Den frostade droppen

När jag och syrran var små och köpt nya kläder fick vi aldrig använda dem samma dag eller ens dagen efter inköpet. Mamma menade att det var onödigt att börja slita på nya kläder på en gång. De skulle sparas till nästa uppkommande festliga tillfälle. Sen var det fritt fram. Ungefär.

Hur frustrande och otålig jag än var då över mammas envishet, kan jag idag se en charm med att "spara" lite på kläderna. Liksom hänga dem i garderoben med prislappen kvar och tittat förtjust på plagget några gånger innan jag använder det. Inte för att jag måste utan för att vill spara dem till fina tillfällen.

Idag var känslan en annan. Lover och jag är i Småland och besökte Pukebergs glasblåseri/galleri/butik etc. Jag förälskade mig i en vit frostad glasbit som är utdragen som en istapp, men som har den runda formen av en vattendroppe. Tappen är inlindad i ett litet stycke svart läderband som hänger runt halsen. Den råkade passa så bra till min nya vita blus med stora svarta knappar och svarta inramning.

Droppen låg redan i en, vad jag anser, enkel och stilrent svenskt designad förpackning. Den låg där och kändes som en diamant. En preset jag fått av Lover, men som inte fick öppnas än på ett tag. Jag packade upp och ner den ur det naturvita skyddspappret flera gånger och suktade efter den. I bilen på vägen hem kunde jag inte hålla mig längre utan band den runt halsen och kände mig lyxig. Samtidigt mindes jag mammas ord om öppnandets återhållsamhet och kände mig fri och lycklig.