Gnistan. Suget. Saknaden.

Rena rama julafton att få träffa speciellt mamma, men även österrikaren efter deras tvåmånaders resa. De har varit i Tyskland, Österrike, Italien, Kroatien, Frankrike - Saint Tropez, Monaco. You freakin name it!
De åkte iväg två dagar efter Lover och jag stack till Tallinn, men det känns ju som evigheter sen. Men ändock. De är redan tillbaka. Mamma lyste som en liten sol när vi träffade dem kväll. Hon skrattade länge med tårarna i ögonen och vi kramades hårt.

De har kört ca 300 mil på Harley´n på serpentinvägar, bland bergen och hon har övervunnit sin höjdskräck som förr nästan tog livet av henne. Och hon har kämpat med att lära sig tyska för att hänga med i alla vänners och bekantas samtal. Hon är en kämpe och min främsta inspirationskälla här i livet. Jag tror inte att det finns en enda människa som ogillar henne. Hon väcker en gnista i människor som beundrar både hennes vackra inre och yttre.

Mitt resesug har redan kommit tillbaka efter sommarens bravados. Känns ungefär som att vara riktigt törstig. Att ha vandrat i öknen i en vecka utan vatten. En horisont långt borta. När jag blundar saknar jag Tallinn. Saknar dynamiken och hur explosivt och förväntansfullt mina fötter rörde sig över asfalten. Hur jag nästan svävade.
Jag saknar inte bara Pirjo, men Pirjo. Vilken energi, vilken varm själ hon är. Jag saknar hur vi förstår varandras galenskap utan att behöva förklara. Hur våra ögon gnistrar i samförstånd och hur ärlig vår närvaro är. Nu ska hon studera i Glasgow och jag vet en som ska hälsa på.

Som toppen på törsten och saknaden så ska Lover till Frankrike på onsdag. Utan mig. Konferera kallas det. Ha semester heter det. Men nu planerar vi skidresa i Österrike i januari. Redan bokat i min almanacka säger jag!