Båten mot horisonten

Vi blev osams för att du ville resa iväg. Lämna mig för något större. Jag tror att jag tillfälligt lämnade dig för en tryggare famn. Som en protest och ett straff för din hjärtlöshet. Men inte helt oväntat kändes den tryggare famnen väldig snart klaustrofobisk och vidrig. Det var ju dig jag ville ha och som jag älskade av hela hela HELA mitt hjärta. Jag sökte upp dig och du kändes okontaktbar och likgiltig. Ändå följde jag dig till båten som skulle lämna mig i hamnen och ta dig över havet och bort mot horisonten. Jag gjorde ett försök att krama ur de sista dropparna ur det som en gång varit Vi. Du såg ut att inte kunna bry dig mindre. Satte dig på en stol på båten och tittade ut i tomma intet framför dig. Jag backade långsamt mot pårampen medan jag sökte din blick för bekräftelse och åtminstone en gnutta hopp om att du fortfarande ville ha mig. Men det var för sent.

Vaknar, mår illa och vet inte om det beror på drömmen eller mensen. Förmodligen en kombination. Kärlek kan lätt göra dig illamående. De svarta ringarna under ögonen, den kritvita huden i ansiktet och de vidriga små finnarna är resultatet av en stökig lägenhet, för lite sömn, odisciplinerat ätande ur skafferiet. Efter träningen bestämde jag mig ju för att bara äta den där gröten och skorporna. Men nej. Äta tills du spyr. Inte av vad du äter utan på grund av dig själv. Hur kunde du?

Drömmer ligger fortfarande som ett berg på mina axlar. Alls känns så sorgligt och jag hulkar till för att dagens tema hos Oprah är girlpower. Vilka fantastiska kvinnor. Jag saknar min kärlek och hulkar till ännu en gång. Han är så fiiiin att jag bara dör. Hur ska redovisningen gå nu då?
Tv´n spelar en svängig låt och mitt humör svänger till lika så och jag dansar framför spegeln. Intensivt och som ingenting i världen kan beröra mig längre. Snart är det dags att ta på sig en neutral min om jag råkar stöta på en granne i uppgången.

Mensvärken molar i ryggen och i bäckenet. Benen bär knappt och jag får för mig att mina ben är dingliga för att jag har för slappa ledband i knäna. Jag kommer aldrig kunna springa igen. Jag får lust att bara slänga mig ned och stöna bedårande på en lokal gräsmatta. Ta hand om mig, ta hand om mig. Mol mol. Det känns som att det är dags att föda barn. Jaha, då var det dags då. Att såna små mikroskopiska månadsägg kan ställa till med så mycket smärta. Scarfen på huvudet gör susen, redovisningen går bra och jag känner mig smart.