Kärleken som en fågel i handen

Sålde festivalbiljetter tillsammans med M. idag. Vi började prata om förhållanden och han med sina 34 år berättade om hur han sett den linjära utvecklingen i sina kompisars förhållande. Dejtingen, nyföräskelsen, giftermålet, barnen och skilsmässan. Han har själv varit singel ett tag och trivs med det. Han känner sig fri att träffa vem han vill och tycker att han har lika roligt om inte roligare på enstaka middagar med tjejer än när han var bunden till någon. Han menade att vissa av hans kompisar eller bekanta tycks se ner på honom för att han vill vara singel, men brukar då ställa dem frågan vad ett förhållande egentligen är (ger?). Efter att jag funderat ett tag kände jag att det egentligen är en legitim fråga. Som jag tolkade det så ser han ingen poäng i att ha ett förhållande eftersom allt han behöver kan han få utanför ett förhållande. Ett tag iaf.

Det här är egentligen en definitionsfråga. Jag tror inte att jag orkar gå för djupt, men det vad ett förhållande ska innebära eller ge ser nog lite olika ut beroende på vem du frågar. Pratar vi om ett förhållande där man mycket praktiskt ser till att vardagen fungerar eller om en kärleksrelation där kanske många drömmar tillåts bli sanna och där passion är viktigare?

Har man någonsin haft en bästa vän av motsatt kön som man delat med sig av hela sitt liv till, litat till 100% på, men det aldrig funnits någon fysisk attraktion så är delen där man delar med sig av hela sitt liv adderat med fysisk attraktion och sexuell kontakt ett förhållande. Där inkluderas såklart även överenskommelsen att man är tillsammans. Det finns självklart bästa vänner av motsatt kön som haft sex, men för det inte har ett förhållande.

På M. lät det som hans vänner haft det mer praktiska slaget av förhållande där man kvävt varandra.

Jag tror att jag har kommit på hur ett förhållande måste fungera om det ska vara hälsosamt och fungera länge. Det är inga svåra ekvationer egentligen, men för den som föredrar trygghet och kanske i längden att totalkvadda ett förhållande så kan det låta läskigt. Största anledningen till att människor väljer att bryta upp ett förhållande tror jag är på grund av tristess, vardag och slentrian. Där man på grund av olika anledningar slutat tillföra förhållandet något i form av utmaningar, överraskningar, utveckling. När man inte tillför något kan man inte förvänta sig att få något tillbaka. Punkt slut. Människor binder upp sig till platser med det ena och andra, hus, lån och fan och hans moster. Livet stannar plötsligt upp vid sluthållplatsen och där skall man för evigt sköta sin trädård, rasta hunden, tvätta bilen på garageuppfarten och spela bingolotto. Jag anstränger mig ibland för att finna mig i en gråzon när jag diskuterar sånt här, men jag tror inte att människor väljer sådant av fri vilja utan av lathet och bekvämlighet. Sorry.

Det finns ett ordspråk som lyder något i stil med att kärleken ska man hålla öppen i sin hand precis som man håller en fågel så att den kan flyga i väg. Ja visst kan det uttalandet kännas jäkligt obehagligt, men efter man definierat vad ivägflygandet innebär så är det sant. Och då till hur man får att långt och sunt förhållande. Jag strävar inte på något sätt efter (metaforen) att tvätta bilen på garageuppfarten. Jag vill inte ha lån på ett hus och helst inga husdjur. Känner att jag har problem med att komma till sak. För att underlätta kan jag kort dra historien mannen i filmen Punk like me som tonåring drömde om att få bli punkrockare och åka ut på turné och leva rockstarliv. Han kom aldrig så långt. I dagsläget har han fru, en dotter och fortfarande drömmen om att få åka ut på turné för att få det ur systemet. Han samlar ihop ett gäng killar, repar in några låtar och ger sig ut på turnén. Det mest anmärkningvärda i hela filmen var för mig hans frus kommentar till detta: ”Ja, det är ju lika bra att han får göra det här så att han inser att det inte är något roligt och så kan han fokusera på det som är viktigt”. Hon menar då henne själv och dottern. Frun följer med på turnén, det börjar ok, de spelar skitdåligt, får ingen direkt uppskattning för sitt framträdande, de tycker själva att de suger och det är helt enkelt inte så glammigt och häftigt som han trodde att det skulle vara. Lilla miss fru får då rätt och konstaterar då igen: ”Ja, nu ser han ju att turnerandet inte var så spännande att han kan gå vidare och inser att familjen är viktigast”. Hon vill med alla medel hålla honom hemma i tryggt förvar. I slutscenen säger han själv att det var lite knas att vara ute på turné men om han fick chansen att åka ut igen skulle han definitivt ta den. Frun står i bakgrunden och gungar deras dotter. Hon sätter nästan hjärtat i halsen, blir tydligt besviken men försöker att hålla masken genom att le. Återigen. ”Men vadå? Jag trodde att nu när du varit ute en gång att du inte skulle vilja göra en sån grej igen. Hallå!”. Samtidigt pekar hon menande på henne själv och dottern.

Det där är inte att hålla kärleken i öppen hand. Om man inte vill kväva varandra i ett förhållande måste man inse att när ens partner vill åka iväg på turné för andra gången så kan han väl få göra det. Vill han eller hon resa iväg någonstans, låt denne göra det. Vill denne uppfylla sina drömmar, låt denne göra det. Vi kommer alltid ha saker vi vill göra och uppleva. Varför ska man vara i ett förhållande som förhindrar en att vara den man är, som hindrar en från att hitta sig själv? Jag pratar inte bara om ungdomens lyckliga dagar utan för alltid. Låt kärleken flyga iväg emellanåt och hoppas att den för alltid kommer tillbaka lite gladare, tryggare, inspirerad och klokare.