Mr. President

Har precis skypat med Lover darling. Vi båda tycker at det känns som att vi inte träffats på en månad och det har inte ens gått två veckor. Det verkar tom som att vi inte har så mycket tid att tänka på varandra eftersom vi båda är ockuperade med allt vad som pågår i våra liv nu. På skilda håll. Det är lite odd att helt plötsligt inte dela vardagen, att dela känslor, dela förståelse. Han kämpar med att starta eget och jobbar dubbelt för att kunna säga upp sig denna månad och jag, ja, jag är ju här och vimlar runt på nya marker vilket är fantastiskt och tidvis utmattande. Att vi saknar varandra är milt uttryckt, men livet har tagit en ny vändning. En vändning som inte kunde ha skett om vi ständigt umgås dag som natt. När jag kommer hem i maj ska vi flytta ihop. Eller det är mer som att jag flyttar in hos honom permanent tills vi kommer på ännu bättre tankar :) Jag har redan sagt upp min lägenhet så jag är fri från och med sista maj. Det känns skitbra rent ut sagt!

I onsdags morse följde jag med mormor på hennes svenskakurs. Jag hade sovit dåligt, ätit för lite frukost och gick ut i 15 minusgrader som faktskt höll på att ta livet av mig. Jag trodde hjärtat skulle stanna. Men mormor sprang energiskt på gata upp och gata ner utan verka berörd av kylan.
Kursen bestod av ett antal krutdamer och en man i 30-årsåldern. Läraren drog snart in mig i undervisningen och jag fick hjälpa till med uttal och förklara saker som de inte förstod. Kändes som jag skulle kunna ha min egen lilla svenskakurs. De tyckte att det var viktigt att jag var där så att de fick höra riktigt svenska uttal för läraren har ganska mycket brytning. Så jag ska följa med någon mer gång.

Igår var en ganska spännande dag. Jag var på redaktionen och gjorde mig äntligen bekväm på mitt skrivbord. Det är skönt att ha arbetskamrater. Jag fick tag på chefred. och presenterade veckans research och de idéer jag har och vill skriva om. Han är lite rolig den där Prit. Han lyssnade nog och kommenterade eventuella ingångar. Han gillade mina idéer vilket kändes som en lättnad och på måndag ska vi slutgiltigt bestämma vilket format de ska få så att jag kan börja skriva. Vill jobba jobba jobba!

På eftermiddagen träffade jag min gamla barndomsvän Pirjo på ett jättemysigt fik som heter Chokolateri. Hon kan mest basic engelska så vi tragglade oss igenom samtalsämnena på alla möjliga språk. Hon tvingade mig att prata estiska vilket var bra för då känner jag att jag kommer igång med språket. Det är så himla lätt att ta till engelskan.
Pirjo är så himla gullig. Energin sprudlar ur ögonen på henne och hon är mycket känslosam. Hon hade köpt en tulpan och choklad till mig. Jag hade inte köpt någonting till henne och kände mig jättedum. Det var känslosamt att träffa henne igår. Allt blir så annorlunda nu och på riktigt när vi är vuxna människor som umgås utan våra föräldrar. När vi satt och pratade avbröt helt plötsligt en dam på caféet som satt nära oss och började rätta Pirjos engelska uttal. Så jävla rude på nåt sätt. Det var ju inte som att hon hade anledning att lägga sig i. Imorgon hoppas jag att hon och hennes pojkvän följer med på fest hos Michael.

Igår var jag på filmpremiär igen. Årets största estniska film "Jan Uusföld läheb Tartusse" visades första gången. Jag skulle träffa släkten femton minuter innan filmen, men blev lite sen eftersom träffen med Pirjo drog ut på tiden så jag sprang till biografen med andan i halsen. Fipplae med mobilen om det var så att jag inte skulle hitta dem bland allt folk, men Siim vinkade åt mig så jag hittade dem på en gång. Där var även Siims flickvän, moster och hennes man, ytterligare en man och en kvinna. Jag visste ju inte vilka de var så jag sneglade bara på dem och plockade vidare med mobilen. Då hintar moster att det är Estlands president som står i deras sällskap. Oops, tänker jag, släpper diskret ner mobilen, sträcker lite extra på mig och sträcker fram handen och hälsar. Det var minsann en stor och redig karl den där Mr. President :) Han hade en liten roll i filmen så det var förmodligen därför han var där.
Det var stort mediauppbåd och vi gled in på röda mattan och fotograferna knuffades vid entrén. Jag trodde faktiskt inte att det var på riktigt. Det är svårt att förstå nivåerna på det hela när man befinner sig i ett annat land och inte känner igen en enda människa. En liten orkester spelade innan filmen började. Fotografer och filmare sprang även omkring i salongen och plåtade kändisar ända inpå att filmen skulle börja. Filmen var säkert rolig men jag har liksom inte kommit förbi språkbarriären så jag förståd kanske 30 % av allt. Lite jobbigt, men spännande med allt som hände.

Efteråt var det afterparty på Von Krahl. Siim och Laura skulle dit och mingla, men moster och man viskade att de skulle på middag med Mr. President. Jag kan ju inte låta bli att tycka att det är lite coolt. Jag kan vänja mig vid det här ;)