Kattinspektion med skräckfilmstema

Sandra undrade om inte jag ville följa med och titta på en katt i Klockaretorpet igår. (Ehm..nu när jag tänker på det låter det som att jag bor på landet med tanke på att jag bor i närheten av en plats vars namn innehåller ”torp”). Hon hade hittat denna katt och ägare på blocket. Utan något intresse av katter tänkte jag att det ändå kunde skildra tankarna från skolan så jag följde med.

Vi hittar fram till radhuset. Sandra trycker på dörrklockan som inte ger något ljud ifrån sig. Efter en lätt knackning öppnar en tjej i 16-årsåldern dörren. Hon säger ingenting. Inte hej, ingenting så Sandra frågar om det är Anna. Anna svarar jakande, lämnar oss på tröskeln och går in i vardagsrummet. Anna är ganska lång, smal och har långt rött hår i mittbena, uppsatt i en tofs i nacken. Hon ser nästan ut att gömma sig i håret och säger inte mycket. Hon bär en stor, svart och hårig katt som hon klappar intensivt.

När vi kliver in i hallen möts vi av en obeskrivlig urinstank. Vi måste skärpa oss för att inte uttrycka äcklande ord. Eftersom Anna själv inte ber oss att komma in, tar vi av oss och går genom den långa korridoren mot vardagsrummet. Jag behåller ytterkläderna på för jag tänker att här blir jag inte långrandig. Vardagsrummet är dunkelt. Persiennerna halvt nere och gardinerna fördragna. Undervåningen är oroväckande sparsamt möblerat och det springer omkring katter överallt och två hundvalpar är instängda i en tygbur.

Fötter kommer gående nerför trappan från övervåningen. När jag ser att det är en exakt kopia av Anna får jag rysningar i kroppen och skräckfilmstemat är ett faktum. Annas kopia kommer bärandes på den katt som Sandra skulle titta på. Det är så obehagligt tyst bland oss och från övervåningen hörs knuffar och slammer mot golvet. För att inte böra gapskratta på grund av den enormt filmiska stämningen börjar jag ställa en massa frågor som egentligen jag inte vill veta svaret på. Jag tänker att om tvillingsystrarna slår till och släpar upp oss på övervåningen och styckmördar oss så har jag levt ett bra liv.

Om inte jag eller Sandra hade ställt några frågor skulle det med all säkerhet ha varit knäpptyst från början till slut. Anna och hennes tvillingsyster klappar intensivt på sina katter och tittar blygt på oss med ögon som matchar den bleka hyn. Urinlukten tycks leta sig in under huden som skriker efter frisk luft.

För att efter bara några minuter runda av säger Sandra att hon ska fundera och frågar om det finns någon annan intressent. Anna svarar med bräcklig röst att det var en kvinna där igår, men som inte hört av sig. No shit! Är det möjligtvis hennes jämmer och elände vi hör från övervåningen när hon försöker ta sig ur fängslet tvillingarna tvingat in henne i, i väntan på dödsdomen?