”Förbannade nyblivna mödrar med sina dreglande små skitmaskiner och diskussioner i kvällstidningarna om kläderna på BB är för sunkiga eller inte. Inte en blick fick jag, inte ens ett hej. Det är väl inte mitt fel att jag inte har barn. På våren ska man ha ny cykel och vara pappaledig. Man ska skjuta barnvagnen framför sig med en hand och prata med en annan pappa i mobiltelefonen. Man ska vara familjelycklig och snubbla på legobitar. Jag är för fan författare och har konstant kronisk ångest. Ibland.”
Ersätt pappa med mamma och jag skulle kunnat skriva det där en riktigt…dålig dag. Förresten så älskar jag det där slutet med att ha kronisk ångest, men bara ibland. Kronisk betyder permanent. Inga undantag.
Jag tror att jag började tycka om Birro innan jag egentligen visste vem han var och vad han faktiskt skrivit. Jag blev väl förälskad i hans klagobrev till världen, för jag klagar ungefär på samma sätt. Men allt det där i förra inlägget om att vi enat har alla svaren och bullshit, ångrar jag. Ja, det kan kännas så, men det tror jag att alla känner ibland. Mer eller mindre ofta.
Han skriver ofta att han är precis som alla andra, men vad som efterföljer är alltid ett ”men” om än aldrig ordagrant. Jag börjar förstå honom som författare genom hans ångest. Det vill säga: när han har det den kroniska ångesten (ibland) då skriver han av sig (författar). Hans ångest blir texter som publiceras och därmed blir han en författare. Resten av tiden är han som alla andra han menar att han egentligen är, vilket sammanfattningsvis inte kan vara så ofta eftersom han har just kronisk ångest.
Jag har passerat honom ett par gånger på stan. Han ser ju så söt, snäll och harmlös ut. Jag hoppas verkligen inte att livet gnager så hårt på hans själ som man kan tro.
Birro pratar om att ha ett kall i livet, att hans kall är författandet. Bläddrar och försöker hitta rätt sida. Skit också. Jag försöker ändå. Det handlar om att ha en särskild talang och därigenom är man priviligerad. Detta gör att man inte har anledning att fundera över några alternativa karriärsval. Jag vill också ha ett kall. Jag vill också känna att jag är ämnad att göra en sak som kanske inte bringar fred på jorden, men som åtminstone är något jag kan identifiera mig med. Känner att jag börjar utveckla ett slags konstnärskomplex eftersom så många i min omgivning är duktiga formgivare, musiker eller illustratörer. Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad är jag bra på? Något som roar mig och som jag får/fått betalt för är mina texter och bilder. Betyder det att jag är bra på att skriva eller fota eller har jag bara haft de rätta kontakterna vid rätt tidpunkt? Usch, vad osäker jag låter. Vid det här laget borde jag veta att jag borde veta bättre än så. Skrivandet är ju något som jag känner mer för hela tiden och som jag kan grubbla ihjäl mig över. Och jag tänker mitt liv i bilder.
Just nu vill jag ge ut en bildkrönikesamling. Jag vill se allt som Bon säger är på G och bra kultur. Jag vill ha mitt eget bokförlag och ge ut gröna författare. Jag vill kunna allt om konst och öppna ett galleri. Jag vill ha läst allt och kunna allt. Men allt är så fruktansvärt mycket och kan jag inte läsa och kunna allt så behöver jag inte heller besvära mig med en bråkdel. Hjälp! Var ska jag börja? Jag ska börja med att göra en hemsida, sen ska jag tröttna på det och vara vilse ett tag tills nästa Bon dunsar ner på dörrmattan och då ska jag bli inspirerad igen.
Sanningen är den att jag har allmänt höga krav och när jag får en schysst idé så är den schysst ungefär 15,5 sekunder och sen tröttnar jag på idén. Det är ungefär därför jag hatar att handla kläder eftersom jag inte tycker att nåt är snyggt. Jag kan stirra mig lika trött på ett plagg under den korta tiden jag står i provhytten som en normal människa gör på tre år. Det är en ganska bra beskrivning på hur jag fungerar. Kanske är det bara så att jag blir uttråkad fort.
Jag saknar Henrik. Jättemycket.
No comments:
Post a Comment