Ett försök att bedöva

Jag lyckas inte hitta balans i min tillvaro. Jag hanterar inte ledigheten speciellt bra. Samma kväll som min semester började den 3 juli blev jag rastlös och fick ångest. Det här med att varva ner har jag aldrig förstått eller provat på. Jag väljer 100 meter istället för maraton och springer målinriktat med huvudet före och stångar pannan blodig för att känna att jag lever.

Det är inte en del av mig att leva planlöst, att ta dagen som den kommer. Det är inte njutning, rekreation och tid att hämta andan. Det är rastlöshet, myror i kroppen och meninglöshet. Jag blir smått tokig att inte veta vad nästa dag erbjuder, att inte ha åtminstone något att se fram emot varje dag. Något att uträtta.

Semestern började just sådär lugnt. Inga speciella planer och kvar i Norrköping medan Lover försvann över en vecka hem till föräldrarna. Tanken att spendera för mycket tid ensam och planlöst blev outhärdlig och jag ringde vänner, åkte hit och dit och såg till att hålla ihop forsränningen. Det slutade med att jag inte hade en sekund över för mig själv. Att läsa den där boken, skriva och fundera mer över mina kollage. Jag gick med på att sätta igång en undermedveten process som nu stör min nattsömn med komplicerade och träffsäkra drömmar och som jag förmodar gör mig lite låg och väldigt fundersam. Mentalt är jag inte riktigt på plats och känsloorkanerna kan jag inte kontrollera. Jag agerar ut på ett orättvist sätt, känner mig distansierad och får dåligt samvete. Jag börjar misstänka att jag är trött. Trött, men för dum och driven för att förstå. Det kan vara nyttigt att bara vara ibland, försöker jag intala mig själv. Någonstans ser jag fram emot några helt planlösa dagar då jag vilar efter maten, fortsätter min jakt i förståelsen av islam och ligger tre timmar framför tv:n. Och då finns jag i form av min fysiska existens medan hjärnan går på semester.

Jag vet att jag kompenserar. Jag lever inte där jag vill leva och saker händer inte som jag vill ska hända. Därför kompenserar jag och kanske överdriver för att få hjulet att snurra mindre smärtsamt. Genom att jag håller mig fullt sysselsatt bedövas på nåt sätt min frustration. Risken finns att jag kommer tillbaka till jobbet tröttare än jag gick därifrån. Det är dags att ta det på allvar nu.