Sitter på plan två på dubbeldäcktåg på väg mot Norrköping med Morrison i lurarna. Det verkar inte vara så varmt här som i Tallinn, men naturen skiftar nu i grönt och höstbeige. Om en timma och åtta minuter får jag krama Lover igen och jag känner lycka i kroppen, livet, solen, resande och kommande vecka. Känner mig uppfylld av en tillfredställelse som jag inte känt på länge. Jag är så lugn. Har inte stressat kännbart på hur länge som helst. "And I know it´s a wonderful world from the sky down to the sea...", som Morrison skulle sagt.
Skrev för en kort tid sedan att jag inte vill åka hem. Redan. Men det känns helt ok och till och med skönt. I Estland vill jag hinna se och göra så mycket. Kan få lite dåligt samvete och bli stressad om jag sitter inne en dag i Tallinn. Hemma är hemma och vad återstår att se? Så lite att jag kan bara njuta av nuet.
Det är nu vetenskapligt bevisat att jag är beroende av havet. Önskar att jag åtminstone bodde vid en sjö.
Gillar att flyga för att det är så omänskligt. Att flyga är av de få sakerna i livet som bokstavligt och symboliskt talat, tar mig till nya höjder. Kanske är det höjden, perspektivet, att inte veta om man ska överleva eller att inte ha kontroll.
No comments:
Post a Comment