Vad är det som pågår egentligen?

Jag borde veta bättre. Borde veta bättre hur jag mår. Ändå så frågar jag. Är egentligen inte orolig, men kan känna när jag till exempel tränar att jag snabbt känner mig orkeslös. Den tidigare glöden att prestera blod, svett och tårar finns inte för jag orkar inte. Kroppen verkar känna sig trött och gör bara så gott den kan. Jag vill mer.

Vore konstigt om jag inte reagerad på något sätt för hur livet ter sig just nu. Den arbetslösas liv är emellanåt väldigt lugnt och ibland lika stressigt. Jag njuter av att kunna vara upp sent och inte gå upp alltför tidigt. Att kunna äta frukost framför tv:n, slösa tid på sociala forum, slänga ett öga på Oprah på förmiddagen, träna på lunchen och träffa kompisar på eftermiddagen och kvällen. Det är rätt skönt.

Samtidigt pågår en avvecklingsprocess i mitt liv som innebär en massa jobb som att byta försäkringar, lägenhetsletande, dokumentation av allt vi äger och ska sälja, kommunicera med köpare, skriva om CV till engelska, söka jobb, söka A-kassa, söka ersättning i Spanien, förstå krångliga paragrafer och brottas med extrem byråkrati med mera. Hur skönt det än kan vara att styra över sin egen trivsamma vardag så känner jag självklart en stress över att jag måste få jobb i Spanien. När? Hur lätt eller svårt kommer det att bli? Kommer vi att hitta rätt lägenhet efter den första? Jag är egentligen inte speciellt orolig, men jag tror att jag påverkas mer undermedvetet än jag tror.

Jag har dessutom insett att mitt rensning -och kastaprojekt är en never ending story. Vi äger mycket som med en nonchalant handrörelse hamnar i sopsäcken och på tippen. Dessa saker inte svåra att ta ställning till. Men att jag måste ta ställning till hela min uppväxt i form av skrivböcker, leksaker, brev, teckningar, pjäser mm är desto mer känslosamt. Jag tvingas stanna upp vid varje sak jag gräver fram i kartongerna, där ännu ett minne tar mig på färd. Hur ska man kunna värdera vad som var mer eller mindre betydelsefullt då? Det kan jag inte värdera och har ännu svårare att kasta. Jag är ingen robot. Jag får bita mig i tungan, blunda och låta den nonchalanta handen göra jobbet.

Igår gick försäljningen mycket bra. Blev av med både soffan, köksstolar och en golvlampa. Ändå så är det inte mycket som förändrats i vårt hem. Garderober och förråd är granskade, köksskåp plundrade, lådor tömda och ändå finns så mycket kvar. Fortfarande lever vi ju i och med våra saker så det är inte riktigt tid att bli av med mycket mer. Det inser jag. Känner på mig att allt kommer att hända veckan innan vi åker.