Ofta känns jorden som mitt lilla barn som jag måste vårda och skydda mot otäcka gubbar, föroreningar och exploatering. Det är konstigt att den planet som ger oss människor liv är samma planet som vi som en gentjänst suger ut och dödar. Det är vårt eget långsamma självmord och död vi står inför, men alla är för upptagna med att leva i nuet för att förstå.
Debatten om, och SOS-föreläsningarna om global uppvärmning, barnen i afrika och globaliseringens vinster och förluster är här för att stanna. Den sorgliga responsen på dessa intensiva varningar är att folk slutar lyssna. Precis som jag kände när Fi (feministiskt initiativ) gjorde som mest väsen av sig vid valet. Media översvämmades av mediakåta och radikalfeminister att jag inte längre kunde ta ordet feminism i min mun utan att få allergiutslag. Men förhoppningsvis är det många människor som vaknat och börjat inse att vi lever på lånad tid.
Naturen som den är i sin ursprungliga form och i sin prakt är det vackraste och mest livsviktiga vi har. Allting är ett enda stort kretslopp som innan vår tid fungerade i harmoni, medan människan nu utrotar delar av dessa kretslopp för det egna kapitalet. Jag förstår ärligt talat inte att nutidsmänniskan har samvete nog att sakta men säkert utplåna den ENDA av alla planeter som faktiskt och kanske mirakulöst nog fick liv. Bushidioten har jag hört tala om att vi snart har kommit på hur vi ska kunna sätta liv på andra planeter och då är den massiva förbrukningsmassan per person i I-länder inget problem längre. Hur kan han?
Alla kan inte aktivera sig i organisationer för en bättre värld, men jag anser att alla måste dra sitt strå. Allt annat är själviskt. Det finns många vardagssaker du kan göra för att bidra med din del och det är inga saker som inkräktar på varken ditt arbets eller privatliv. Köpa kravmärkta produkter, ekologisk mjölk, återvinn förpackningar (det finns tom återvinningsinstruktioner på paktet), lämna batterier och glödlampor i specialbehållare , spola inte giftigt avfall i toaletten och lämna farligt avfall på rätt sortering, stödj små butiker och speciellt sådana som säljer rättvisemärkta produkter så att producenterna, i många fall bönderna, får skälig ersättning för sina produkter, åk kollektivtrafik, skräpa inte ner naturen. Allt detta känner jag mig stolt över att bidra med själv. Det borde vara en naturlig sak för alla. Min absoluta favorit finns på Konsum. När man pantar burkar och flaskor finns det förutom den vanliga kvittoknappen en biståndsknapp, som när du trycker på den skänker dina småslantar till välgörande ändamål. Är det inte fantastiskt?
2 comments:
Hur känns det att veta att det mesta av bidragspengarna går till höga höns som tjänar alldeles för mycket?
Hur känns det att veta att Sveriges utsläpp är ofantligt ofantligt super-duper litet i jämförelse med alla andra länder?
Vad jag vet så finns det INGET land som bryr sig mer än Sverige. Efter att ha rest igenom Ukraina (t ex) å ha sett lastbilar och bussar som troligen släpper ut mer farlig grejjer än _hela Sverige tillsammans_ så känns det ANINGEN meninglöst att ens tänka på återvinning av det lilla man använder.
Me? Nego? Nej då
Jag skulle inte säga att det är en sak jag vet till fullo eller att det nödvändigtvis är så. Oavsett så är det bättre att viss del kommer rätt än inget alls. (Jävligt sammanfattat).
När jag skrev inlägget, syftade jag inte bara på Sverige utan vad alla som är människor och konsumerar kan göra för världen. Tänkte bla på hur det ser ut i Estland och säkerligen en mängd andra near and far-liggande länder. Jag menar verkligen att ALLA måste dra sitt strå. Oavsett om Sverige är världsklassduktiga så kan vi bli bättre. Kompenserar kanske tom för något annan land som gör mycket mindre.
Post a Comment