En dag i livskris

Orka. Någonting alls.

Igår vaknade jag med en oväntad skräll ur juldvalan. För mycket ledighet och inte tillräckligt mycket stimulans på en vecka, upplevde jag att jag hade en dag i stor kris. Kriser är bra för jag tror att man alltid kommer ut på andra sidan lite mer i blomster och rik på idéer. Krisen är i sig en indiktion på att något är fel och försätter dig i ett tvång av förändring. Tvång funkar utmärkt på mig i dessa fall.

Igår kändes livet meningslös. Jag blir lätt rädd för mig själv i sådana stunder för det hör inte till min karaktär att röra mig i samma kretsar som meningslösheten. Jag älskar att leva och bilden av framtiden är en glimmande guldklimp med havsutsikt.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt de senaste dagarna, men jag brukar använda ordet "stagnera". En slags förruttnelse. Andra kallar det "julledig". Hjärnan har inte jobbat tillräckligt hårt. Den känns mer som en degklump. Krisen sa att inget händer. Allt står stilla. Inget inspirerar och därför inte motiverar. Jag vet vad som väntar men ändå stirrar mina ögon tomt ut i intet. Det värsta av allt är likgiltigheten. Normalt sätt översvämmas jag av känslor för alla möjliga saker och både skrattar och gråter lätt. Likgiltigheten är bara en tom blick och ett darrande lillfinger.

Men. Jag accepterar inte mig själv så här. Jag ser mig själv utifrån och ser patetisk. Mitt problem och tillika goda egenskap är att jag ständigt strävar efter att utvecklas och anta utmaningar. Mitt tillstånd beskriver avsaknaden av dessa. Plötsligt blev nyårslöftet väldigt viktigt. Min intention är alltid att hålla löften och det gör det så mycket lättare att till att börja med ha ett. För löften är också ett sätt att tvinga sig själv på något som men egentligen inte är så sugen på. Som sagt. Lite tvång funkar. Men i år lovar jag inget plågsamt. Just nu har jag ett stort sug av att uppäcka andlighet och religion. Jag lovar mig själv att jag ska läsa om alla världen religioner under nästa år. Jag söker meningsfullhet i något annat än projektarbetan och stressiga telefonsamtal. Målet är inte att bli religiös. Målet är bara att dämpa min nyfikenhet och förstå världen.

Dagens Facebook-horoskop lyder:

Pisces Horoscope: Hanna,This is a great time to test new theories or to start new projects. It is time to plant some seeds for the future. You need to redefine your goals and set yourself on the best path to self-fulfillment. There is a lot of activity coming your way, so be ready for it.

I better!

God Jul?

Julgrupper, julstjärnor, pepparkakor, julkort, lussebullar, luciakonsert, paketinslagning, lilljul, gran, glögg, dadlar, ljusstöpning. Mitt i allting så förstår jag inte hur vi har hunnit med allt detta. Förra helgen hade Lover och jag lilljul hemma eftersom jag följer med honom till Nybro och pappa & Co åker till Gotland. Trots att vi skickade inbjudan ca en månad i förväg så kom dagen lite som en olämplig överraskning. Vi såg verkligen fram emot det och hade planerat menyn, men innan jul när verkligen allt ska hända kändes det ändå stressigt.

På lördag morgon gick vi ner på torget och köpte gran. Vi tittade, som av vana, på de stora granarna, men valde sedan en liten en som är hälften så stor som en normalstor gran. Den är jättesöt och tar precis så mycket plats som vardagsrummet klarar av. Med undantag för en kort lunch lagade vi mat nästan tio timmar den dagen. Mot slutet vet jag inte riktigt vart vi fick energin ifrån. Hunger kanske :) Alla var mycket imponerade av vårt alternativa julbort och även mums och österrikaren bidrog med godheter. Och vi spelade Sybarit (mat, dryck och etikett kunskap) till sent på kvällen. Hela tillställningen kändes som en väldigt vuxen grej att göra, men roligt att kunna bjuda tillbaka efter alla år som mina föräldrar och släkt ordnat kring julen.

Det är lustigt hur man i förväg kan längt så mycket till julen. Morgonen då vi ska köpa gran, handla julklappar i lugn och ro, ha pyssel-och glöggkvällar med kompisar. Det blir ju aldrig så. Det är alltid så mycket annat som ska göras att julen liksom tränger sig på med obekväma måsten. Tillslut har man mer eller mindre stressat sig igenom alla steg och så är julen över.

Vet inte varför men mina julkänslor är starka i år. Kanske är det för att jag firar i så smånga steg med dem jag inte kommer att träffa på julafton i år. Känslorna förstärk lite mer efter varje träff och nu väntar jag på höjdpunkten. Idag och just nu är faktiskt lite klimax. Allting är gjort och de sista julklapparna slogs in ikväll innan Lover tog dem med sig till Nybro. Tror att det är ett tjugotal.

Nu ska jag spendera två dagar ensam innan även jag åker dit på söndag. Det är första av många år som Lover och jag firar julen tillsammans. Det ska bli himla mysigt. Se hur hans familj gör. Och på juldagen ska vi till Blekinge till hans släktingar för mer ståhej. Daniel, Lover och Dennis har fått för sig att de ska leka manliga och sova i ett iskallt skjul någon gång i mellandagarna. De har skämtat om att lämna mobiltelefonerna hemma och titta på film under stjärnorna. Ja, det var nog så grottmänniskorna gjorde. Kanske skjuta nåt djur och låta mig tillaga det. Moderna genustänkare. Är jag kvar i Nybro då kan jag överväga tortyren så länge de skyddar mig från björnar ;) Eller ska jag kanske vara hemma, kvinnlig, klä mig i strumpbyxor och dricka vitt vin med benen i kors? (syftningsfel).

När var dag blir vardag

Har aldrig tyckt om ordet "vardag". Jag är dålig på att hantera vardag. Vardag är vakna, lufsa runt i mysbrallor hela dagen under morgon, middag och kväll. Sittandes. Framför datorn. Hemma hela dagen. Jag blir galen av sånt. Får nästan panik. Panik. Är inget fan av att softa.

Sätter aldrig vardag i perspektiv just för att jag inte behöver reflektera över att jag har tråkigt. Men jag har haft lite tråkigt då och då den senaste tiden och fick för mig att jag kanske annars har för höga krav på vardagen. Hur gör alla andra? Skola, jobb och sen ett maraton av tv-serier? Skola, jobb och sen full hobbyverkstad med kompisar? Skitsamma hur andra gör. Fast jag har haft ett behov av att jämföra. Allt jag vet är att vardagen jag tänker på ger mig panik. Att skriva D-uppsats är kanske vad som ger mig panik. Att cementeras fast i böcker och på kontorsstolen hela dagarna. Stirrandes på disken, rastlöst suktandes efter sötsaker medan illusionen får min mage att växa.

Någonting som dränker vardagen när den känns som mest kvävande är framtiden. Jag har stor framtidstro. Ser många saker hända om lite mer än ett år. Filosoferna skriker lev i nuet, men när nuet är en D-uppsats väljer jag att skylla på den när det är tråkigt.

Utan Österrike hade jag också blivit lite galnare. Och gärna Amsterdam i vår när tulpanerna blommar.

Nerkissad

För några år sedan då jag var kaxigare än jag är idag, gick jag med adrenalinet pumpandet i blodet från vattentornet med övertygelsen att det var min fulla rättighet att vandra på gatorna mitt i natten utan att bli rånad, våldagen eller mördad. Vissa nätter var gatorna helt bilfria och då brukade jag gå hem på körbanans mittlinjemed ett leende på läpparna. Ibland snöade det och jag sträckte ut tungan mot de fjäderlätta flingorna.Tystnaden och den totala ensamheten just då uppfyllde mig av en frihetskänsla. Som att jag trotsat laget och kommit undan.

Jag vet inte vem jag ska tacka, men min överygelse hjälpte kanske på något imaginärt sätt långt. Jag berövades aldrig min frihet. Ingen inkräktade på mitt liv. Jag fick vara fri hela vägen hem. Och sen i tryggt förvar.

Idag beter sig Norrköping som en rädd och nerkissad liten unge. Det finns knappt en människa ute på gatorna efter kl 20. Jag inbillar mig att det beror på den nya våg av våld och brott som härjar. Människor vågar inte gå ut för att hotet är allt för nära. Att alla håller sig inne gör det så mycket jobbigare för de som i fridfull anda rör sig ute. Det finns inga medmänniskor att gömma sig bakom, inga människor att få hjälp av om hotet uppenbarar sig. Jag är inte alls så där kaxig och frihetstörstande längre i ovanstående bemärkelse. Jag går nu för tiden på helspänn när gatorna är tomma och mörkret belägrat staden. Att jag känner mig så hämmad är marginaliserandeoch upprörande. Det gör mig förbannad att jag inte vågar ta mig den friheten.

Fler och fler psykfall och människor i utanförskap hörs och syns. Även om de inte är onda, kan de vara oberäkneliga och en källa till oro. En fredag vid elvatiden går jag hemåt på Kungsgatan och en svart man stannar mig och frågar vad jag heter. Sedan undrar han var jag bor, vart jag ska, om jag har pojkvän. Han säger att han tycker om mig väldigt mycket och att jag borde följa med på efterfest. Jag vill inte bli varken stoppad eller tillfrågad en sån sak i mer eller mindre en gränd sent på kvällen. Idag promenerar jag hem på Generalsgatan kl 20 med en shoppingkasse i handen. En rasslig minibuss med ett fyrtal killar i bilen stannar bredvid mig och undrar om jag vill ha skjuts. Skjuts vart? Till min egen begravning. Är det någon som läst på sin sannolikhetslära? Läs nyheterna och plugga sannolikhetlära innan du ställer en sån fråga. Jag väljer att inte tolka hans fråga som en vänlig gest för att min påse såg tung ut. Jag väljer att tolka det som att jag kommer att bli våldtagen om jag sätter mig i deras minibuss.

Vad är det för fel på folk? Låt mig vara! Låt alla andra vara också. Jag har övervägt att bära nåt slags skydd i jackfickan. Någonting som aldrig skulle kommit på tanken för några år sedan.