Kärleken till mitt egoistiska jag

Livet känns rent visuellt fortfarande lika mörkt som när vintern började. Jag gillade det gnälliga och isiga gnisslet under Linas klackar igår, men mina lår blir rödprickiga av denna kyla. Det hjälpte faktiskt att smörja in dem. Det är ett evigt sörjande och smörjande.

Vi firade farmor igår. Lover var också med och det tyckte jag om. Hon brukar alltid fråga hur han mår och när han kommer hem och säga "ja minsann, det håller fortfarande mellan er (?)". Men igår sa hon inte så mycket alls om eller till Lover när hon väl hade chansen. Men jag såg hur glad hon var över att han var där. Hennes kinder var rosiga och hon kunde inte sluta säga hej då. Jag tittade på när hon skrapade trisslotter och efter varje nit ojjade vi oss i kör över att hon inte hade mer tur. Det är inte svårt att stirra sig blind på nollorna.

Igår hade jag och Lover ett hjärtskärande samtal om våra framtidsplaner. Jag var så oförberedd som jag någonsin kunnat vara. Jag har ju hela tiden vetat att han vill till USA och jobba, men har inte funderat närmare på det eftersom det känts så långt borta och därför inte haft anledning. Men igår kom det hela ikapp mig och jag förstod att i hans tankevärld så handlar det inte om så lång tid. Det är svårt att få greencard/visum i USA, men det är ju inte omöjligt.
När han var i L.A saknade jag ju honom så jag mådde dåligt, vilket jag aldrig gjort förut. Det kändes konstig eftersom han bara var där en vecka. Jag förklarade det med att jag inte var där och kunde se, höra och uppleva det han såg, hörde och upplevde. Självklart var det så. Men igår förstod jag att det även handlade om att min rädsla för att inte får träffa honom är så stor att mitt egoistiska jag hoppades på att han inte skulle tycka om L.A och därför sluta fundera på att flytta dit. Egentligen handlar det inte om att jag inte vill att han ska förverkliga sina drömmar. Jag älskar honom så mycket att det gör ont och hur kan jag då inte stötta honom i det han vill göra? Men hur kan jag stötta honom i en grej där risken är att han flyttar ifrån mig? Visst har jag hört talas om distansförhållanden och jag har haft det, men inom Sverige. Jag tror dock inte att jag skulle klara ett förhållande på så stor distans. Jag skulle såklart vara villig att försöka, men ett förhållande handlar ju inte om att vara ifrån varandra utan att ta del av varandra på många olika plan.

Jag skulle förmodligen ha en helt annat inställning om jag själv inte var så isolerad. Jag går i skolan i Norrköping och kommer att vara "isolerad" hit mina sista 2, 5 år. Jag kan verkligen se mig själv flytta dit med honom och starta ett liv någon annanstans, men jag bara inte göra det nu och då känns det som att det bara är en tidsfråga innan jag mister honom. Om han vill flytta dit är inte frågan. Utan när.
Jag känner ju själv hur sluta jag är som människa i den här staden. Norrköping är vackert och trivsamt precis som alla andra medelmåttiga städer i Sverige. Jag menar inte att låta nedlåtande, men man känner när man gjort sitt på en plats. Det finns ju inget jag inte sett och gjort här.

Allt pratande och funderande på det här är väldigt jobbigt, men det är bättre att försöka förbered sig mentalt nu än försöka sig ta igenom en tillvaro i chocktillstånd senare.

Jag vill bara gratulera Sanna och Jonas till bäbisen Tore som föddes 17:e januari. Precis på utsatt datum! Jag har varit så förväntansfull de sista veckorna. Hoppas jag kan åka och hälsa på snart.

Helgens glädjeämne var sushi. För första gången hamrades och spikades det ihop ett lass sushi. Det var skitkul och inte alls svårt. Det är gudomlig mat.