En riktig resa

Människor kommer till mig när jag tänker på dem. Plötsligt sitter de i min soffa, ringer eller skickar ett mail. Och jag har mött människor som väckt starka känslor. Jag ska berätta.

Mitt sätt att leva och förhålla mig till omvärlden har förändrats. Jag är en annan idag än den jag var för en månad sedan. Allt jag vet är att jag är i en ny fast i den livslånga process vi alla går igenom. Jag kom till en punkt, pga flera anledningar, där jag helt enkelt inte kände att min mening med livet var tillräcklig mening längre. Jag tror att tankarna uppenbarade sig när jag började jobba. När jag insåg att jag tjänar pengar, men är så trött på slutet av dagen att allt jag vill är att få i mig föda ligga raklång i soffan och vagga in i dimman. Sedan började nästa dag i ekorrhjulet. Leva gör jag först på helgerna när jag fått ordentlig med sömn. Varför är inte livet hälften jobb, hälften välmående och lycka? Varför ska det vara så att vi bara orkar kräla till ytan och hämta syre två dagar i veckan? Varför är meningen med livet att tjäna pengar för att konsumera? Det är inte livskvalitet att varken orka med sig själv eller sina nära en vanlig dag. Det känns inte rimligt att jobba så mycket som vi gör. Vi är inte skapta för det.

Jag är övertygad om att pengar och konsumtion är den största anledningen till att människor öht går till jobbet. För att kunna köpa och äga. Ett begär som aldrig kan bli tillfredställt. Jag har också önskat mig mer i plånboken för att kunna köpa saker. När jag nu har fått ett jättebra jobb inser jag pengar inte är speciellt intressant och jag vill heller inte köpa saker. Det är tragiskt att den lilla lådan som vi använder för att mäta vårt välmående, vår mening med livet och lycka är så trång. Från universum är det svårt att se Clas Ohlsson. Jag har tagit klivet utanför lådan och slängdes ut i ett universum där jag inledningsvis kände mig ledsen, ensam och vilse. Meningen med livet…var det inte mer än det här? Att betala räkningar och köpa prylar. Jo, visst men inte många människor kan ge mig ett svar som känns betryggande. Människor är enkla varelser och tycker om lådan och tapeterna på väggarna. Att det öht finns något utanför är det inte många som kan ta till sig. Det blir för obehagligt.

Jag har tagit vägen förbi religion några varv. Jag försöker delvis finna svar på mina frågor i Koranen. Vilken funktion fyller religion i människors liv? Är det bra eller dåligt? För ett tag sedan talade jag om religion som att vara ofrivilligt fängslad. Ett tryggt sätt att slippa vara fri, att slippa välja. Som sekulär, fri västerlänning söker jag och finner ingen direkt tröst i att endast definieras som fri. Frihet är abstrakt och även frihet kan fängsla. Som religiös vet man sitt syfte på jorden, vad goda och onda gärningar leder till, livet eter döden. Livet blir en meningsfull plikt. Ett syfte. Att vara fri är inget syfte. Till vilken galax ska jag nu vandra?

Jag ska invända lite mot mig själv och bara klargöra att jag är väldigt medveten om att jag kan tänka dessa tankar eftersom mina basala behov är tillfredställda. Jag behöver inte oroa mig för om jag har mat på bordet, om jag har rent vatten i kranen, om jag är frisk. Det är helt och hållet ett i-landsproblem. I-landsproblem som jag för tillfället är väldigt fäst vid. Fast det här handlar inte om vad som är i-landsproblem och inte för ingen människas mening med livet ska behöva vara att ha mat på bordet varje dag.

Mitt i allt detta blir jag miljövän och förtvivlad över hur giriga människor behandlar vår jord. Djuren och naturen har sina egna kretslopp för sin överlevnad. Men vi tycks vara den enda arten hittills som styr oss själva mot vår egen undergång. Snacka om medvetet masssjälvmord. Vi har alla fakta på borden. Vi smälter isar, vi utrotar ekologiska kretslopp när vi skövlar regnskog, när koldioxidhalterna är som högst köper allt fler stora cityjeepar och samtidigt klagar människor på bensinpriserna. Ingen är redo att offra någonting för att kommande generationer ska ha det bra. Vad vi vet finns det endast det livet som vi har på jorden just här. Det är unikt, men tydligen inte tillräckligt unikt.

Jag och Mattias som läst mycket religion och filosofi har försökt att diskutera oss fram til svaren på stora frågor. Man känner riktigt hur stort och oändligt allting är, att det är svårt att förstå meningen med vår jord, vår art, hur universum tänkte. Frågorna är så stora att det emellanåt inte går att diskutera för vi kommer in på områden vi helt enkelt inte kan relatera till, områden som hjärnan inte kan ta till sig.

Mitt i allt detta hör Lisa av sig. Vi har inte träffats på mycket länge och hennes liv har förändrats radikalt bara under sommaren. Vi träffas över en middag hemma hos mig och hon berättar saker som jag känner så mycket igen mig i att jag ville gråta av igenkännande. Hon har under sommaren jobbat på en kursgård som sysslar med lite new age och i håller kurser där man ska rannsaka sig själv, där man får tala utan att bli avbruten eller dömd. Man får vara sig själv och det är mycket vanligt med fysisk beröring och bekräftelse. Dessutom lever man ekologiskt. Hennes upplevelse där var att hon förändrats i själ och hjärta. Som att hon hittat hem till en plats är man värnar om varandra, man jobbar inte ihjäl sig och det finns inga materiella mål med livet. Hennes sökande efter meningen med livet hade börjat där. När hon kom tillbaka till den parallella (riktiga) världen som hon uttryckte det kände hon sig deprimerad. Hon vill inte ta motorvägen som alla förväntas ta, där livets riktning för länge sedan bestämts. Därför hoppade hon av in universitetsutbildning, hyr ut sin lägenhet, sa upp sig från jobbet och har åkt tillbaka till kursgården för att fortsätta sin själsliga resa. Hon vill inte äga nåt förutom sin dator, inte ha ett jobb och inte ha en lägenhet. Hon vill bara resa runt och leva och lära. Jag tycker att det är skithäftigt! Hur många vågar göra nåt sånt?

Min mening med livet är kärlek. Att älska och ha någon vid sin sida. En livspartner. Att ha goda relationer till sin familj och vänner. Att ta hand om andra, att visa uppskattning, att visa att man finns till i nöd och lust. Att göra andra glada. Vad kan jag göra för Dig?

Det är ok om det skulle visa sig att det inte finns någon högre mening med livet för då vet jag åtminstone det. Just nu har jag bara så svårt att tro att det inte skulle finnas det så mitt sökande fortsätter.
Jag har inte fått med hälften av allt jag funderat över. Mest av allt önskar jag av hela mitt hjärta att just Du gör vad du kan till vardags för att ta hand om vår planet och uppmuntrar andra att göra detsamma. Var en god medmänniska, sträck ut en hand och fokusera på ditt inre.