Kontrollbehovet som spökar igen?

Det är för andra kvällen i rad som jag känner mig olustigt singel (snigel). Ingen att pussa på pannan när jag kommer hem på kvällen. Ingen att klämma på rumpan. Ingen som frossar i sin mammas frysta pajer. För Lover är i Frankrike och bor i slott med sina före detta arbetskamrater. Konferans kallas det. Får tillbaka det där restörstiga begäret. Även han ska på utflykt till Saint Tropez och Monaco. De ska klä sig flott och gå på casino. Slipstvång. Lover är alldeles för vänster för att uppskatta sådana aktiviteter. Jag får passa min tunga. Politiskt sett gillar han inte att diskuteras. Nåväl. Han är i alla fall för vänster för att fladdra med en sedelbunt i skatteparadiset och kasta pengar i sjön. Det är absolut ok att känna så, men jag försökte övertala honom att bara se lyxjakten som ett socialt experiment. Bara för att man åker på besök behöver det inte betyda att det är en livsstil man vill ha. Se det bara för vad det är. Alla människor gör sina val. Jaja, han kunde tänka sig att se det så.

Faktum är att jag älskar honom mer för att han är en rättskämpe. Att hans och våra gemensamma behov inte handlar om materialism eller en längtan efter lyx och överflöd. Att han spontant och idealistiskt reagerar mot sådana saker. Jag kan se det framför mig. Vissa av hans före detta arbetskamrater som vill leka kungar för en kväll och klär sig i de bästa kläderna de kunde hitta i garderoben för att passa in. Men Lover? Han går vid sidan om och ett påtagligt illamående börjar smyga sig på efter att han bländats av diamantringar och gulddragerade statyer.

Jag mår så bra på väldigt många plan. Nästan en känsla av en miniextas. Det är tack vare jobbet med filmfestivalen som tar så mycket tid, men som ger så mycket tillbaka. Jag får inte bara en grym erfarenhet av att jobba i ett sånt här projekt utan också den sociala biten. Hanteringen av och samarbetat med så många människor dagligen gör mig sprudlande och sjukt positiv. Jag vet inte om det är personalansvaret som gör det men jag vill vara en bra ”förebild” och någon som är roligt och bra att arbeta med. Jag känner att folk har förtroende för mig och lyssnar på det jag säger. Det är viktigt. Och sen har vi så roligt inom personalgruppen också. Det är det bästa! Tillskotten av Emma, Patrice och Alexandra kunde inte funkat bättre. De har alla egenskaper, erfarenheter och personligheter som kompletterar gruppen.

Känner att jag har lärt mig så mycket om mig själv bara den senaste månaden under det här jobbet. Eftersom ens åsikter och sätt att vara konstant speglas i någon annans reaktioner. Det är väl en kombination av bra och dåligt, men jag har lärt mig eller snarare fått bekräftat att jag har ganska stort kontrollbehov, perfektionist, vill organisera och planera i minsta detalj, gillar att styra. Kanske inte riktigt har förmågan att lita fullt ut på folk. Jag vet inte om jag alltid lyssnar så mycket som jag egentligen borde. Arbetsnarkoman. Har svårt att sätta gränser för mig själv för att jag tycker om att jobba. Har väldigt bra hand med folk. Öppensinnad och kan ”få igång” folk. Har mycket lättare att plocka fram humor i situationer än jag trodde. Ser mig själv som en ganska allvarlig person som jag tror att människor ibland tycker är lite svår (?). Har upptäckt mina två lägen. Allvarlig vs. bubblande sprickfärdig och skämtsam. Gillar det andra läget bäst, men kan inte alltid rymma från ryggsäcken. Bekräftat min förmåga att ta initiativ och leda.
Vissa saker ska jag jobba på, andra bara glädjas av. Jag ser fram emot att se mer av mitt nya jag. Haha!

Nu har vi haft två utbildningskvällar för alla volontärer som har gått väldigt bra. Dagens grupp kändes mycket mer mottaglig än gårdagens. Det fanns en indirekt energi och närvaro i rummet som var behaglig.

Måste säga att det känns som en lättnad att lämna det eviga planerandet bakom oss. Nu kan vi luta oss lite tillbaka och invänta festivalen. Lugnet innan stormen. Dessutom får jag och Erik släppa ifrån oss schemat till A. som numera är schemaansvarig. Vi pratade ikväll om den svårplacerade och det lite löjliga lyckoruset som bubblade i oss med denna vetskap. Jag känner också å andra sidan att vi slitit så hårt för att allt ska funka och lämnat hårtussar på golvet över schemaläggningen, att det känns som att lämna ifrån sig ett barn man vårdat och uppfostrat med sin själ. Och nu? Farväl. Jaja. Jag får väl ha separationsångest ett tag. Eller är det bara kontrollbehovet som spökar igen?