Denna olyckliga kärlek

Dags att bli sentimental igen. Tallinntiden den ljuva plågan. Den bitterljuva förälskelsen. För den tiden känns denna sekund som olycklig kärlek. Ett minne, en känsla, en doft ett gapskratt och en tår som för det mesta går att förtränga. Samtidigt framkallas knuten i magen vid synen på personer och stämningsfyllda, hjärtslitande toner. Mina månder i Tallinn är en klockren tvåa på min top tre av fantastiska ting som hänt. Kanske ska det inte framkalla knutar i magen, men tiden där representerar idag något som glider mig ur händerna.

Det är tom så att jag kan tänka mig att bli slagen av polisen igen för att vara där. Där i tiden och där i tillståndet. Kontrasten, vardagen här är det inget fel på, men känns som ett hjärtstillestånd där inte ens hela mitt liv svischar förbi innan likstelheten tar över. Ingen svischar förbi, förutom tiden, för här är hjärtstillestånd.

Jag snokar runt på internet allt jag bara kan får att desperat sträcka ut händerna efter minnen och fortsättningen på historien. Jag ser bilder från T´s fotoalbum från alla fester, invigningar, fyllor, partyn, modeller, resor. Han står för det mesta i centrum bredvid modeller eller andra vackra flickor. Han ingår i det sk expat community som Julien sakta men säkert började ta avstånd från när jag bodde där. Förlovad som han själv är blev frestelserna för stora när han följde med alla partydjur till kåtbockar på krogen där de såg ill att unga kvinnor flockades kring dem. Att dessa män sedan gick hem med en eller flera av dessa unga kvinnor höjer inga ögonbryn.

Berättelserna om dessa män som åker till länder där de kan tjäna stora pengar och träffa många kvinnor gjorde och gör mig äcklad. Det är ett av de umgängen som jag inte saknar. Jag ser dem på bilder iklädda jeans och uppknäppa skjortor med tjejer i knäna, sexuella poser, ett dreglande över uringningar och alkoholflaskor. Diskreta små lustpartyn. När jag reagerar negativt på detta menar anhängare ett jag är oerfaren, att jag inte rest tillräckligt mycket, att jag inte vet hur livet ska levas, att jag inte ska ta livet så allvarligt. Living la vida loca. Så för att jag har värderingar, principer och idealisar ett visst sätt att leva och behandla andra så betyder det att folk får rätt att klappa mig på huvudet? Jag undrar istället vad det är som gör att män i 30-35-års ålders har så stort behova av att synas, att få kvinnors bekräftelse. Att inte riktigt respektera kvinnor utan objektifiera dem.

Eller känner jag som J. att jag inte hör hemma i dessa kretsar för att frestelsen riskerar att bli för stor och därför meningslös eftersom vi älskar andra? Vi är ju alla sexuella varelser. Och därför väljer jag att förakta den livsstilen? Att leva som de gör kräver en enorm skitsamma-attityd och noll relationella åtaganden.