Jag lämnar ungdomen med en skalad apelsin

Igår blev det extremt påtagligt att jag är i något slags ungt klimakterie. Mellan två åldrar. Ungdomen och vuxenvärlden. En ny mognare identitet som inte är hälften så svår att acceptera som att jag långsamt börjar lämna ungdomen. Temat för gårdagskvällen var en 25-årsfest. Jag hann inte köpa alkohol som hör till seden. Lögn. Jag hade visst tid att köpa alkohol, men kände en befrielse att inte göra det. Jag har aldrig gillat alkohol så att dricka på fest har alltid varit mer vana och för att "komma igång" mer än något annat. Men igår tvärnitade hela min existens framför tanken att dricka nåt som får strupen att dra ihop sig till en kväljning. Och effekten av att dricka vill jag inte längre ha för effekten är att tappa kontrollen. Tappa kontrollen som jag inte definierat det förut. Det är helt enkelt inte speciellt skönt att känna kroppsdelar domna bort, inte vackert att bli ledlös och tvinga på folk ärliga åsikter. Mest av allt vägrar jag bakfylla. Förut tänkte jag att det var värt att supa till kvällen och natten i ära. En söndag mer eller mindre är skitsamma. Idag känner jag exakt tvärtom att det är inte värt att slösa bort en hel dag på huvudvärk och ångest.

Festen var underbart trevlig ända tills krogen kom på tal. Jag går inte ut längre. Men igår hängde jag på för att jag ville ge mitt cyniska jag ett bett i rumpan. Krogkulturen kanske har förändrats, utvecklats på nåt spännande sätt, kanske kunde det vara roligt att dansa ändå?

Nej. Inte alls. Krogkulturen beter sig exakt på samma vis som när jag insåg att det inte var värt att gå ut längre. Den stora skillnaden är att jag åldrats så mycket på så få år. Jag kände mig tio år äldre än de flesta andra där. Jag ser köttmarknadens strukturer, det sociala spelet, den fysiska uppvisningen och beteenden hos tjejer som jag kunde identifiera mig med för kanske åtta år sedan. Sekvenser ur mitt liv som jag redan agerat ut, som jag lämnat bakom mig och som inte gör mig någon nytta att vilja ta del av igen.

Krogen gör mig otroligt cynisk. Jag tycks programmerad så. Jag sätter mig ner och börjar skilja ut hierarkier, könsskillnader, beteenden, klyschor medan mina kompisar dansar loss. Här skulle lite alkohol hjälpa mig att sluta ta allt på allvar. Situationen blir som ett tv-spel, som en djungelns lag. Survival of the prettiest. Och jag känner bara att jag inte orkar. Jag känner att jag vill gå hem och skala en apelsin istället. Det är inte alltid så roligt att stå så mycket utanför situationer som jag ofta gör. När allting liksom blir ett socialt experiment eller observation. Jag måste lära mig att leva i situationerna också och inte ge mig själv existens genom att analysera dem.

På nåt sätt låter allt det här så banalt. You grow up, so what!? Men jag känner ändå en slags separationsångest av att inte identifiera mig med kidsens språk längre. Ibland är det en känsla av att även känna sig en smula tråkigare. En annan dag ska jag skriva om hur skönt det är att vara vuxen och om hur fullkomligt stabil och trygg jag är i mig själv. Det är ok att rubbas lite ibland.