Sad pussy

Jag tycker synd om mig själv. Känner mig lite förnedrad också. Och öm om äggstockarna. Jag svimmade hos gynekologen idag. Och väldigt naket var det på sina håll. Hur coolt är det?

Jag åkte dit i tron om att jag skulle på cellprov som alla kvinnor gör vart tredje år. Det var en baggis för mig förra gången. Gynekologen och jag är inte helt överens. Hon har bara tänkt att kolla blodtrycket och skriva ut nya preventivmedel. Jag påpekar att jag ska flytta och att det snart är dags för cellprov ändå, om än ej på dagen. Hon håller med.

Att visa underlivet visade sig ju vara lätt som en plätt jämför med den smärtsamma undersökning hon utförde. Är du öm här? säger hon medan ett verktyg befinner sig i kroppen och en hand klämmer på äggstockarna. Klart som fan man blir öm då. Har inte ömhetsproblem till vardags. Någonstans under obehaget bestämmer sig kroppen för att lägga av. Nu vill jag inte vara med längre. Jag blir kallsvettig och yrslig. Gynekologen insisterar på att jag ska ligga kvar och blotta mina privata delar medan hon sänker stolens huvuddel så att blodet ska komma till huvudet. De blir inte bättre så jag sätter mig upp med huvudet mellan knäna. Sen drömmer jag en liten saga och vaknar upp liggandes i stolen och ett stort huvud som frågar hur jag mår. Jag minns att jag känner igen henne, men tvekar att svara för kanske spelar hon bara en roll i min saga. När blodet snart runnit tillbaka förvarar hon mig i en gravid kvinnas framstupa sidoläge och jag inser att både hon är verklig och att jag förmodligen svimmat. Förnedrande.

Återigen påminns jag om att skrevet pekar rakt upp mot himlen medan en annan kvinna baddar min panna med kalla handdukar och jag får saft. Nu passar gynekologen på att fråga om jag inte ska ha ett klamydiatest också, smått chockad över att jag aldrig tagit ett sådant test. Jag har aldrig haft anledning. Jag vet inte varför jag säger ok till detta, men just då kommer yrseln tillbaka och tvingas ligga kvar medan gynekologen hjälper mig på med underkläder och jeans. Förnedrande. Igen.

När jag är kapabel att stå på benen igen eskorterar de mig till ett vilorum. För inte tänker jag sätta mig på bussen hem igen efter denna pärs. Kvinnorna är mycket omtänksamma. De kommer och tittar till mig var femte minut, frågar hur jag mår och ber mig ringa på larmet om det är något. Där ligger jag tills mamma kommer och hämtar mig. Nu mår jag bra igen,men känner mig som ett skrämt litet barn.