Hur duktig är inte jag?

Idag fick jag äntligen hämta ut mitt examensbevis, omslutet i ett hårt rekommenderat brev. Filosofie Magisterexamen - Master of Social Science. Det ser visserligen bara ut som ett diplom á la sånt som man får när man vinner skidtävlingar på lågstadiet. Men jag är stolt. Klappa mig på huvudet, få en liten klump i halsen och le i magen.

Diplomet känns så överdådigt där det ligger vid min sida. Men jag undrar vad jag gjorde i verkligheten för att förtjäna det. Det var inte svårt att gå på universitetet. Kanske till och med lättare än skidtävlingen fast färre fall, långsammare och mer lärorikt. För jag kan ju praktiskt taget allting det finns att kunna i världen nu. Det är åtminstone så det känns i mitt huvud och det är en viktig känsla att bära med sig.

Människor pratade ofta om att universitetet inte tillhör den riktiga världen. "När ni kommer ut i arbetslivet på riktigt...". Människor pratade även om hur läskig det skulle bli att sluta skolan och möta verkligheten. Men jag längtade alltid ut i verkligheten och så här fyra månader efter examen är jag inte ett dugg rädd för den. Come on. Bring it. Show me the money.

Jag ser även anledning att fira det faktum att jag kommit igång med träningen efter 1½ månads uppehåll. Jag har velat fram och tillbaka. Ska jag köpa nytt träningskort eller ej? Vi ska ju ändå snart flytta. Osv. Men idag bestämde jag mig bara och köpte träningskort. Jag måste bli fit for fight igen. Jag har ett par ursnygga svarta jeans från Twist and Tango att tacka det för. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån kärring som låter ett par jeans vara anledningen till varken bantning (har aldrig gjort det) eller träning. Dock måste jag erkänna att hurvida man kommer i sina kläder eller ej är en bra måttstock för hur man ser ut och känner sig. Så nu är jag vitaliserad på nytt. Jag fick världens energi efter första passet. Kände ett leende etsa sig fast, en glöd att ta tag i saker och önskan att hoppa i sängarna. Min kropp älskar träning och den kommer ihåg. I still got it!