plågar är inte heller rätt ord. För plågad är jag definitivt inte när jag går och köper en Marockansk inredningbok för att få inspiration till vårt hem. Jag älskar det, men just nu sliter det min hjärna i bitar eftersom mitt fokus måste ligga på tidningen och skolan. Håll ut ett litet tag till. Nedräkningen gör också att jag saknar Lover mycket. En del av mig saknar honom alltid, men livet och vännerna här gör att jag inte har tid över för det. Det här har varit en jättebra tid för oss. Vi vet att vi kan vara ifrån varandra en längre tid och det gör oss ingen skillnad. Vi klarar det och kan samtidigt ta vara på våra önskningar och drömmar.

Jag har också varit så trött i två dagar och det vet jag precis anledningen till. Pirjo kom hit i fredags och lagade mat åt oss. Vi kollade på White Oleander och gick till Von Krahl så sent att det redan var fullpackat. Det var ett band som spelade inledningsvis och de verkade bra, men svårt att höra för en oerhört dåligt ljudanläggning. Det var Mutant Disco och jäklit bra drag i festen, men jag undrar vad de tänkte när de bara hade ett golv öppet. Gick inte och la mig förrän 04.30 den natten.
Följande dag följde jag med Daniel för att inhandla ett bärnstenssmycke till hans mamma. Det tog typ 5 minuter av de 60 beräknade så jag vandrade till Stockman för att leta efter grym tvål. Tallinn har nämligen ett sjukt brett utbud av hudprodukter som luktar guld och gröna skogar. Köpte som vanligt ingenting för att jag konstant får beslutsångest när det handlar om prylar.
Kom hem och satt länge och stirrade tomt på tv-skärmen som visade FashionTV. Daniel undrade vad jag höll på med. Julian och jag skulle träffas över middag på tvällen, men då jag var så insjunken under täcket framför Broken Flowers höll jag på att ställa in träffen. Men det är ju när man är som mest osocial som man behöver träffa folk och bli pigg och kry igen.
Julien såg smått trött och stressad ut. Vi gick till SushiHouse, åt tio dyra bitar sushi och delade på en flaska vitt vin. Det var tredje gången vi träffades och lite oväntat blev vi snabbt väldigt personliga. Jag tänkte inte så mycket på det för jag väljer mina ord ganska väl, men Julien stoppade upp hela samtalet när han plötsligt kom på sig själv med att känna sig blottad. Det var ungefär som att en spärr släppt och meningarna bara vällde ur honom utan att han reflekterade över vad han sa. Han sa att han inte pratat så förtroligt med någon förutom hans flickvän på väldigt länge. "Du är ju journalist det är därför du får mig att prata så mycket. Du ställer de rätta frågorna". Först kändes det som att han menade att jag lurat honom. Liksom manipulerat honom att prata, men sedan förklarade han lättnaden han kände av att änligen ventilera vissa saker. Det tog jag som en komplimang.
Sen bjöd han med mig på en fest och vi skulle egentligen bara gå förbi hans lägenet och plocka upp en flaska alkohol, men vi stannade kvar i lägenheten och delade på en flaska rött. Kände hur alkoholen verkade som en helkroppsmassage och äntligen kunde jag släppa alla tankar kring jobb. Slutligen började jag se tredubbelt och tog det som ett tecken på att det var dags att gå hem. Det där med att gå ett varv kring huset som dörrvakterna säger hjälper verkligen. Fick sällskap hem till dörren.
Det kändes overkligen och minst lika upplyftande att en hel kväll ha haft så intressanta samtal. Okonstlade, okrystat, ömsesidig nyfikenhet och humor. Det är inte ofta man träffar människor som tillåter en att komma en in på livet eller som man själv vill släppa in. Och det var inga samtal om vädret utan om gömda och förtryckta känslor som kommer upp till ytan när man hamnar i olika situationer. Det var en mycket rörande men också skrämmande ärlig kväll.

Pokerface Nation

Skrev för en tid sedan ytterligare en krönika för Eesti Express.

POKER FACE NATION

We know that cultural expression has many faces around the world. Some cultures runs around with a leather strap between their buttocks, some lives in igloos and others actually think that Dubya Bush is sane. Even if the population of the world both in appearance and culturally could originate from different galaxies, we do have two very basic biological expressions in common. Laughter and cry.

But it seems like someone has peed in the Estonian gene pool because in Estonia they don’t do smile. The corners of the mouth don´t seem to move in that typical path called smile. Estonians have the same pokerface that women get who have injected too much botox in to their face. They no longer have the ability to express emotion.

During my first week in Tallinn I thought that it was only me who was paranoid when I passed people on the street who glared suspiciously at me. I probably looked lost and weird. Six weeks later I´m not lost anymore, but people still look at me like I sent their grandmother to Siberia.

In a way it´s like people live their lives like they are not aware of others existence. This becomes very obvious when you go by public transport. The trolly rattles and bounces because of the driver who drives like he suffers from narkolepsia. People hardly ever talk, let alone look at each other. Most stare empty out the window into no mans land and it feels like I accidentally got on a chartered trolly to judgement day. What would happen if someone suddenly started to cry heart-breaking or if someone hurt him or herself badly on the trolly? Would anybody react and do their best to help or would the view outside the dirty windows be a more comfortable place to rest ones eyes?

Why is this? I have asked my mom who grew up in Tallinn during Soviet times. She believes it could be a historical trauma from that period. If I would have been thrown back and fourth like a jojo between occupying countries and freedom for more than seven hundred years, I would probably also feel freaking bitter. So this botox injection seems to be a spiritual one. Actually Estonia hasn´t been a independent country for more than sixteen years. This bitterness will probably not turn to sunshine for generations. Since all Estonians carry the same historical baggage, I´m wondering why there´s is almost no sign of solidarity. You are a free and wonderful country but the Estonians don´t seem to feel the same. On the way to the sunshine it wouldn’t hurt to stop once in a while and smile at a total stranger. What a wonderful name on a nation it would be: The singing and smiling nation.

Fick idag ett mail från en arkitekt i Tallinn.

Tere Hanna,

Du pratar väl svenska. Jag har läst dina artikeln i EE och tycker att dem är bra och slående.
Anledning att jag vill kontakta dig var artikeln om pokkerface. Den är jätte bra. Jag skulle vilja bjuda dig att prata om den ämne i Tallinn Rotary Club där jag är medlem.
Låter det intressant?

Med vänliga hälsningar

E. H
Managing Director/Architect SAR (MSA)

Ok, väldigt trevlig respons men wtf ska jag säga? Ska jag göra en ironisk stand up show? Eller en föreläsning? Ska det vara ett samtal? Gubbarna kommer ju bara sitta där och titta på mig. Hur mycket finns det ytterligare att säga mer än krönikan?

Har mailat honom och frågat vad han förväntar sig och hur ett eventuellt upplägg skulle kunna se ut. Och framför allt, varför är detta ämne intressant för Rotary Club i Tallinn. Mystiskt detta. Men låter det ok så gör jag det.

Låt brösten flaxa i vårvinden!

Igår hade jag funderingar på att följa med Michael och Laura till Ootpäe och se en pjäs, men beslutade att jag behövde ta tag i artikelskrivandet istället. Hade suttit och skrivit nästan fem timmar när Daniel och Kristi kom hem. Kristi och jag hade egentligen planerat att göra en cykelutflykt bara idag, men eftersom vädret var så fint även igår frågade hon mig då också. Ville ju skriva färdigt intervjun, men tänkte att en liten paus skulle vara skönt. Tänkte att jag skulle hänga på max en timma och sen fortsätta skriva. Det slutade med att jag kom hem efter 3,5 timmar! Vi cyklade till Rocca al mare (Klippan vid havet) som är ett friluftsområde vid Tallinns sydvästra kust. Vet inte om det kändes så mycket som ett friluftområde utan mer ett område där man bygger väldigt många lyxiga hus nära havet. Det braiga är att det finns fina sträder vid detta område, och det dåliga att det är svårt att få tillgång till dem om man inte har hus där. Det var så mycket som kände inhägnat och privat.

Vi stannade till vid en privatskola för små barn och tittade på havsutsikten och hade skönt i kvällssolen. Jag känner inte Kristi så bra, men det kändes som vi lärde känna varandra lite bättre.

Det är tydligt att folk i Estland inte har någon vana vid att cykla och man ser sällan cyklar här. Förmodligen beror det på att det inte finns några cykelvänliga vägar i centrum. Man måste liksom trängas med fotgängarna på trottoarerna. Köra på samma väg som bilarna känns uteslutet. Skulle förmodligen inte ta lång tid innan man är en platt pannkaka på marken. Dessutom är majoriteten av alla trottoarkanter så jäkla höga att man i centrum aldrig kan få flyt i cyklingen utan måste kliva av cykeln vid varje trottoar. Men när man väl kommit utanför värsta rusningstrafiken och centrum så finns det tom bra cykelbanor. En annan sak som indikerar avsaknaden av cyklar är att inte en jävel reagerar när man plingar på dem och vill att de ska maka på sig. De är väl inte vana vid det ljudet helt enkelt och bryr sig inte.

Åh! Idag har varit en av de bästa dagarna i Tallinn hittills! Idag cyklade vi till och igenom Pirita vid havsslingan som både har gång, rollerblade och cykelbana. Mycket bra och städat. De ester som väl upptäckt rollerblades åker som värsta proffsen. Både rollerbladare och cyklister har ofta proffsiga och friluftsvänliga kläder.

Pirita är ju så fiiiiint. Jag är havsgalen. I admit it! En Tallinkbåt smög sig in i hamnen och satte havet i gungning. Solen sken varmt på oss och havet luktade kallt och mintigt utan mint, tång och sött. Å jag kände mig så lycklig, så fri och odödlig. Helt fantastiskt.

Vidare cyklade vi mot Viimsi och hamnade på ytterligare en strand. Trodde inte att vi kunde ta oss längre, men Kristi mindes att det fanns en cykelbana i skogen and off we went. Och det var verkligen en cykelbana i den täta skogen, men fortfarande vid strandremsan och vi såg stranden hela vägen innan vi vände tillbaka till centrum. Jag skojar inte, men det var folk som solade i bikini och badbrallor på stränderna och en kvinna lät brösten flaxa fritt i vårvinden.

Sluta vara så tråkiga!

I onsdags kom jag tillbaka till Tallinn efter påskvistelsen i Norrköping och Nybro. Jag hann träffa familjen Pappa och hade köpt ett litet leksaksakvarium till Viktor. Han sa många gånger att det var den bästa present han någonsin fått. Han är söt den lilla krabaten. Några dagar senare hälsade Lina på med en målarbok och några andra saker som hon köpt i Thailand och de var också de bästa sakerna han någonsin fått :) Nu när han kan prata riktigt bra har jag upptäckt att han är riktigt smart och kanske lite gay. En morgon när han kom till dagmamman såg han att hon hade bytt gardiner och sa till henne:
"Har du nya gardiner? Vad trevligt". Han är bara fyra år och ser sånt som en kvinna skulle uppmärksamma :)

Sen spenderade jag och Lover tre dagar i Nybro och hade det så lugnt att jag fick myror i hela kroppen. Har ju redan haft det lugnt i Tallinn så ledighet var egentligen inte riktigt det jag behövde, men det var trevligt att träffa familjen Johansson som inom en snar framtid kanske utökats med en Philklint. Lover har funderat på att byta till Philklint efter sin morfar för att hedra honom och låta hans namn leva vidare i släkten. Men Lovers pappa frågar alltid både på skämt och allvar vem som då ska föra vidare Johansson, ungefär som att Johansson är ett unikt efternamn.
På söndag kväll kom vi hem och på måndag hade jag reserverat för Lina. Vi hade mycket att prata om och dela med oss av våra upplevelser de senaste månderna. Bla känslan av ett vilja fortsätta våra liv utomlands och apatin i Norrköping. Oavsett hur trötta eller bittra vi är på Norrköping så är det bara positiva känslor eftersom det kommer att driva oss iväg vidare. Vi har tex sökt sommarjobb i Norge i år och håller tummarna för att få ett par månader på ett vackert fjordhotell.

I tisdags åkte jag till Enköping för att träffa pansarvagnstjejen Ernits. Vi gjorde den stora intervjun i Tallinn för en tid sedan, men jag behövde även absorbera lite miljöbilder och beskrivningar och åkte till regementet. Där kom jag i mina civila kläder med kamera på magen och för en gångs skull kände jag mig som en outsider eftersom alla andra var klädda i militärkläder. Hon visade runt på hela anläggingen och jag fick åka pansarvagn. Cool och klaustrofobiskt. Har skrivit på intervjun eller mer reportaget halva dagen och känner så här långt att det blir bra!

Och sen då? Jo, i onsdags kom jag tillbaka hit och hann bara koppla upp mig på nätet och laga lite lunch innan Graham frågade om jag vill följa med och äta på Elevant. Klart jag ville, men det blev bara en dessert. Träffade Grahams kompis Dan som har resebyrå i Tallinn och även Merilin och hennes två svenska kompisar var där. Trodde att jag lugnt skulle vandra hem efter middagen på Elevant, men gick vidare till Deja Vu där vi träffade Julien över en drink. Det var trevligt att träffa honom igen efter han varit i NY. Han är så supertrevlig och glad. Tyckte att det var lite pinsamt att intervju publicerats tidigare än sagt, men det var inget jag kunde styra över. Men eftersom han ska få ett ex av mig så är han glad :)
Ännu en gång var jag mental på väg hem, men vi gick vidare till Kaheksa. Upptäckte snart att det inte fanns några lediga bord och vi var precis på väg därifrån när den beryktade James dyker upp från ingenstans och mer eller mindre ger oss order att sitta vid han och hans miljonärkompis bord. Storlek- och utseendemässigt ser han ut som en full Kendocka och hans mål i livet är att ligga med så många kvinnor han kan. När vi kom fram till bordet beställde han in fler drinkar (hela kvällen var på honom) och medan han gjorde beställningen hos den lilla servitrisen smekte han henne på rumpan. Hon såg väldigt äcklad ut. Jag blev genast rädd för honom och försökte gömma mig bakom Graham, men han skulle som vanligt retas och knuffade mig bara närmare James och det slutade med att jag satt bredvid honom i soffan. Jag tänkte att om han försöker tafsa på mig får han hen fet smäll. Men han pratade mest om sig själv och med sitt självupptagna jag så såg han förmodligen inte ens att jag satt där förrän jag började ställa frågor. Fler drinkar beställdes in medan han sa åt oss att sluta vara så tråkiga som inte ville gå till Hollywood och dansa. "Vet ni hur många onsdagar vi har kvar i livet att festa på?" Han angav något tusental som han sörjde. Inte nog många onsdagar för James. Alla dagar i veckan förutom onsdagar tycker han är värdelösa. Vad ska man göra då liksom? Gå ut med hunden heller? Fuck that, sa han. Han beundrade sin miljonärmäklarvän som precis köpt en fräck bil som James pratade om som om det vore ett barn. Pengar, brudar och sex. Det är livet det. Fuck yeah, sa han.

Traumatisk bussresa

När Lover och jag åkte hem från Kalmar i söndags satt en mycket begåvad ung dam bredvid oss och pratade i mobiltelefon så att hela bussen hörde. I shall say no more.

"Vi var hemma hos x och jag blev sur på honom och lämnade lägenheten, men så blev jag utelåst och kunde inte komma in. Klockan var ganska mycket och jag visste inte hur jag skulle komma in. Jag ville inte ringa hans mamma för jag visste att hon skulle upp tidigt och så sitter hon ju i rullstol. Hon hara bara ett ben.

[...] Så låg vi och kela lite på sängen och han smekte mig. Sen tryckte han kuken i mig två gånger, men sen drog han ut den och sa att han inte orkade mer.

[...] Gick vi på stan och så sa x att vi borde gå och köpa en dildo till mig. Då sa x att det inte behövdes för jag kunde ju få mitt på annat håll.

[...] Du vet att jag har bråkat med pappa. Jag ringde till honom för jag vill ha en ny mobiltelefon, men han sa bara att han inte hade några pengar. Då blev jag förbannad på honom och sa att jag vet att han tjänar tre gånger så mycket som mamma och då undrade han hur jag visste det. Då sa jag att jag och mamma kollat upp honom på internet. Det finns en sida där man kan kolla upp hur mycket folk tjänar. Så sa jag att en mobiltelefon är det minsta du kan köpa till mig. När ber jag dig om nåt?! Den kostade fyra tusen och jag vill verkligen ha en ny för jag har tröttnat på min gamla. Och för sig har jag alltid gått tillbaka till den jag har nu, för först köpte jag en ny och då tröttnade jag på den och sen köpte jag en ny och tröttnade på den och bytte tillbaka till den gamla och... ".

Det här vackra lilla ordet integritet, vem raderade det ur svenska språket?

Författarbesök i Göteborg

Sköna vårbilder från Pirjos och min lunch på taket. Vet inte hur många gånger vi suckade lustfyllt över hur härligt det var. Om vi bara kunnat stoppat tiden.

Har upptäckt hur snygga och fräscha människor i Sverige är. Ingen slump att utlänningar talar om "vackra svenska flicka". Inte bara tjejer som ser ut som modeorakel, även killar ser väldigt medvetna och putsade ut. Inget jag tänkte på innan jag åkte till Estland. I Estland finns det väldigt mycket vackra kvinnor. Docksöta skönheter. När det däremot gäller killarna vet jag vilken gen som gick fel. Inte riktigt min grej att snacka skit om utseenden, men kan ärligt säga att jag bara sett en attraktiv kille i Estland. Han kanske inte ens var est utan business från någon annan del av världen. Jag förstår om en del kvinnor söker sig till välbergade utlänningar. Kanske inte bara för the looks utan också att de får mer valuta för pengarna. Bokstavligt talat.

Igår var jag i Göteborg och träffade författaren. Hon mötte mig på stationen och sen gick vi och åt sushi mitt i stan och drog sedan vidare hem till henne. Hon bodde centralt i en liten tvåa och hade ett förvånansvärt ungdomligt dekorerat hem. Vi drack bulle och vindruvor och åt te (haha) vid köksbordet och hon visade mig alla hennes böcker. Mitt i allt kom hennes pappa förbi och jag gjorde en kort intervju med honom också eftersom det är han som har de ursprungliga estlandsanknytningarna. Allt gick bra förutom att diktafonprylen strejkade mitt i allt utan min vetskap och stora delar av intervjun med pappan försvann.

Lång, men trevlig dag förutom att jag trampade i en stor lös hundskit mitt på Avenyn. Sprang till närmaste vasapark för att kleta bort det värsta utan att kräkas. Ville knappast sitta bredvid någon på tåget och förpesta två timmar av dennes liv.