När var dag blir vardag

Har aldrig tyckt om ordet "vardag". Jag är dålig på att hantera vardag. Vardag är vakna, lufsa runt i mysbrallor hela dagen under morgon, middag och kväll. Sittandes. Framför datorn. Hemma hela dagen. Jag blir galen av sånt. Får nästan panik. Panik. Är inget fan av att softa.

Sätter aldrig vardag i perspektiv just för att jag inte behöver reflektera över att jag har tråkigt. Men jag har haft lite tråkigt då och då den senaste tiden och fick för mig att jag kanske annars har för höga krav på vardagen. Hur gör alla andra? Skola, jobb och sen ett maraton av tv-serier? Skola, jobb och sen full hobbyverkstad med kompisar? Skitsamma hur andra gör. Fast jag har haft ett behov av att jämföra. Allt jag vet är att vardagen jag tänker på ger mig panik. Att skriva D-uppsats är kanske vad som ger mig panik. Att cementeras fast i böcker och på kontorsstolen hela dagarna. Stirrandes på disken, rastlöst suktandes efter sötsaker medan illusionen får min mage att växa.

Någonting som dränker vardagen när den känns som mest kvävande är framtiden. Jag har stor framtidstro. Ser många saker hända om lite mer än ett år. Filosoferna skriker lev i nuet, men när nuet är en D-uppsats väljer jag att skylla på den när det är tråkigt.

Utan Österrike hade jag också blivit lite galnare. Och gärna Amsterdam i vår när tulpanerna blommar.