Vem jag är. Vad jag blev.

Jag hade två intressanta möten med ett par personer på redaktionen i fredags som också var min sista dag på Eesti Ekspress. Jag var på gott humör då den sista intervjun tagit så mycket energi att skriva, äntligen var färdig och jag hade bara kvar att översätta den till engelska. Tidningens egna lilla homo, tillika skvaller -och satkärring valsar in på Areen i skinnbrallor och tuppkam och undrar vad jag håller på med. Samtalet lyder:

Jag: Det är min sista dag här nu och jag översätter x intervjun till engelska.

Homot: DU SKA INTE ÖVERSÄTTA TILL ENGELSKA, DU SKA SKRIVA PÅ ESTNISKA! DU ÄR JU EST FÖR FAN!

Jag: Men jag har inte pratat estniska på nästan 20 år. Jag skulle aldrig kunna skriva representabel litterär text på estniska.

Homot: Äh. Du är bara lat och ett mycket dåligt exempel på integration!

Jag: Tack.

Jag vänder mig mot laptopen och fortsätter skriva när jag bara vill slå människan på käften. Hur vågar han säga så till mig? Till att börja med känner han mig inte och för det andra är det inte hans problem om jag kan tala/skriva på estniska. Min kusin som är redaktör för Areen har haft så många konflikter med den människan att han att velat säga upp sig. Det är inte första gången han ger sig på mig med sådana syrliga kommentarer.
En del tror att han är bitter för att han tvingats dölja sin sexuella identitet länge, men att ständigt trycka ner andra för det är inte motiverat. Kanske är han även sur för att det var han och min kusin som konkurrerade om redaktörsplatsen på Areen och min kusin fick den trots att homot varit där längre osv.

Andra mötet var desto trevligare. Jag ville säga hej då till chefredaktören, men visste inte om han var på plats. Tänkte att om han inte var där så skulle jag skriva ett mail till honom och tacka för att jag fått arbeta för dem. Som tur var hittade jag honom där.

Jag: Jag ville bara tacka för att jag fått chansen att arbeta hos er för detta är min sista dag.

Redaktörn: Men varför säger du det först nu? Hade jag vetat det hade vi haft avskedsfest. Det har vi alltid när någon slutar. Vi är mycket glada för att du varit här hos oss för du har visat att vi kan ha en utländsk journalist jobbandes här och att det funkar bra. Det visste vi inte innan.

Vidare berättar han att de nyligen delat ut stipendium för senaste tidens bästa texter och tre av mina fem då publicerade var nominerade varav en vann stipendium. Han säger att från början visste de inte vilken journalistisk nivå jag låg på, men att jag visat att jag är en mycket kvalificerad journalist och är välkommen att arbeta där nu eller i framtiden. Jag blir såklart mycket chockad eftersom ingen knystat ett knyst förut eller knappt kommenterat mina texter och sen får jag stipendium och blir erbjuden jobb som kakan på grädden. Det är en stor komplimang att bli erbjuden jobb på Ekspress. Jag säger till honom att jag är mycket glad för alla fina ord, men att de var helt oväntade eftersom ingen sagt något tidigare. Dessutom har jag haft så svårt att jämföra mina egna texter med andra journalisters på Ekspress på grund av språkbarriären. Just då när jag får höra detta ramlar liksom poletten ner. Jag börjar så smått erkänna mig själv som kvalificerad från att förut bara sett mig som student, ung skribent, krönikör. Jag anses i mångas ögon vara journalist och det känns fantastiskt bra! Jag har äntligen fått använda mina skills till att bevisa vem jag är och vad jag blev. Mötet med chefredaktören var klart ett lyft för självförtroendet i branschen.