Hela veckan som gått har varit helt hysterisk fast på ett ganska bra sätt. Alltid kommit hem sant och varit väldigt trött, men det är mycket upplyftande att träffa så mycket trevliga människor. En väldigt givande vecka helt enkelt. I fredags målade jag och Jenny färdigt sektionsplanet. Känns väldigt befriande. De extremt ångestframkallande och trubbliga spralelementen sprayade vi i guld. Det blev hur snyggt som helst mot de ockrafärgade väggarna. Lite som accesoarer till rummet. Bling bling katching! Lördag blev också en lång men rolig dag. Jenny och jag drog till Ikea redan runt kl 10 för att köpa ja, möbler och andra schyssta grejer till sektionsrummet. Utan någon direkt budget hade vi ganska roligt i fantasierna. Samtidigt ville vi ju inte ha smisk när vi kom tillbaka så vi höll oss på mattan.
Något jag inte hade kunnat förbereda mig på var att jag skulle köra kårhusets skåpbil till Ikea. Ingen bakruta, ingen backspegel. Jag vägrar! Jag vägrade 2 sekunder och sen bar det av.
På lördag kväll hälsade äntligen Sanna och bäbisTore på. Tore är så himla söt. Dock har jag mer eller mindre bestämt att några barn för egen del blir det inte förrän jag är 30. Vart jag än vänder mig på stan så går gamla klass-och skolkamrater med både en och två ungar, den ena gravid men de flesta mest överviktiga och ser likgiltiga ut. Inte mitt glas vatten. Förra veckan drömde jag att jag var gravid, födde barnet men inte ville ha det. Jag åkte iväg på någon resa, kom tillbaka och sa "jag vill se bäbisen". Sen insåg jag att livet var över efter att ha fått barn vid 24. Vaknade med sån fruktansvärd ångest som snabbt avlöstes av en enorm lättnad när jag förstod att det bara var en dröm. Gah!
Ja, sen på lördag var det ju fest och som bonus på kvällen blev jag antastad två gånger. Skratta eller gråta?
Men igår hade jag världens skönaste dag bara för mig själv. Promenerade 1½ timme runt Åbackarna i solen. Gick hem och lagade en väldigt nyttig måltid bestående av couscous med gröna linser, rivna morötter och nuggets (ok, inte så nyttigt). På kvällen gick jag på Ki Yoga. Tjejen bredvid mig blev så trött att hon gäspade hela tiden. Jag blev också väldigt trött och lugn, men samtidigt koncentrerad och kunde göra övningarna bättre. Det roliga är om man inte varit på yoga förut och ligger i någon olustig position som kallas ormen, hunden, kon eller något annat, att när man ligger där inslingrad i sig själv så säger yogainstruktören att man ska andas lugnt och fint. Ibland ligger man så knäppt att det snarare känns som att man kvävs. Det krävs lite träning.
Lina är så rolig. Hon är så trött på att hon aldrig träffar någon vettig kille att hon funderar på att gå till kårhuset (där det finns hotta studenter) med skylten: "Samlag 150 kr. Jag kan dansa också". Ja, det är väldigt mycket Yrrol över det där, men det som är roligare är att hon verkligen inte är typen som skulle visa sig lättillgänglig. Undra om hon skulle betala dem 150 kr...eller hur var det nu? :D
Monday, September 25, 2006
Sunday, September 24, 2006
Idiotus maximus
Klockan är 03.41. En cider, två shots, två groggar och en drink senare. Hur kunde detta hända? Det hela började väldigt oskyldigt med att jag bara skulle över till Camillas föräldrar och gratulera Camilla över lite tårta. Eftersom jag kom dit ganska sent hade hennes kompisar, föräldrar och morföräldrar hunnit få lite under västen. Det sjöngs visor om fittan hit och fittan dit. Jag hängde inte alls med på noterna. Jag tackade ja till en och annan Jeltsinvodka med twist, tårta och ostbollar innan jag vägrade följa med till Palace. Vad skulle jag göra där? Jag hade ju intalat mig själv att jag hade haft en jobbig vecka och ville sova efter ostbollarna men efter lite övertalning och en fri entrébiljett kunde jag inte komma undan.
Så. Efter fem år i celibat har jag varit på Palace igen. Vilket skrattretande jävla ställe. Precis som jag mindes det. Majoriteten av dem som är där är så osäkra att det blinkar en röd lampa i pannan på dem. Alla söker bekräftelse med hela sin kropp och själ som bönar om att bli sedda bara för en liten stund. Är jag snygg, är jag tillräckligt sexig för att bli sedd, ser jag sexig ut när jag röker, har jag tillräckligt mycket push-up, är jag tillräckligt muskulös? All världens osäkerhet samlad just på denna plats på jorden som kallas Palace. Tjejer som klär sig som jäkla horor eller fnask, killar som studsar runt i tighta små rumpor och deffade överkroppar. Pump pump pump! Jävla onykra våp som klär sig som offer bara för att bli bekräftade som earthlings.
Palace ÄR köttmarknad. Jag var verkligen inte den snyggaste, mest väl tränade eller lättklädda tjejen där ikväll men ändå kändes det som att någon när som helst skulle trycka ett grillspett i mig. Köttmarknad. En snubbe som jag bara hälsat på på dansgolvet började smeka mig på magen. Jag avvisade honom snabbare än någon kan säga desperat och sa att han skulle lägga av. Därtill lade jag att jag är upptagen. ”Vadå är du gift eller?”. Måste man vara gift för att inte gå med på att bli antastad?!
En annan snubbe jonglerade fram sig själv vid baren och mitt dumma naiva jag tror att man får spela med en sväng utan att mena att man raggar. Han kommer fram till Camillas, Emelies och mitt bord och slår sig ned som gud själv. Han tycker att det ser ut som att jag är lång och han tycker även att jag ser muskulös ut. Ja, 1.75 och ja, på friskis. När han berättat att han är någon slags racerförare plockar han ner sina händer under bordet och börjar smeka mina knän. Jag tar bort hans händer, säger åt den väldigt främmande människan att sluta och vill på ett ärligt sätt förklara varför jag öht pratar med honom. Min förklaring skulle om han låtit mig tala till punkt, låtit ungefär så här: Oavsett om man är i ett förhållande eller inte kan man gå ut på krogen bara för att hitta intressanta människor att prata med. Jag har varit i ett förhållande 2,5 år nu och anledningen till att jag pratar med dig är för att du kanske har något intressant att säga. Jag hinner bara halvvägs när han försöker nästla sig in och frågar om jag är i ett lyckligt förhållande. ”Ja, mycket”, svarar jag. Då händer det mycket intressanta att han hamnar i försvarsposition och förklarar för både mig och honom själv varför jag inte är intresserad av honom. Dessutom säger han: ”Jag är ju bög så..”. ”Nej, du är inte bög”, svarar jag. ”Jo, det är klart jag är bög”, säger han igen. ”Jag vet ju att du inte är bög”, argumenterar jag tillbaka. Efter några om och men erkänner han tillslut att han inte är bög. Är inte detta höjden av självförintelse?
Det jobbiga är att JAG kände mig otrogen fast det var karldjävlarna som tafsade på mig.
Ute på terrassen avbryter en ganska full kille mig och Camilla mitt i ett samtal. Han undrar så klart om vi tror på gud. Varför ska folk hålla på och bli existentiella när de har druckit mer än de pallar? Camilla avvisar honom direkt medan mitt grälsjuka jag tar upp kampen om big bang vs. sagoberättande, dvs bibeln. Det resulterar i ingenting.
Mest patetiskt av allt är att Palace har en vip-sektion. Vip-sektionen har fina vita dukar, skinnmöbler, ljusstakar och är ett inhägnat område. P to the ATETISKT! Herregud i min lilla stad Norrköping. Är det så att folk betalar 2000 kr för ett helrör eller champagne bara för att visa upp sig i vip-sektionen så är det nästan så jag vill gå och hänga mig. VEM bryr sig om du sitter där eller inte!? Detta är för mig upprörande. Är det stureplan vi festar på eller vad? Stureplan eller ej, det är patetiskt. Det sorgliga är väl att medan jag ser Palace som ett studieobjekt så ser många andra det som en chans att vara någon för en natt. Kanske vara så snygg att man blir inbjuden att smutta på helröret, att få vara någon i en krets där din själ har ett pris. Jag fullkompigt dör. Det här är Dolce Vita Live. Det är inte så att de som har råd att köpa helrör går och sätter sig någon annan stans bara för att de kan. Nej, jag måste visa upp att jag är tillräckligt backslick och dum för att köpa ett helrör till kriminellt pris.
Vore jag osäker och desperat kanske jag också skulle gå till ett sånt ställe ”för att finna något hos det motsatta könet” som recerföraren sa. Lika barn leka bäst. Jag visste redan innan att jag inte längre gillar att gå ut på krogen för att det är bara jakt och råknull som gäller. Jag är trygg, jag är säker, jag älskar Lover. Jag kan omöjligt få ut något av det som försiggår på en plats som Palace.
Så. Efter fem år i celibat har jag varit på Palace igen. Vilket skrattretande jävla ställe. Precis som jag mindes det. Majoriteten av dem som är där är så osäkra att det blinkar en röd lampa i pannan på dem. Alla söker bekräftelse med hela sin kropp och själ som bönar om att bli sedda bara för en liten stund. Är jag snygg, är jag tillräckligt sexig för att bli sedd, ser jag sexig ut när jag röker, har jag tillräckligt mycket push-up, är jag tillräckligt muskulös? All världens osäkerhet samlad just på denna plats på jorden som kallas Palace. Tjejer som klär sig som jäkla horor eller fnask, killar som studsar runt i tighta små rumpor och deffade överkroppar. Pump pump pump! Jävla onykra våp som klär sig som offer bara för att bli bekräftade som earthlings.
Palace ÄR köttmarknad. Jag var verkligen inte den snyggaste, mest väl tränade eller lättklädda tjejen där ikväll men ändå kändes det som att någon när som helst skulle trycka ett grillspett i mig. Köttmarknad. En snubbe som jag bara hälsat på på dansgolvet började smeka mig på magen. Jag avvisade honom snabbare än någon kan säga desperat och sa att han skulle lägga av. Därtill lade jag att jag är upptagen. ”Vadå är du gift eller?”. Måste man vara gift för att inte gå med på att bli antastad?!
En annan snubbe jonglerade fram sig själv vid baren och mitt dumma naiva jag tror att man får spela med en sväng utan att mena att man raggar. Han kommer fram till Camillas, Emelies och mitt bord och slår sig ned som gud själv. Han tycker att det ser ut som att jag är lång och han tycker även att jag ser muskulös ut. Ja, 1.75 och ja, på friskis. När han berättat att han är någon slags racerförare plockar han ner sina händer under bordet och börjar smeka mina knän. Jag tar bort hans händer, säger åt den väldigt främmande människan att sluta och vill på ett ärligt sätt förklara varför jag öht pratar med honom. Min förklaring skulle om han låtit mig tala till punkt, låtit ungefär så här: Oavsett om man är i ett förhållande eller inte kan man gå ut på krogen bara för att hitta intressanta människor att prata med. Jag har varit i ett förhållande 2,5 år nu och anledningen till att jag pratar med dig är för att du kanske har något intressant att säga. Jag hinner bara halvvägs när han försöker nästla sig in och frågar om jag är i ett lyckligt förhållande. ”Ja, mycket”, svarar jag. Då händer det mycket intressanta att han hamnar i försvarsposition och förklarar för både mig och honom själv varför jag inte är intresserad av honom. Dessutom säger han: ”Jag är ju bög så..”. ”Nej, du är inte bög”, svarar jag. ”Jo, det är klart jag är bög”, säger han igen. ”Jag vet ju att du inte är bög”, argumenterar jag tillbaka. Efter några om och men erkänner han tillslut att han inte är bög. Är inte detta höjden av självförintelse?
Det jobbiga är att JAG kände mig otrogen fast det var karldjävlarna som tafsade på mig.
Ute på terrassen avbryter en ganska full kille mig och Camilla mitt i ett samtal. Han undrar så klart om vi tror på gud. Varför ska folk hålla på och bli existentiella när de har druckit mer än de pallar? Camilla avvisar honom direkt medan mitt grälsjuka jag tar upp kampen om big bang vs. sagoberättande, dvs bibeln. Det resulterar i ingenting.
Mest patetiskt av allt är att Palace har en vip-sektion. Vip-sektionen har fina vita dukar, skinnmöbler, ljusstakar och är ett inhägnat område. P to the ATETISKT! Herregud i min lilla stad Norrköping. Är det så att folk betalar 2000 kr för ett helrör eller champagne bara för att visa upp sig i vip-sektionen så är det nästan så jag vill gå och hänga mig. VEM bryr sig om du sitter där eller inte!? Detta är för mig upprörande. Är det stureplan vi festar på eller vad? Stureplan eller ej, det är patetiskt. Det sorgliga är väl att medan jag ser Palace som ett studieobjekt så ser många andra det som en chans att vara någon för en natt. Kanske vara så snygg att man blir inbjuden att smutta på helröret, att få vara någon i en krets där din själ har ett pris. Jag fullkompigt dör. Det här är Dolce Vita Live. Det är inte så att de som har råd att köpa helrör går och sätter sig någon annan stans bara för att de kan. Nej, jag måste visa upp att jag är tillräckligt backslick och dum för att köpa ett helrör till kriminellt pris.
Vore jag osäker och desperat kanske jag också skulle gå till ett sånt ställe ”för att finna något hos det motsatta könet” som recerföraren sa. Lika barn leka bäst. Jag visste redan innan att jag inte längre gillar att gå ut på krogen för att det är bara jakt och råknull som gäller. Jag är trygg, jag är säker, jag älskar Lover. Jag kan omöjligt få ut något av det som försiggår på en plats som Palace.
Tuesday, September 19, 2006
These blue shoes
Och så var det snart dags att gå och lägga sig igen. De senaste fyra dagarna har bara virvlat förbi. Äter min frukost med Oprah som sällskap, spenderar hela dagarna med videoövningar, äter min kvällsmat framför datorn. Kanske lyxar till det med en kopp te om jag minns hur man varvar ner. Blippar och bloppar på datorn, gnuggar grusiga ögon och somnar.
Onekligen har jag bokat upp mig extra mycket iaf den här veckan för att inte tänka på Lover för mycket. Haha!Jag vill egentligen inte skriva om det för det låter så larvigt. Å andra sidan är det här Min blogg och jag behöver inte ursäkta mig. Underligt att jag ens skriver det då rå! Hanna...
Well. Jag fick ångest bara för sakens eller vanans skull bara ett par dagar efter han åkt. Jag hade ju ingen anledning att känna mig weird efter bara 2 dagar eftersom han brukar vara i Örebro längre än så. Dumma människa, komma här och göra mig ynklig. Men jag känner hur tråkigt och ensamt det skulle kännas att vara singel. För det känns så där klyschigt och romantiskt komedi:it att det är en del av en som saknas när man inte är tillsammans. För tillfället är det ok, men ibland kan jag känna en stor tomhet. I sekunden jag skriver detta tycker jag själv att jag är larvig. Såna här saker skulle jag inte ens under pistolhot erkännt för ett par år sedan. Härligt att stencoola lilla jag förändrats.
Det skulle vara en sak om internet och telefon fungerade i det där jäkla landet, men det gör det knappt. Jag har velat prata med honom hur länge som helst nu. Höra hur resan gick, hur är hotellet, första intrycket, hur är skolan, människorna? Men det går inte. Han vet att han inte ska ringa mig när jag är i skolan, men ändå så gjorde han det idag ändå för att säga att han är på plats. Hur kan han göra så?! Jag ville ju prata med honom inte få ett knastrigt meddelande på IQ-svaret. Ugh! Frustrerande. Då känns det verkligen som man befinner sig längre bort än jordens ände.
Well, som jag brukar säga. Har engagerat mig i Kampus Kultür inför årets Kulturnatt. Det är redan nästa helg! Skulle egentligen jobba med marknadsföringen, men hade lite för många idéer för att hållas utanför inredningsprojektet. Jag ska iordningställa och inreda korridoren som leder in till huvudlokalen. Temat är modernism och industrialism. Jag har ett förslag som projektledaren gillade. Detta förslag bara råkade brainstormas fram när jag var på väg hem från ett inställt möte och frågade vad inredninggruppen tänkt kring korridoren. Det var i princip inget tänkt och jag var välkommen med förslag och att ansvara för den biten. Vi diskuterade en stund nu sitter korridoren som en igel på min hals. Det ska bli skitkul att genomföra detta. Snart är jag kulturarbetare i själ och hjärta. I denna stund skimrar det lite kring mitt hjärta.
På ett sätt är jag lite less på att jobba ideellt hela tiden, men jag får liksom inte tänka så. Det här är ju skitbra meriter och erfarenheter att plita in i CV´t och någon gång efter examen hoppas jag att det ska löna sig. Jag har haft mycket roligt också.
Frågade Dennis om man vill ställa ut foton. Det vill han. Kanske blir det även så att han och Kerstin spelar senare under kvällen. Vilken lyx! :)
Dags att gnugga sömniga ögon och gå och lägga sig. Imorgon är det du och jag igen Oprah.
Tänker på dig Magoo :-*
Onekligen har jag bokat upp mig extra mycket iaf den här veckan för att inte tänka på Lover för mycket. Haha!Jag vill egentligen inte skriva om det för det låter så larvigt. Å andra sidan är det här Min blogg och jag behöver inte ursäkta mig. Underligt att jag ens skriver det då rå! Hanna...
Well. Jag fick ångest bara för sakens eller vanans skull bara ett par dagar efter han åkt. Jag hade ju ingen anledning att känna mig weird efter bara 2 dagar eftersom han brukar vara i Örebro längre än så. Dumma människa, komma här och göra mig ynklig. Men jag känner hur tråkigt och ensamt det skulle kännas att vara singel. För det känns så där klyschigt och romantiskt komedi:it att det är en del av en som saknas när man inte är tillsammans. För tillfället är det ok, men ibland kan jag känna en stor tomhet. I sekunden jag skriver detta tycker jag själv att jag är larvig. Såna här saker skulle jag inte ens under pistolhot erkännt för ett par år sedan. Härligt att stencoola lilla jag förändrats.
Det skulle vara en sak om internet och telefon fungerade i det där jäkla landet, men det gör det knappt. Jag har velat prata med honom hur länge som helst nu. Höra hur resan gick, hur är hotellet, första intrycket, hur är skolan, människorna? Men det går inte. Han vet att han inte ska ringa mig när jag är i skolan, men ändå så gjorde han det idag ändå för att säga att han är på plats. Hur kan han göra så?! Jag ville ju prata med honom inte få ett knastrigt meddelande på IQ-svaret. Ugh! Frustrerande. Då känns det verkligen som man befinner sig längre bort än jordens ände.
Well, som jag brukar säga. Har engagerat mig i Kampus Kultür inför årets Kulturnatt. Det är redan nästa helg! Skulle egentligen jobba med marknadsföringen, men hade lite för många idéer för att hållas utanför inredningsprojektet. Jag ska iordningställa och inreda korridoren som leder in till huvudlokalen. Temat är modernism och industrialism. Jag har ett förslag som projektledaren gillade. Detta förslag bara råkade brainstormas fram när jag var på väg hem från ett inställt möte och frågade vad inredninggruppen tänkt kring korridoren. Det var i princip inget tänkt och jag var välkommen med förslag och att ansvara för den biten. Vi diskuterade en stund nu sitter korridoren som en igel på min hals. Det ska bli skitkul att genomföra detta. Snart är jag kulturarbetare i själ och hjärta. I denna stund skimrar det lite kring mitt hjärta.
På ett sätt är jag lite less på att jobba ideellt hela tiden, men jag får liksom inte tänka så. Det här är ju skitbra meriter och erfarenheter att plita in i CV´t och någon gång efter examen hoppas jag att det ska löna sig. Jag har haft mycket roligt också.
Frågade Dennis om man vill ställa ut foton. Det vill han. Kanske blir det även så att han och Kerstin spelar senare under kvällen. Vilken lyx! :)
Dags att gnugga sömniga ögon och gå och lägga sig. Imorgon är det du och jag igen Oprah.
Tänker på dig Magoo :-*
Thursday, September 14, 2006
Missbrukare av beroende
När jag var tillsammans med x tittade han mig en gång hundvalpsledset på mig och sa att han ville att jag skulle vara beroende av honom. Då. Stopp och getskägg här nu grabben, va fan liksom. Vad menar du? Jag är ung, feministisk tjej som kan ta hand om mig själv. Jag sover helst i min egen säng. Ensam. Kom inte här och prata beroende. Jag höll på att skita på mig i hissen av nervositet bara av tanken på närhet. Eftersom jag vägrade gå på toaletten kom jag hem med en mage som en luftballong. Jag skulle hellre ätit glas än visat mig naken och tanken på sex gjorde mig illamående.
Jag hade ju bara varit på gränsen till kär förut så jag förstod aldrig vad det där beroendet handlade om, hur man kom dit och vad det skulle vara bra för. Och "vara" beroende? Det är väl inte något man plötsligt är. Eller?
Jo, nu efter två och ett halvt år tillsammans med Lover kan jag föreläsa om beroende. Det är ett lika underbart beroende som det emallanåt är jobbigt. Det är inte lätt att beskriva med ord. Det är många små saker, men främst hur olidligt jobbigt det kan kännas att inte vara tillsammans. Detta påminns jag om nu när han på söndag åker till Nepal och vi inte kommer att ses på två veckor. Vi har inte varit ifrån varandra så länge någon gång förut under tiden vi varit tillsammans. Som mest har det varit typ 12 dagar. Detta är smått ångestfamkallande då jag ibland efter bara två dagar ifrån honom kan få nervösa ryck. Detta är beroende. Kanske inte ett sunt beroende, men för mig ett bevis för allt han betyder i min värld. Självklart klarar jag mig dessa två veckor. Jag kommer inte sitta som ett mähä hemma i soffan och gråta, men det kommer inte kännas roligare för det. Den bara är sån. Kärleken.
Jag vet de som fnyser när de hör två veckor. De som haft distanförhållanden där man bott i andra länder och kanske bara kunde ses varannan månad eller så. Jag har också haft distansförhållande fast han bodde då i Västerås så det var väl ingen panik, men det tog faktiskt slut dels av den anledningen.
Mamma kommer hem från resan redan på lördag eftersom hon ska börja jobba på måndag. Ska bli trevligt att träffa henne och österrikaren igen. Choklad säger jag!
Syrran och jag var och hälsade på Viktor ikväll. Han är så god damn cute. Lina hade köpt happy meal bilar åt honom som gjorde hans samling komplett. Han var helt salig över bilarna. Han hade två bussar, en stor och en liten som fick heta bäbis buss och mamma buss. Sen sålde han en ferrari till mig. Han är så himla duktig på att prata nu också. Pottränad och hela kittet. Han var så stolt när han gått på pottan att han var tvungen att berömma sig själv. "Hanna, Vittor duttig kissa på pottan".
Godnatt.
Jag hade ju bara varit på gränsen till kär förut så jag förstod aldrig vad det där beroendet handlade om, hur man kom dit och vad det skulle vara bra för. Och "vara" beroende? Det är väl inte något man plötsligt är. Eller?
Jo, nu efter två och ett halvt år tillsammans med Lover kan jag föreläsa om beroende. Det är ett lika underbart beroende som det emallanåt är jobbigt. Det är inte lätt att beskriva med ord. Det är många små saker, men främst hur olidligt jobbigt det kan kännas att inte vara tillsammans. Detta påminns jag om nu när han på söndag åker till Nepal och vi inte kommer att ses på två veckor. Vi har inte varit ifrån varandra så länge någon gång förut under tiden vi varit tillsammans. Som mest har det varit typ 12 dagar. Detta är smått ångestfamkallande då jag ibland efter bara två dagar ifrån honom kan få nervösa ryck. Detta är beroende. Kanske inte ett sunt beroende, men för mig ett bevis för allt han betyder i min värld. Självklart klarar jag mig dessa två veckor. Jag kommer inte sitta som ett mähä hemma i soffan och gråta, men det kommer inte kännas roligare för det. Den bara är sån. Kärleken.
Jag vet de som fnyser när de hör två veckor. De som haft distanförhållanden där man bott i andra länder och kanske bara kunde ses varannan månad eller så. Jag har också haft distansförhållande fast han bodde då i Västerås så det var väl ingen panik, men det tog faktiskt slut dels av den anledningen.
Mamma kommer hem från resan redan på lördag eftersom hon ska börja jobba på måndag. Ska bli trevligt att träffa henne och österrikaren igen. Choklad säger jag!
Syrran och jag var och hälsade på Viktor ikväll. Han är så god damn cute. Lina hade köpt happy meal bilar åt honom som gjorde hans samling komplett. Han var helt salig över bilarna. Han hade två bussar, en stor och en liten som fick heta bäbis buss och mamma buss. Sen sålde han en ferrari till mig. Han är så himla duktig på att prata nu också. Pottränad och hela kittet. Han var så stolt när han gått på pottan att han var tvungen att berömma sig själv. "Hanna, Vittor duttig kissa på pottan".
Godnatt.
Sunday, September 10, 2006
Pompa
Varför känns det alltid som jag måste slå någon hårt och länge efter att jag krånglat mig igenom en vetenskaplig text? Prata så man förstår för helvete.
Invigningfesten igår var riktigt lyckad och rolig. Först träffades kårhusengagerade på fördrink på Dalkarlen. Klädkod: kavaj och alla var verkligen jättefint klädda. Känns som de flesta både har en och annan balklänning skrotandes i garberoben. Jag lånade ihop lite prylar av syrran. Vet knappt hur en klänning ser ut.
Vidare gick vi till Trappan där andra kårhusengagerade strosade in över röda mattan. Bland andra företagsledare och sponsorer. Träffade en av arkitekterna som inte visste om han kände igen mig och därför var på väg att krama mig eller inte. Det blev vädigt fumligt och lite konstigt. Jenny blev skitnervös för att det var bordsplacering och misstänkte att hon inte ens skulle få en plats. Konstigt nog stämde detta, men det var inte bara hon som glömts bort på vägen.
Jag fick sitta bredvid ägaren av ett tryckeri och min bordskavaljer var en delvis oförskämd, skäggig och glupsk fd ordförandenågonting. Märkte att jag skärpte till både min hållning och mitt ordförråd när jag pratade med ägaren. Töntigt. Jag skiter väl i vad han tänker om mig...eller uppenbarligen inte då. Emma var toastmaster och hade med några i KSM fyran gjort en ganska rolig film och kårhusets tillkomst. De hade till och med fått tv4 öst att göra ett nyhetsinslag om kårhuset och de hade haffat Filip och Fredrik på Kalasmottagningen som pratade lite skit och slutligen önskade all lycka med projektet. Det var kul.
Efter middagen kom Lover och Dennis dit. Jag hade glömt...eller trodde inte att de var tvugna att stå på gästlistan så de höll inte på att komma in. Trots att jag kände dörrvakten så blängde han irriterat på mig när jag motiverade varför de skulle få komma in. Suck och superstön. Jag fick kuta runt i kårhuset och leta reda på någon som kunde fixa in dem. Turligt nog sprang jag på Fredrik som hade större delen av ansaret för kvällen, men han hänvisade mig vidare till driftschefen. Även henne lyckades jag hitta i vimlet och jag hann knappt öppna munnen innan hon avbröt mig och a "Du, jag har inte tid med sånt där nu". Tid med vadå? Att vara lite schysst för en gångs skull. Jag kan inte säga att jag känner henne, men av vad jag sett och hört så har hon attitydproblem. Jag ville bara kasta ner henne från balkongen och därefter fira med fyrverkerier. Fy fan. Jag går tillbaka ut till Lover och Dennis som står utanför och väntar i hopp om bättre tider. Även Fredrik är förvånande nog där och säger åt vakten att släppa in dem. Lycka!
Kvällen var trevlig, maten jättegod och bandet svängigt. Trots detta kan jag säga att det är allt för många personer som igår gjorde sänkte kvällen mer än nödvändigt. Det är trångsynthet, oflexibilitet och falskhet. Det finns både fördelar och nackdelar med att ha unga människor som styr en organisation. Nackdelarna som jag kände igår är att de studenter som fått någon slags chefsposition låter det stiga dem åt huvudet. De är oorganiserade, alltid stressade, otrevliga och arroganta. Främst fulla av sig själva och det är någon slags narcissistisk inbördes beundran dem emellan. Jag är såååå fed up med dem alla. Jag har varit med i det här projektet i snart 1½ år och det har varit roligt, men nu känner jag bara att det ska bli så skönt när det är över.
Invigningfesten igår var riktigt lyckad och rolig. Först träffades kårhusengagerade på fördrink på Dalkarlen. Klädkod: kavaj och alla var verkligen jättefint klädda. Känns som de flesta både har en och annan balklänning skrotandes i garberoben. Jag lånade ihop lite prylar av syrran. Vet knappt hur en klänning ser ut.
Vidare gick vi till Trappan där andra kårhusengagerade strosade in över röda mattan. Bland andra företagsledare och sponsorer. Träffade en av arkitekterna som inte visste om han kände igen mig och därför var på väg att krama mig eller inte. Det blev vädigt fumligt och lite konstigt. Jenny blev skitnervös för att det var bordsplacering och misstänkte att hon inte ens skulle få en plats. Konstigt nog stämde detta, men det var inte bara hon som glömts bort på vägen.
Jag fick sitta bredvid ägaren av ett tryckeri och min bordskavaljer var en delvis oförskämd, skäggig och glupsk fd ordförandenågonting. Märkte att jag skärpte till både min hållning och mitt ordförråd när jag pratade med ägaren. Töntigt. Jag skiter väl i vad han tänker om mig...eller uppenbarligen inte då. Emma var toastmaster och hade med några i KSM fyran gjort en ganska rolig film och kårhusets tillkomst. De hade till och med fått tv4 öst att göra ett nyhetsinslag om kårhuset och de hade haffat Filip och Fredrik på Kalasmottagningen som pratade lite skit och slutligen önskade all lycka med projektet. Det var kul.
Efter middagen kom Lover och Dennis dit. Jag hade glömt...eller trodde inte att de var tvugna att stå på gästlistan så de höll inte på att komma in. Trots att jag kände dörrvakten så blängde han irriterat på mig när jag motiverade varför de skulle få komma in. Suck och superstön. Jag fick kuta runt i kårhuset och leta reda på någon som kunde fixa in dem. Turligt nog sprang jag på Fredrik som hade större delen av ansaret för kvällen, men han hänvisade mig vidare till driftschefen. Även henne lyckades jag hitta i vimlet och jag hann knappt öppna munnen innan hon avbröt mig och a "Du, jag har inte tid med sånt där nu". Tid med vadå? Att vara lite schysst för en gångs skull. Jag kan inte säga att jag känner henne, men av vad jag sett och hört så har hon attitydproblem. Jag ville bara kasta ner henne från balkongen och därefter fira med fyrverkerier. Fy fan. Jag går tillbaka ut till Lover och Dennis som står utanför och väntar i hopp om bättre tider. Även Fredrik är förvånande nog där och säger åt vakten att släppa in dem. Lycka!
Kvällen var trevlig, maten jättegod och bandet svängigt. Trots detta kan jag säga att det är allt för många personer som igår gjorde sänkte kvällen mer än nödvändigt. Det är trångsynthet, oflexibilitet och falskhet. Det finns både fördelar och nackdelar med att ha unga människor som styr en organisation. Nackdelarna som jag kände igår är att de studenter som fått någon slags chefsposition låter det stiga dem åt huvudet. De är oorganiserade, alltid stressade, otrevliga och arroganta. Främst fulla av sig själva och det är någon slags narcissistisk inbördes beundran dem emellan. Jag är såååå fed up med dem alla. Jag har varit med i det här projektet i snart 1½ år och det har varit roligt, men nu känner jag bara att det ska bli så skönt när det är över.
Friday, September 1, 2006
Båten mot horisonten
Vi blev osams för att du ville resa iväg. Lämna mig för något större. Jag tror att jag tillfälligt lämnade dig för en tryggare famn. Som en protest och ett straff för din hjärtlöshet. Men inte helt oväntat kändes den tryggare famnen väldig snart klaustrofobisk och vidrig. Det var ju dig jag ville ha och som jag älskade av hela hela HELA mitt hjärta. Jag sökte upp dig och du kändes okontaktbar och likgiltig. Ändå följde jag dig till båten som skulle lämna mig i hamnen och ta dig över havet och bort mot horisonten. Jag gjorde ett försök att krama ur de sista dropparna ur det som en gång varit Vi. Du såg ut att inte kunna bry dig mindre. Satte dig på en stol på båten och tittade ut i tomma intet framför dig. Jag backade långsamt mot pårampen medan jag sökte din blick för bekräftelse och åtminstone en gnutta hopp om att du fortfarande ville ha mig. Men det var för sent.
Vaknar, mår illa och vet inte om det beror på drömmen eller mensen. Förmodligen en kombination. Kärlek kan lätt göra dig illamående. De svarta ringarna under ögonen, den kritvita huden i ansiktet och de vidriga små finnarna är resultatet av en stökig lägenhet, för lite sömn, odisciplinerat ätande ur skafferiet. Efter träningen bestämde jag mig ju för att bara äta den där gröten och skorporna. Men nej. Äta tills du spyr. Inte av vad du äter utan på grund av dig själv. Hur kunde du?
Drömmer ligger fortfarande som ett berg på mina axlar. Alls känns så sorgligt och jag hulkar till för att dagens tema hos Oprah är girlpower. Vilka fantastiska kvinnor. Jag saknar min kärlek och hulkar till ännu en gång. Han är så fiiiin att jag bara dör. Hur ska redovisningen gå nu då?
Tv´n spelar en svängig låt och mitt humör svänger till lika så och jag dansar framför spegeln. Intensivt och som ingenting i världen kan beröra mig längre. Snart är det dags att ta på sig en neutral min om jag råkar stöta på en granne i uppgången.
Mensvärken molar i ryggen och i bäckenet. Benen bär knappt och jag får för mig att mina ben är dingliga för att jag har för slappa ledband i knäna. Jag kommer aldrig kunna springa igen. Jag får lust att bara slänga mig ned och stöna bedårande på en lokal gräsmatta. Ta hand om mig, ta hand om mig. Mol mol. Det känns som att det är dags att föda barn. Jaha, då var det dags då. Att såna små mikroskopiska månadsägg kan ställa till med så mycket smärta. Scarfen på huvudet gör susen, redovisningen går bra och jag känner mig smart.
Vaknar, mår illa och vet inte om det beror på drömmen eller mensen. Förmodligen en kombination. Kärlek kan lätt göra dig illamående. De svarta ringarna under ögonen, den kritvita huden i ansiktet och de vidriga små finnarna är resultatet av en stökig lägenhet, för lite sömn, odisciplinerat ätande ur skafferiet. Efter träningen bestämde jag mig ju för att bara äta den där gröten och skorporna. Men nej. Äta tills du spyr. Inte av vad du äter utan på grund av dig själv. Hur kunde du?
Drömmer ligger fortfarande som ett berg på mina axlar. Alls känns så sorgligt och jag hulkar till för att dagens tema hos Oprah är girlpower. Vilka fantastiska kvinnor. Jag saknar min kärlek och hulkar till ännu en gång. Han är så fiiiin att jag bara dör. Hur ska redovisningen gå nu då?
Tv´n spelar en svängig låt och mitt humör svänger till lika så och jag dansar framför spegeln. Intensivt och som ingenting i världen kan beröra mig längre. Snart är det dags att ta på sig en neutral min om jag råkar stöta på en granne i uppgången.
Mensvärken molar i ryggen och i bäckenet. Benen bär knappt och jag får för mig att mina ben är dingliga för att jag har för slappa ledband i knäna. Jag kommer aldrig kunna springa igen. Jag får lust att bara slänga mig ned och stöna bedårande på en lokal gräsmatta. Ta hand om mig, ta hand om mig. Mol mol. Det känns som att det är dags att föda barn. Jaha, då var det dags då. Att såna små mikroskopiska månadsägg kan ställa till med så mycket smärta. Scarfen på huvudet gör susen, redovisningen går bra och jag känner mig smart.
Subscribe to:
Posts (Atom)