På nåt sätt önskar jag att jag skulle upplevas mer ödmjuk och förstående. Men det är verkligen inte så jag känner mig. Jag känner mig ganska hård, ifrågasättande och oförstående. Och jag har ganska kort stubin och är otålig. Jag är inte den som mjuknar och vänder andra kinden till. Jag måste bråka ganska länge innan jag ens kommer på tanken.
Igår ställde jag mig frågan om jag är förlåtande. Jag vet inte. Kanske tror man att man har förlåtit den som sviker en för att tiden sprungit iväg och man gått vidare. Jag har förlåtit den personen. En annan person har jag fortfarande svårt att se i ögonen och känner inget djupare engagemang för. Spontat skulle jag säga att jag inte alls förlåtit den personen, men inser snart att jag gjort det så många gånger på nåt vis att jag tappat räkningen. Eller är det kanske bara så att jag inte orkar längre? Det får helt enkelt inte vara en del av mig.
Jag beundrar varma människor som först och främst väljer att se det goda i människor. Antar att de är få till antalet, men de finns. Det vet jag. Min förmåga att "se" människor gör att jag passerar allt för många personligheter i en och samma person, på en och samma gång. Ibland vet jag inte var jag ska stanna upp och värdera, men eftersom att jag ser personen i lager är det lättare för mig att vara förlåtande. Men också lättare att lägga skulden på andra.
Det är viktigt att omge sig med människor som lockar fram ens bästa sidor. Som får en känna att man alltid skulle vilja vara just så här. Människor som får en att känna sig rolig, trevlig, smart, positiv och varm. Lover brukar säga att folk skulle bara veta hur barnslig och knäpp jag egentligen är jämfört med den seriösa och kanske lätt sammanbitna person jag också kan vara. Jag tycker om mina knäppa sidor mer än något annat, men de är inte många som sett dem.
No comments:
Post a Comment