Ny känsla av frihet

Enligt FN´s deklaration om mänskliga rättigheter, yttrandefrihetslagar och en förmodad universell syn på vad frihet är, är definitionen av frihet högst personlig beroende på vilka förutsättningar för liv du lever under. Jag kan ju bara på ett ärligt och sakligt sätt relatera till min egen kultur.

Jag väljer här att inte ta ställning i frågan för eller emot religion för det är inte relevant. Men snarare än att finna mening med livet och vilken din uppgift på jorden är i en religionstro, lever majoriteten människor i väst med hopp och tilltro till materiella ting. Vi är vad vi äter, vi är vad vi äger och andra definierar och dömer dig utefter dina ägodelar. Vi lever under ständig press från kapplöpningen att äga mest, bäst och vackrast. Vi måste konsumera för att existera. När vi inte har råd att existera blir vi deppiga, otåliga och kan inte gå utanför dörren för att vi inte har något att ta på oss. Vår existens duger inte till för att visas upp på gatan. Vår existens är omodern.

Många lever under ett kroniskt sug att äga, shoppa, spendera. Konsumtion är en beklagelig aktivitet för det ger ingen egentlig tillfredställelse. För studen, den första timmen, första dagen kanske, men det kroniska suget och åtrån till andra ting gör ju att ingenting i längden någonsin kommer att vara värt någonting. Konsumtion känns ofta som en dålig lösning, förträngning och förskjutning från sökandet av en permanent tillfredställelse. Konsumtion dämpar tillfälligt rastlöshet, känslan av meningslöshet och fyller tomrummet som slukar många människor.

Största strävan i livet för många är att bli rika. Rik för att slippa jobba, rik för att kunna äga allt vi åtrår, rik för att spendera på slentrian. Inte rik för att bidra till att göra världen bättre, bygga skolor i u-länder, bidra till forskning, skänka allt vi har till de bättre behövande för de finns det fler av än vi kan räkna till. Vi vill bli rika för att konsumera och reproducera vårt inre tomrum. Tomrummet som är en enda stor fråga som aldrig kommer att kunna besvaras så länge vi inte tänker ett steg längre.

Jag tycker att det är sorgligt, men egentligen kanske det bara är synd om "oss". Vi vet inte bättre för vi har ingen vana av att definiera oss själva utifrån religionstillhörighet, ideologier, annat som inte är materiella ting. Vi lever inte med någon djupare mening men livet förutom att kunna köpa allt vi pekar på och kanske skaffa barn som vi i sin tur vill ge allt vi själva aldrig fick eller hade. Materiella ting. Visste vi bättre skulle vi inte längre ställa oss frågan vad meningen med livet är. Efter alla denna tid på jorden, hur kan vi fortfarande inte veta svaret? Är det dessa värderingar vi ska lämna efter oss?

Som om detta inte vore nog så känns det som att "vi i väst" som i många fall ever under trygga sociala förhållanden med tillgång till allt möjligt i obegränsad skala, att det är VI som är olyckligast på jorden. Deprimerade, maniska, har tvångstankar, psykopater, anorektiker, bulimiker....
Tomrum.

Jag vill tro att jag kommit ett steg närmare svaret. Mitt svar. Det är ingen utopi, det är inget revolutionerande, det är något vi alla måste känna till för att existera, för att definieras som älskvärda och socialt accepterade människor. Det är kärlek. Meningen med livet är att älska. Jag tänker i första hand på att älska en speciell person, en livspartner som känslomässigt ger dig något som är helt oersättligt och omätbart. Det lägger sig som sockervadd på själen och skänker djup ro och innerlighet. Det är allt jag behöver. Detta i kombination med att jag inte känner något sug efter materiella ting. Jag har precis allt jag behöver. Jag känner mig bara kvävd av prylar. De är inte intressanta.

Den nya känslan av frihet är att leva enkelt, att uppskatta ett gott te, solstrålar genom höstlöven och fyra ögon över en djup diskussion så ojämförbart mycket mer än att äga. Det är så enkelt och frigör mig från ångest, öppnar sinnena och tillåter mig att fokusera på viktigare saker och fördjupa mig mer i min personliga utveckling och relationer till andra.