Tusen och en natt i en sommarstuga

Här sitter jag som en annan Christer Pettersson i en hammock i Tungelsta. Jag äter som om det vore min nya profession. Ibland måste jag resa på mig för att släpa mina osnörda fötter till toaletten och därefter göra lite pausgympa för att inte helt få liggsår.

Sluta tjata om att jag är smal, jag kan väl inte rå för att jag tyckte att jag hade en liten putmage. Putmagen har tillkommit efter användandet av lite för tajta jeans som mer än gärna gjort pressväck av min mage. De jeansen hör hemma på samma soptip där alla mina stringtrosor redan ligger i helvetet och förmultnar.

Medan jag satt nedbäddad i hammocken ställde österrikaren ett bord bredvid med en skål chips, ett päron och ett glas vatten. Sen kom en korg med tre sorters fikabröd. Innan dess åt vi middag efterföljt av jordgubbar och glass. Jag vill ju behålla min nya jetlaggade mage som tack vare eller på grund av (beroende på vem man frågar) ogynnsamma förhållanden, krympte i USA. Det blir till att hugga ved eller slå på sandsäck imorgon.

Jag är redan trött på att prata om USA. Jag var ett turnerande bildspel dagarna efter hemkomsten vilket tröttade ut sagoberättaren i mig. Det var så mycket som hände där. Så mycket vi gjorde, så mycket vi såg, så många känslor som jag älskade och hatade. Så många bilder. 300 stycken. Jag har nästan bestämt mig för att göra en ny alldeles egensnickrad hemsida innan mina kommer upp. Pluggar HTML.

Har läst halva Birros ”Du är Christer Pettersson du också”. Jag tror att jag börjar bli bitter och skygg, därför känner jag igen mig i mycket hans skriver. Var får vi all avsky ifrån? Varför tror vi att vi är mer sanna än alla andra? Varför tycker vi inte att det är ok att göra som alla andra och ge upp vid 30 och skaffa barn för att vi aldrig orkade ta tag i våra drömmar? Varför är vi så missförstådda och annorlunda? Varför tror vi att VI har svar på livets gåtor medan alla andra tror att livet är en dokusåpa? Varför tror jag att jag är bitter? Usch, han gör mig bitter. Kanske inte borde läsa mer nu.

Mitt mode är backstage. Jag vet knappt längre hur man gör sig fronstage. Jag har glömt hur man grimaserar ett fejkat leende som gör att alla känner sig väl till mods. Jag vill bli projektledare, (”Jag vill bli fotbollsproffs”) men jag kanske blir en sådan chef som alla anställda pratar om bakom ryggen, som alla älskar att hata. Jag bara orkar inte. Jag vill bara accepteras för att jag ibland vill vara tyst långa stunder. Fast allt det här är läskigt för jag känner mig så tråkig. Jag tycks så lätt falla in i min egen fundersamma värld där jag bara vill vara i fred.

Snart har knotten gnagat sig in till pannbenet.

Undrar varför medelålders vuxna ibland socialiserar med varandra som att de inte redan fått 50 års samtalsövning. Ibland låter det som att de måste lära om sig alfabetet varje gång de träffar någon de känner.

Knotten bajsar på min laptop.