Skrämmande och ärligt

Jag har känt mig lite uppgiven, oinspirerad och lat de senaste dagarna. Det handlar mest om jobbet. Det blev bara för mycket häromdagen när jag kom på för hundrade gången att jag inte börjat skriva på essän. Sen vaknade jag tidigt en morgon, hjärncellerna åkte karusell och jag fick en snilleblixt om att låta mina texter jag skrivit för tidningen här vara min "essä". Föreslog detta för min handledare som inte använder sin mail helt aktivt. Trodde att jag åtminstone skulle få respons innan helgen så att jag kunde börja skissa på ett förslag, men icke.

Sitter här med ytterligare två eller helt tre uppdrag som ska skrivas plus essän och det tar emot som bara den. Jag älskar ju att skriva, men processen som ligger bakom upplägget, formuerandet och kreativiteten känns tung just nu. Förresten är inte uppgiven rätt ord. Min hjärna är trött och tänker alldeles för ofta på saker jag ska ta tag i hemma. Eftersom jag inte är på plats och praktiskt och fysiskt kan gör någonting går hemskt mycket tankeenergi åt att leva och planera i tanken. Lover och jag sköter alla bestyr genom skype eller via icq och så gott vi kan på varsitt håll. Misstänker att jag plågat honom en del med alla frågor och idéer jag har eftersom han jobbar så mycket och varken har tid eller energi att viga åt det jag säger. Jag borde lägga flyttankarna på hyllan åtminstone tills jag kommer hem. För bådas skull.

Imorgon är det två veckor kvar tills jag är tillbaka i Sverige igen. Jag antar att det är den verkligt påtagliga nedräkningen som gör att jag plågar mig i framtiden. Plågar är inte heller rätt ord. För plågad är jag definitivt inte när jag går och köper en Marockansk inredningbok för att få inspiration till vårt hem. Jag älskar det, men just nu sliter det min hjärna i bitar eftersom mitt fokus måste ligga på tidningen och skolan. Håll ut ett litet tag till. Nedräkningen gör också att jag saknar Lover mycket. En del av mig saknar honom alltid, men livet och vännerna här gör att jag inte har tid över för det. Det här har varit en jättebra tid för oss. Vi vet att vi kan vara ifrån varandra en längre tid och det gör oss ingen skillnad. Vi klarar det och kan samtidigt ta vara på våra önskningar och drömmar.

Jag har också varit så trött i två dagar och det vet jag precis anledningen till. Pirjo kom hit i fredags och lagade mat åt oss. Vi kollade på White Oleander och gick till Von Krahl så sent att det redan var fullpackat. Det var ett band som spelade inledningsvis och de verkade bra, men svårt att höra för en oerhört dåligt ljudanläggning. Det var Mutant Disco och jäklit bra drag i festen, men jag undrar vad de tänkte när de bara hade ett golv öppet. Gick inte och la mig förrän 04.30 den natten.
Följande dag följde jag med Daniel för att inhandla ett bärnstenssmycke till hans mamma. Det tog typ 5 minuter av de 60 beräknade så jag vandrade till Stockman för att leta efter grym tvål. Tallinn har nämligen ett sjukt brett utbud av hudprodukter som luktar guld och gröna skogar. Köpte som vanligt ingenting för att jag konstant får beslutsångest när det handlar om prylar.
Kom hem och satt länge och stirrade tomt på tv-skärmen som visade FashionTV. Daniel undrade vad jag höll på med. Julian och jag skulle träffas över middag på tvällen, men då jag var så insjunken under täcket framför Broken Flowers höll jag på att ställa in träffen. Men det är ju när man är som mest osocial som man behöver träffa folk och bli pigg och kry igen.
Julien såg smått trött och stressad ut. Vi gick till SushiHouse, åt tio dyra bitar sushi och delade på en flaska vitt vin. Det var tredje gången vi träffades och lite oväntat blev vi snabbt väldigt personliga. Jag tänkte inte så mycket på det för jag väljer mina ord ganska väl, men Julien stoppade upp hela samtalet när han plötsligt kom på sig själv med att känna sig blottad. Det var ungefär som att en spärr släppt och meningarna bara vällde ur honom utan att han reflekterade över vad han sa. Han sa att han inte pratat så förtroligt med någon förutom hans flickvän på väldigt länge. "Du är ju journalist det är därför du får mig att prata så mycket. Du ställer de rätta frågorna". Först kändes det som att han menade att jag lurat honom. Liksom manipulerat honom att prata, men sedan förklarade han lättnaden han kände av att änligen ventilera vissa saker. Det tog jag som en komplimang.
Sen bjöd han med mig på en fest och vi skulle egentligen bara gå förbi hans lägenet och plocka upp en flaska alkohol, men vi stannade kvar i lägenheten och delade på en flaska rött. Kände hur alkoholen verkade som en helkroppsmassage och äntligen kunde jag släppa alla tankar kring jobb. Slutligen började jag se tredubbelt och tog det som ett tecken på att det var dags att gå hem. Det där med att gå ett varv kring huset som dörrvakterna säger hjälper verkligen. Fick sällskap hem till dörren.
Det kändes overkligen och minst lika upplyftande att en hel kväll ha haft så intressanta samtal. Okonstlade, okrystat, ömsesidig nyfikenhet och humor. Det är inte ofta man träffar människor som tillåter en att komma en in på livet eller som man själv vill släppa in. Och det var inga samtal om vädret utan om gömda och förtryckta känslor som kommer upp till ytan när man hamnar i olika situationer. Det var en mycket rörande men också skrämmande ärlig kväll.