Kontrollbehovet som spökar igen?

Det är för andra kvällen i rad som jag känner mig olustigt singel (snigel). Ingen att pussa på pannan när jag kommer hem på kvällen. Ingen att klämma på rumpan. Ingen som frossar i sin mammas frysta pajer. För Lover är i Frankrike och bor i slott med sina före detta arbetskamrater. Konferans kallas det. Får tillbaka det där restörstiga begäret. Även han ska på utflykt till Saint Tropez och Monaco. De ska klä sig flott och gå på casino. Slipstvång. Lover är alldeles för vänster för att uppskatta sådana aktiviteter. Jag får passa min tunga. Politiskt sett gillar han inte att diskuteras. Nåväl. Han är i alla fall för vänster för att fladdra med en sedelbunt i skatteparadiset och kasta pengar i sjön. Det är absolut ok att känna så, men jag försökte övertala honom att bara se lyxjakten som ett socialt experiment. Bara för att man åker på besök behöver det inte betyda att det är en livsstil man vill ha. Se det bara för vad det är. Alla människor gör sina val. Jaja, han kunde tänka sig att se det så.

Faktum är att jag älskar honom mer för att han är en rättskämpe. Att hans och våra gemensamma behov inte handlar om materialism eller en längtan efter lyx och överflöd. Att han spontant och idealistiskt reagerar mot sådana saker. Jag kan se det framför mig. Vissa av hans före detta arbetskamrater som vill leka kungar för en kväll och klär sig i de bästa kläderna de kunde hitta i garderoben för att passa in. Men Lover? Han går vid sidan om och ett påtagligt illamående börjar smyga sig på efter att han bländats av diamantringar och gulddragerade statyer.

Jag mår så bra på väldigt många plan. Nästan en känsla av en miniextas. Det är tack vare jobbet med filmfestivalen som tar så mycket tid, men som ger så mycket tillbaka. Jag får inte bara en grym erfarenhet av att jobba i ett sånt här projekt utan också den sociala biten. Hanteringen av och samarbetat med så många människor dagligen gör mig sprudlande och sjukt positiv. Jag vet inte om det är personalansvaret som gör det men jag vill vara en bra ”förebild” och någon som är roligt och bra att arbeta med. Jag känner att folk har förtroende för mig och lyssnar på det jag säger. Det är viktigt. Och sen har vi så roligt inom personalgruppen också. Det är det bästa! Tillskotten av Emma, Patrice och Alexandra kunde inte funkat bättre. De har alla egenskaper, erfarenheter och personligheter som kompletterar gruppen.

Känner att jag har lärt mig så mycket om mig själv bara den senaste månaden under det här jobbet. Eftersom ens åsikter och sätt att vara konstant speglas i någon annans reaktioner. Det är väl en kombination av bra och dåligt, men jag har lärt mig eller snarare fått bekräftat att jag har ganska stort kontrollbehov, perfektionist, vill organisera och planera i minsta detalj, gillar att styra. Kanske inte riktigt har förmågan att lita fullt ut på folk. Jag vet inte om jag alltid lyssnar så mycket som jag egentligen borde. Arbetsnarkoman. Har svårt att sätta gränser för mig själv för att jag tycker om att jobba. Har väldigt bra hand med folk. Öppensinnad och kan ”få igång” folk. Har mycket lättare att plocka fram humor i situationer än jag trodde. Ser mig själv som en ganska allvarlig person som jag tror att människor ibland tycker är lite svår (?). Har upptäckt mina två lägen. Allvarlig vs. bubblande sprickfärdig och skämtsam. Gillar det andra läget bäst, men kan inte alltid rymma från ryggsäcken. Bekräftat min förmåga att ta initiativ och leda.
Vissa saker ska jag jobba på, andra bara glädjas av. Jag ser fram emot att se mer av mitt nya jag. Haha!

Nu har vi haft två utbildningskvällar för alla volontärer som har gått väldigt bra. Dagens grupp kändes mycket mer mottaglig än gårdagens. Det fanns en indirekt energi och närvaro i rummet som var behaglig.

Måste säga att det känns som en lättnad att lämna det eviga planerandet bakom oss. Nu kan vi luta oss lite tillbaka och invänta festivalen. Lugnet innan stormen. Dessutom får jag och Erik släppa ifrån oss schemat till A. som numera är schemaansvarig. Vi pratade ikväll om den svårplacerade och det lite löjliga lyckoruset som bubblade i oss med denna vetskap. Jag känner också å andra sidan att vi slitit så hårt för att allt ska funka och lämnat hårtussar på golvet över schemaläggningen, att det känns som att lämna ifrån sig ett barn man vårdat och uppfostrat med sin själ. Och nu? Farväl. Jaja. Jag får väl ha separationsångest ett tag. Eller är det bara kontrollbehovet som spökar igen?

Gnistan. Suget. Saknaden.

Rena rama julafton att få träffa speciellt mamma, men även österrikaren efter deras tvåmånaders resa. De har varit i Tyskland, Österrike, Italien, Kroatien, Frankrike - Saint Tropez, Monaco. You freakin name it!
De åkte iväg två dagar efter Lover och jag stack till Tallinn, men det känns ju som evigheter sen. Men ändock. De är redan tillbaka. Mamma lyste som en liten sol när vi träffade dem kväll. Hon skrattade länge med tårarna i ögonen och vi kramades hårt.

De har kört ca 300 mil på Harley´n på serpentinvägar, bland bergen och hon har övervunnit sin höjdskräck som förr nästan tog livet av henne. Och hon har kämpat med att lära sig tyska för att hänga med i alla vänners och bekantas samtal. Hon är en kämpe och min främsta inspirationskälla här i livet. Jag tror inte att det finns en enda människa som ogillar henne. Hon väcker en gnista i människor som beundrar både hennes vackra inre och yttre.

Mitt resesug har redan kommit tillbaka efter sommarens bravados. Känns ungefär som att vara riktigt törstig. Att ha vandrat i öknen i en vecka utan vatten. En horisont långt borta. När jag blundar saknar jag Tallinn. Saknar dynamiken och hur explosivt och förväntansfullt mina fötter rörde sig över asfalten. Hur jag nästan svävade.
Jag saknar inte bara Pirjo, men Pirjo. Vilken energi, vilken varm själ hon är. Jag saknar hur vi förstår varandras galenskap utan att behöva förklara. Hur våra ögon gnistrar i samförstånd och hur ärlig vår närvaro är. Nu ska hon studera i Glasgow och jag vet en som ska hälsa på.

Som toppen på törsten och saknaden så ska Lover till Frankrike på onsdag. Utan mig. Konferera kallas det. Ha semester heter det. Men nu planerar vi skidresa i Österrike i januari. Redan bokat i min almanacka säger jag!

Volontärerna. Mitt guld.

Varje sen kväll framför datorn slutar i stela axlar som strålar upp i nacken och ger mig spänningshuvudvärk. Det är i princip varje dag. Sitter sent och jobbar med filmfestivalen, mailar alla volontärer och lägger schemat samtidigt som jag oroar mig lite för om vi har alla volontärer vi behöver trots att vi har passerat 70 st. Jag är numera personalansvarig för Norrköpings Filmfestival, vilket är väldigt roligt och lärorikt. Det är ett lärande inför min framtid.

Har själv jobbat som volontär tre år innan jag tog denna chans. Kändes som en naturlig övergång. I och med mina tidigare tre år har jag redan en förståelse för vad som behöver göras, en volontärs funderingar, alla steg i planeringen. Jag passar på att samla på mig erfarenheter när jag kan. Jag har mycket att tacka Norrköping och universitetet för som har så många utanför-skolan-projekt att engagera sig i. I alla projekt jag engagerat mig i har jag fått chans att sätta mina kunskaper och praktiska förmågor på prov. Det är fantastiskt kul!

Fram tills för bara någon vecka sedan så bestod personalgruppen bara av mig själv och Erik som gjort allt för att skramla in volontärer. Vi har varit riktigt dukiga, men det känns nu skönt att ha två personer till som kan avlasta oss lite. Jag är dålig på att låta mig avlastas, speciellt eftersom jag tycker om att jobba. Men det är inte hela sanningen. Har upptäckt mitt kontrollbehov och snudd på perfektionism. Jag vill dessutom planera, organisera och diskutera allt i detalj. Hoppas inte mina jobbkompisar lider av det :) När jag väl tillåter mig avlastas känns det så befriande att jag glömt varför jag inte tillåter det hända oftare. Huvudvärken är väl också ett tecken på ett visst mått av arbetsnarkomani.

Även om förarbetet tar mycket tid och egentligen bara består av en massa tid knappandes på datorn och telefonsamtal så är det roligt. Det är under de tio festivaldagarna som det förmodade helvetet brakar loss med försvunna volontärer, trasiga internetuppkopplingar, dubbelbokade biljetter och förbannade gäster. Jenny sa att hon svimmat och kissat blod två dagar under förra festivalen då hon jobbat i personalgruppen för att det var så stressigt. De tom sov på kontoret ibland. Tyvärr var de två man kort. Det tänker jag inte tillåta.
Det kommer att bli fantastiskt roligt när festivalen börjat på riktigt, på invigningen, på festerna med mera. Guld :) Jag har fått en sneak peak på filmprogrammet och det ser verkligen jättespännande ut. Hoppas jag hinner se nåt av det. Realisten i mig betvivlar det.