Kärleken övervinner inte brunt snusdregel

Den här helgen har varit sjukt lugn. Först sjukt oproduktiv för jag får alltid dåligt samvete och blir rastlös när jag inte kan bocka av saker på min ”måste göras” lista. Men tillslut känns den som det enda rätta. Det här kommer säkert låta lite som ”Min pojkvän och jag” och hur ända in i benmärgen otroligt gulliga figurer vi är. Det här har verkligen varit en helg bara för oss. Ingen av oss kan minnas senast vi spenderade en hel dag tillsammans. Men den här helgen har vi tagit oss tid att laga riktiga middagar, städat och möblerat om. I Lovers lägenhet that is, men det känns lite som att jag bor här och ibland inbillar jag mig att jag har något att säga till om :) Han är pratar ofta i ”vi”-termer även när vi är hemma hos honom och det tycker jag är riktigt schysst. Vi spenderar ju så mycket tid här att han förstår att det är viktigt att jag trivs bra hos honom också.

Han sitter mitt emot mig vid sin dator med en tandpetare i högra mungipan. Tandpetaren har tagit sig form av terapi och är ett sätt att bekämpa snussuget. Fast han säger att han inte är sugen på snus längre. Det handlar väl helt enkelt om att ha något att göra istället för att stoppa in en prilla. Det var ungefär två år sedan han slutade snusa. Tack för det. Jag hade aldrig pallat stanken var gång man vill pussas. Kärleken övervinner det mesta, men inte brunt snusdregel fasttorkat på läpparna.

Han är så fin min Lover. Det är inte bara hans välskulpterade huvudform, hans värmande och busiga ögon, hans lena hy, de rosenrosa läpparna och hans doft som jag älskar. Det vore for show av mig. Han tar verkligen hand om mig och tar i mig så ofta han kan. Min största last är mitt beroende av hans närhet. Dessutom är han en väldigt duktig grafisk formgivare och har en identitet full av åsikter som pallar att stå på egna ben. Vi kan diskutera saker och han fortsätta gärna att diskutera när jag försöker titta på tv ;)

Ibland beter vi oss som syskon. Bråkar ena sekunden och i nästa ligger vi i en hög i sängen och asgarvar. Det är kombinationen av lek och allvar som jag gillar. På tal om att bråka så lyckades min oerhört korta stubin gå igång på att han skulle visa mig hur jag skulle trimma hans hår. Eftersom det var jag som höll i trimmern och såg hur hans skalle såg ut tyckte jag såklart att jag såg bäst hur det skulle se ut. Men då började han korrigera mitt trimmande vilket jag inte kunde tåla. Eftersom han uppenbarligen visst bäst själv lät jag honom hållas och gick därifrån fast han inte visste hur eller var det skulle trimmas. Jag gick och satte mig i soffan och han fortsatte att trimma själv. När jag svalt den värsta frustrationen och återvände för att slutföra uppdraget hade han av misstag växlat ner trimmern till ett mindre millimeterantal och på halva skallen var håret kortare än på andra. Hur sur jag än ville vara på honom, kunde jag inte låta bli att le åt denna freakshow. ÅÅå, jag blir galen över hur svår han är att vara arg på. Min stolthet fick verkligen anstränga sig för att behålla surheten intakt. Det kändes som att jag ljög för mig själv. Jag var ju inte så sur som jag försökte framställa mig själv, men jag kände heller inte att det gjorde så mycket om han fick stå ut med en surbulle ett tag. Innerst inne log djävulen.
Varje gång han plockar fram trimmern blir även jag sugen på att raka av allt mitt hår. Jag är säker på att det skulle kännas som en befrielse…eller kanske bara naket. Dennis säger att jag säkert skulle passa utan hår eftersom jag har ett feminint ansikte. Ok, då var det gjort. Vad tycks? :D