Trailortrash

Jag förstår inte ungdomen idag. Kanske har jag lämnat er bakom mig. Jag förstår inte trailortrashmodet. Jag syftar på alla de tjejer som går omkring i mjukisbrallor, gympadojjor och en slags bombarjacka med fejkpäls. De enskilda delarna och jag har inga kommunikationssvårigheter, men delarna i kombination. Det är liksom de där mjukisbrallorna i bomull som alla fotbollskillar alltid gick omkring i på gymnasiet. De kunde åtminstone skylla på att de tränade dygnet runt. Mjukisbrallor som blir hängiga i röven. Gällivarehänget.

Vaknar tjejerna liksom upp var och varannan morgon, när de inte längre vill pressa ner äggstockarna i två storlekar för små jeans och tänker: " Idag skulle jag se bra ut som trailortrash på stan"? Nog för att det går omkring en massa bekväma människor runt Friskis halva dagarna, men det behöver ju inte bli mode.

Det som förundrar mig är kontrasten mellan en highfashiondag och en trailordag. Ena dagen ser folk ut som de kom direkt från en modevisning och andra dagen ser de ut som om livsgnistan dog så fort de lämnade sängen. Det sjuka är att det finns nivåer i trailortrashmodet. Det finns de som ser bättre ut och faktiskt stylade ut i denna utstyrsel och sen finns det de som ser sämre ut och inte riktigt fattat vilka dojjor man ska ha och hur mycket häng som lämpar sig för offentlig uppvisning. Det finns de som medvetet stylat sin hästsvans och de som missuppfattat hela skiten.

Att fråga chansen

Musikklassen som jag gick i från fyran till nian var verkligen bra. Jag kommer på mig själv att sakna sammanhållningen. Sammanhållningen inkluderade, vad jag kan minnas, alla. Nu går jag i en klass som, om man ser till åldern, förmodas bestå av vuxna människor. Men så är inte riktigt fallet. Det finns bara sammanhållning i alla de små gruppena som klassen är indelad i. Grupper som är som olja och vatten. Grupper som låtsas som att de aldrig sett varandra efter tre år i samma klass. Någonting säger mig att det inte är speciellt många regler man får bryta innan man slungas ut i ingenting. Ingenting är där man demonstrativt inte bjuds på en fest, där en grupp demonstrativt fnissar när det är din tur att redovisa, där en grupp går rakt igenom dig som om du vore luft. Såna är dom som går på vuxendagis.

Jag kommer även på mig själv att sakna körlektionerna (inte bilskolan). Inte de vanliga musiklektionerna för de kändes ofta som att spela rysk roulette innan jag visste upplägget för musiktimman. Jag hatade teori för jag spelade inget intrument. Jag tyckte om människorna för de var glada, snälla och kreativa. Jag tror att det var Gustaf som brukade spela och imitera Di Leva på rasterna. Om jag räknar rätt så är det nästa år 10 år sedan vi gick ut högstadiet. Nä, kan det stämma. Jag fick inga gener som kan räkna matte.

Well. Jag tror att Anna-Maria utsåg sig själv till kontaktperson inför klassåterträffen så det är på tiden att hon sätter igång och jobbar på den :)

Tyvärr är det inte många från den tiden som jag träffar längre. De flesta har säkerligen flyttat från Norrköping. Ryktet säger att två är homosexuella, en har gift sig, en annan blivit superreligiös, en marinbiolog, en helylletjen snörade på sig lackdojorna och trädde på sig nätsrumporna, en annan hade planer på att bli tennisproffs i Australien, en galenpanna har blivit helt otroligt utåtriktad och festar för att vad hon förmår, en spelade fotboll i Kanada en sväng, en annan hade hästar i Österrike och Gurra är sångare i Eskju Divine. Han läser musikproducentprogrammet på LiU och honom skymtade jag i veckan. Det är riktigt coolt att det gått så bra för honom. Eskju Divine är riktigt bra. Kul att se att alla år i musikskola svepte med en och annan musikfantast.

Om Eskju Divine skulle slå igenom stort och bli måltavla för skvallerpressen jag redan nu berätta vilken casanova Gustaf var på mellanstadiet ;) Zoran, en klasskamrat kom fram till mig på en rast och frågade för Gustafs räkning om jag ville bli tillsammans med honom. Gustaf var ju sötast i klassen, klart att jag sa ja. Efter två veckors ömsesidig blyghet, eller ska man kalla det att vi ignorerade varandra, meddelade Gustafs högra hand och förste medlare Zoran: "Gustaf gör slut med dig för ni har ju inte pratat med varandra på två veckor". Hahaha! Det kan man kalla kärlek. Jag minns inte hur jag kände efter att ha blivit dumpad, men förhoppningsvi började vi prata med varandra igen.

Where´s my balls?

Jag har upptäckt en sak hos mig själv och det är att jag inte kan säga åt folk på skarpen när jag är sur. Skälla lite, visa min besvikelse och säga stopp för fan, nu får det vara nog. Jag har till och med svårt för att säga nej (!). Detta är lite svårt att acceptera eftersom jag lätt kan säga ifrån och skälla på familj och en viss Lover. Men det är väl också det som är grejen, att de är just familj och skälla på varandra har vi gjort sedan urminnes tider.

Ett fall som jag verkligen snubblat handfallen inför är hela datortjafset. Jag fick tillbaka min laptop från reparation för en månad sen, men som sagt, de glömde att skicka tillbaka min laddare så jag har inte kunnat använda den på dito månad. Jag jobbar ju på den både för tidningen och skolan så man kan säga att jag drabbats av att inte ha tillgång till den och även tidvis bristen på internet. Varje vecka har jag ringt djäkla Acer för att få tillbaka min laddare och varje gång säger de att den ska komma veckan efter, men den göööör ALDRIG det. Och vad ska jag då göra från min lilla rumpa i Norrköping? Jag har beklagat mig hos mamma, pappa, Daniel, Lover och österrikaren som alla säger att jag måste "ta ton och kräva" tillbaka laddaren och säga att "jag går vidare med detta till media om jag inte får tillbaka den". Och ersättning för förlorad arbetsinkomst ska jag också kräva. Jag duckar för alla dessa krav eftersom jag tycker det är jobbigt att gorma åt en stackars (som fan inte är stackars!) servicekille i luren.

Igår fick jag faktiskt nog eftersom jag lovats laddaren till denna vecka, men den kom inte denna gång heller. Varför är jag förvånad?! Så jag peppade mig själv och tränade till och med på min suraste stämma innan jag slog numret till växeln för att få tala med någon ansvarig. Nu skulle det bli andra kullar. Men kvinnan i receptionen var mycket vidrig, småflinade åt mig och sa att mitt ärende fick jag faktiskt ta med supporten. "Men jag får ju ingen hjälp där". Det spelade ingen roll. Hennes småflin gjorde mig gråtfärdig och efter jag lagt på luren började jag grina för hur förbannad, förminskad och orespekterad jag kände mig.

Jag, gråta på grund av en växeltantskärringsbitch?

Sen ringde jag supporten och var på halvhulk hela samtalet. Det samtalet var en stor initierad gråt som bara väntade på att få flöda fritt. När blev jag sådan här? Killen i luren sa ännu en gång att laddaren ska komma nästa vecka. Det säger väl allt.

Potträning

Det spänner i käken, nacken och axlarna. Jag har sagt länge att jag måste gå och få en ordentlig massage, men i det här läget då allt känns lite upp och ner är jag rädd för vad en massage kan komma att resultera i. Förmodligen ingenting som dödar mig.

Är fortfarande datorlös eftersom mupparna som reparerade skärmen glömde att skicka tillbaka min laddare så den ligger livlös därhemma i väntan på bättre tiden. Men icke att förtrösta för den har sällskap av en jävligt snygg mus som jag fick av Henrik i julklapp.

Eftersom praktik i Tallinn är ett faktum håller jag på och styr med uthyrningen av lägenheten. IGEN. Jag har hittat ett ungt par som ska ha den tills de hittar ett förstahandskontrakt och minst hela praktikperioden. Eftersom det var ett mindre kaos med mina förra hyresgäster känner jag mig mer reserverad över vilka som flyttar in denna gång. Det är första gången jag ber om referenser vilket känns som ett personligt angrepp och väldigt institutionellt. Jag vet att det bara är praxis och jag känner inte personerna i fråga så det är väl inte mer än rätt.

Det är inte precis en skön känsla att inte riktigt kunna rota sig i sin lägenhet eftersom livet är så föränderligt. Det är mycket som händer nu de sista 1½ åren i skolan ( i världen!) så jag kommer förmodligen inte bo där speciellt länge till. Det finns en ett par fina saker jag skulle vilja köpa till lägenheten och till exempel ersätta den gamla vita byrån som jag haft sedan jag var tiny. Men det är ju ingen idé när jag flyttar in och ut hela tiden och dessutom hyr ut möblerna till andra. Jag har hittat en sååååå snygg designerbyrå för bara 8000 kr. Som hittat.

Well. Paret som ska bo i min lägenhet vill flytta in så snabbt som möjligt och jag ska försöka hinna flytta ut till på måndag. Det innebär att jag och Lover ska göra en Par på prov den kommande tiden då jag inte är i Tallinn. Det ska bli roligt. Eller hur roligt det blir i en etta får vi se ;) Det blir lite potträning iaf.

Itsy bitsy tiny winy

Exakt så här liten är världen.

Bonden Andreas Vestesson i Bonde söker fru brukar handla i min kusins ICA-butik ute på Vikbolandet. När han själv är på löpsedlarna brukar han stanna vid tidningsställen och skratta högt åt kvällspressen. Annat folk som handlar där blir helt paralyserade när de ser Andreas och stannar, vänder sig om och stirrar efter honom. Så liten är världen.

Min faster är arbetskamrat med bonden Mikael Larssons syster och har gått utbildningar tillsammans med Marita som Micke har gift sig med.

Så himla liten är världen. Eller så finns det bara väldigt många bönder i Norrköpingstrakten ;)

Som att någon sniffat på smutstvätten

Gamla staden i Tallinn är så vacker och hemskt genuint medeltid och mysig så jag blir helt tårögd av stolthet. Även många av de gamla Sovjetiska delarna är så mäktiga och kusliga att jag får ståpäls. Tallinn är fantastiskt!

Igår fastnade jag med snören från mina byxor i en rulltrappan. Henrik fick en nära döden upplevelse. En Hanna-nära-döden-upplevelse.

Idag är jag rädd för mänskligheten. Den har gett mig huvudvärk. Någon eller några har brutit sig in i alla källarförråd och grävt runt bland våra saker. Även om jag inte har mycket av värde samlat i alla kartonger så känns det ändå som att skurken gjort inbrott i min lägenhet och sniffat på min smutstvätt eller rivit huvudena av alla mina änglabokmärken. Man gör bara inte sånt.
Skurken har stulit just den påsen med ett tangentbord i som jag skulle hämta idag. Vad mer som fanns däri kommer jag inte minnas förrän jag behöver resten av sakerna. Har varit och studerat brottsplatsen med hyresvärden och även polis har slentriankikat på den. De tycker att jag ska anmäla det som saknas, men jag vet ju inte vad som saknas förutom tangentbordet. Jag blev livrädd att de stulit pappas super8bandare med tillhörande duk, men dem hittade jag. Vad jag dock inte hittat men som jag ber till högre makter om ska finnas i min lägenhet är alla super8filmer. Där på finns stora delar av min barndom dokumenterad. Lilla bäbishanna.

Livet är konstigt. Livet pendlar just nu mellan ångestsymptom och en trygg famn.

2007 ska jag tydligen bli ett fantastiskt år. Det fantastiska med att hoppas på det är att oavsett vad som händer så kommer hoppet om ett fantastiskt 2007 reflektera allt "vi" gör. Inbrott, lite ångest..äh..2007 ska ju bli ett fantastiskt år. Det tror jag på så goda återstående 362 dagar på er! Mitt främsta nyårslöfte är att agera ut alla mina känslor när jag känner dem. Jag är och har varit väldigt bra på att svälja min gråt som i slutändan alltid resulterar i en stor explosion när jag minst anar det. No more. Mer prat och gråt åt folket. Detta nyårslöfte då jag insett att jag är en väldigt känslofylld och känslig person.