Äntligen sanningen!

Vet inte varför men 2008 känns så rätt fast inget rätt har hänt så här långt :) Året har faktiskt börjat grinigt på sina håll. Inga detaljer.

Något som jag tagit tag i är mitt eviga tjat om mina knän. Sa ju att jag på riktigt skulle göra något åt det. Gick på en undersökning för nästan en månad sen. Detta var hos samma läkare som jag träffat 2 gånger förut. Min förhoppning var att jag skulle få träffa en annan för en andra åsikt, men efter många samtal i gryningen på jakt efter jourtider, varav ingen jag fick, blev det samma läkare igen. Han är verkligen helt skruvad. Inte nödvändigtvis dålig i sin profession, men socialt en inbicill.

Jag sitter på sträckbänken och väntar lite smånervöst. Han släntrar in på ett sätt som får hans ben att se blasé ut. Ögonlocken är tunga och jag han ger mig en kisande blick. Hälsar med ett slappt handslag, säger att det är lika bra att jag drar av mig byxorna på en gång och påbörjar sitt konstaterande.

Min bild av att få svar är att ställa frågor. Han ställer inga frågor utan efter 2 minuters vridande på mitt ben konstaterar han hur självklar mitt problem är. Jag tänker att människan är ju inte klok. Vad är det för fel på läkare idag? Vill han inte höra mina symptom? Han vill skicka mig till sjukgymnast och jag tackar såklart ja. Undersöknngen tar fem minuter och efter vi sagt hej då känns det på något märkligt vis som att jag hamnat i ett mindre chocktillstånd. Var det allt? Undersökningen känns som en karuselloop.

Så i onsdags träffade jag sjukgymnasten som jag också träffat förut, men den gången visade han bara några övningar jag kunde göra hemma eller på gym. Det resulterade i ett års tråkig träning med att lyfta skrot och delvis göra helt fel övingar. Det kändes väldigt skönt denna gång att träffa en kunnig som lyssnade ordentligt på hur jag upplevde skadan. Vi pratade i säkert 45 minuter. Och dagen efter var jag på min första rehabträning. Känns riktigt bra att jag äntligen tar mig själv på allvar och att jag nu vet att jag kan reparera skadan. Andra clueless har sagt att jag inte får cykla, inte hoppa, inte springa och kanske att jag måste steloperera om jag inte sköter mig. När jag nämnde alla dessa förbud och steloperationen skrattade sjukgymnasten och menade att cykling är den mest skonsamma formen av träning med mitt problem. Snacka om att jag varit lurad i många år. Känns faktiskt lite som en pånyttfödelse :)

Ska verkligen jobba hårt för att bli bra denna gång! Ser så mycket fram emot skidresan och hoppas att jag tills dess hunnit stärka senorna lite.