Tack & adjö gott folk

Till på måndag skriver jag min sista tv-krönika för NT. Det känns lite vemodigt. Jag räknade häromdagen och kom fram till att jag jobbat där i olika positioner sen 2001. I sju år! Har jag ens varit...vuxen så länge?
Det har varit en otroligt givande tid och jag har liksom hittat mig själv i skrivandet. Hittat min stil och fått ett skrivande självförtroende.

Men. The show must go on. Har alltid försökt att tillföra det lilla extra till mina texter, men nu har jag inte riktigt motivationen längre. Idéerna börjar ta slut och det är svårt att hitta glädjen. Det känns som helt rätt tid att sluta och jag vet att min efterträdare kan jonglera med ord. Jag lämnar NT bakom mig för att vara öppen för nya möjligheter och utmaningar. 2008 är ett sånt år. Förändringarnas år. Jag startar till och med mitt eget magasin.

Just nu tänker jag bara ta en sak i taget. Det viktigaste just nu är examen. Om några veckor hoppas jag på en annan utmaning. Har svårt att greppa att det är mindre än fem månader till skolan är slut för gott. En epok som släpps ut i rymden likt en ballong. Jag ser så många möjliheter efter examen och hoppas att jag är ärlig när jag tänker det. Och att jag är beredd när dagen är kommen. Världen väntar. Men tills dess..en dag i taget.

Äntligen sanningen!

Vet inte varför men 2008 känns så rätt fast inget rätt har hänt så här långt :) Året har faktiskt börjat grinigt på sina håll. Inga detaljer.

Något som jag tagit tag i är mitt eviga tjat om mina knän. Sa ju att jag på riktigt skulle göra något åt det. Gick på en undersökning för nästan en månad sen. Detta var hos samma läkare som jag träffat 2 gånger förut. Min förhoppning var att jag skulle få träffa en annan för en andra åsikt, men efter många samtal i gryningen på jakt efter jourtider, varav ingen jag fick, blev det samma läkare igen. Han är verkligen helt skruvad. Inte nödvändigtvis dålig i sin profession, men socialt en inbicill.

Jag sitter på sträckbänken och väntar lite smånervöst. Han släntrar in på ett sätt som får hans ben att se blasé ut. Ögonlocken är tunga och jag han ger mig en kisande blick. Hälsar med ett slappt handslag, säger att det är lika bra att jag drar av mig byxorna på en gång och påbörjar sitt konstaterande.

Min bild av att få svar är att ställa frågor. Han ställer inga frågor utan efter 2 minuters vridande på mitt ben konstaterar han hur självklar mitt problem är. Jag tänker att människan är ju inte klok. Vad är det för fel på läkare idag? Vill han inte höra mina symptom? Han vill skicka mig till sjukgymnast och jag tackar såklart ja. Undersöknngen tar fem minuter och efter vi sagt hej då känns det på något märkligt vis som att jag hamnat i ett mindre chocktillstånd. Var det allt? Undersökningen känns som en karuselloop.

Så i onsdags träffade jag sjukgymnasten som jag också träffat förut, men den gången visade han bara några övningar jag kunde göra hemma eller på gym. Det resulterade i ett års tråkig träning med att lyfta skrot och delvis göra helt fel övingar. Det kändes väldigt skönt denna gång att träffa en kunnig som lyssnade ordentligt på hur jag upplevde skadan. Vi pratade i säkert 45 minuter. Och dagen efter var jag på min första rehabträning. Känns riktigt bra att jag äntligen tar mig själv på allvar och att jag nu vet att jag kan reparera skadan. Andra clueless har sagt att jag inte får cykla, inte hoppa, inte springa och kanske att jag måste steloperera om jag inte sköter mig. När jag nämnde alla dessa förbud och steloperationen skrattade sjukgymnasten och menade att cykling är den mest skonsamma formen av träning med mitt problem. Snacka om att jag varit lurad i många år. Känns faktiskt lite som en pånyttfödelse :)

Ska verkligen jobba hårt för att bli bra denna gång! Ser så mycket fram emot skidresan och hoppas att jag tills dess hunnit stärka senorna lite.

Skrubba bort, slänga, rensa.

Det är bra att få ryck. Jag är som mest effektiv när jag får rycket. Som häromdagen som började lite smått kaotiskt. Jag behövde börja ett nytt liv eller åtminstone förändra det. Eller kanske mer än känsla av att känna sig själsligt smutsig och vilja skrubba bort skiten. Slänga bort och börja på nytt. Rensa blockaden och släppa in frisk luft. Fylla lungorna med isblått.

Så det gjorde jag fast inte så poetiskt. Hade stirrat länge och nog på gamla klädhögar som jag aldrig använde, men som tog upp plats och energi i garderoben. Det är ett familjedrag att inte kunna slänga saker. Och jag inbillar min ständigt att allt visst kommer till användning någon gång. Det gör de praktiskt taget aldrig. Sentimentalt värde? Ibland lite.

Men jag kunde inte riktigt motivera varför jag skulle använda kläder som jag köpte på gymnasiet. PÅ GYMNASIET! Jag gick ut för snart 7 år sedan. Kläderna badade i sin egen garderobsstank. Redigt och hämningslöst kastade jag/gav bort 25 plagg, tre par skor och fem bälten. Kunde säkert slängt tio plagg till, men inte helt osentimental är jag. Två av tröjorna titta på mig med hundögon och motiverade sin fortsatta vistelse i garderoben med att de var köpta i London och på en ö någonstans i Spanien. Därav skulle de vara speciella. Hmm. Vet inte det, men låt gå.