Ensamma körsbärstomater

Har aldrig i hela mitt liv känt mig så fjortis som jag gjorde ikväll. Men det är skönt att veta att fjortisen kan knäcka den svårimponerade 24-åring som jag blivit. En slags scenskräck uppenbarade sig mellan lampsläckandet och tidsfördrivet på Galleri 21. Vem skulle upp på scenen? Inte jag utan Birro. Utan sin vetskap ingick han i ett projektarbete vars medlemmar förträngt innebörden i ordet soundcheck. Så. Birro blev sittande. Ensam under en spotlight som ett intervjuoffer. Vi uppmanades av enkätflickorna att gå fram och prata med honom. Lite som kompensation för bullret.

Jag blev nervös och det kändes lite som att jag stod i kö för att gå och bikta mig. Varför? Här går det ju inte att sitta. Och där kan ju inte han sitta utan att någon pratar med honom. Hur kan man komma hit och vara intresserad av att lyssna på hans ord, men inte själv ta initiativ när det inget blir av? Det är noll poäng. Nyhetsuppläsaren från tv4 öst tog första bikten och mentalt ställde jag mig på kö.

"Får jag slå mig ned" (får ja slå ner mig själv för att jag känner mig så töntig?)
"Ja visst. Vad konstigt det blev".
Minst sagt. Det är svårt att skriva om en person som man vet kan läsa detta. Hahahahaha! Jag har bjudit Birro och Jonna på fest. Hoppas de kommer :)

Fan vad central nervositeten blev. Jag blev så där nervös som jag blev på mellanstadiet när jag skulle redovisa om vithajen. Eller så nervös som man blev innan luciatågen eller hos tandläkaren. När jag väl kommit ur min psykos och var på väg till Ica blev kroppen så där skönt avslappnad så att den somnade på drottninggatan. Såg inte att det var Petter som kom och gick emot mig. Han hälsade och jag svarade. Nåt. Vet inte hur många varv runt grönsakdisken jag tog. En kvinna tittade muntert på mig. Det väckte lite obehagskänslor och jag gick till kryddhyllan för att gömma mig. Skulle inte ha några kryddor. Stod där mitt i mitt inre lugn som ett dräglande mähä och stirrade på mina körsbärstomater. Helt apatisk. De såg så tragiskt ensamma ut att jag ville ta upp dem i famnen och trösta dem.

Jag får Fear and loathing-vibbar av det här inlägget.

Nä fan. Skärpning. Dags att tillaga whatever jag nu betalade i kassan.