Jag börjar bli rädd för min hjärna och förmodligen borde jag även frukta min kropp. Eftersom jag fortfarande tror att jag består av mer manligt hormon än medelkvinnan så tänkte jag att det biologiska tickandet inte skulle nå mig. Men att jag skulle bestå av mer manligt hormon än andra tjejer är ungefär lika troligt som att jag har en manlig käklinje. So I hear.
Ända sedan jag och Lover flyttade ihop har jag funderat kring våra olikheter och hur vi fungerar och tänker. Främst handlar det ju om den anpassning av två skilda liv som plötsligt ska samsas under samma tak och ska få vardagen att funka. Tråkigt nog handlar det om många saker som tvätt, städning, matlagning med mera. Jag har både känt mig som en bitch som anmärker på Lovers sätt att göra saker samtidigt som jag tycker att han borde förstå och se bättre vad som krävs och vad som behövs göra. Jag tycker ju att mitt sätt att göra saker är rätt oavsett om det är sanningen eller ej. Annars skulle jag ju inte göra på mitt sätt. Men sanningen är ju att vi är olika och har olika prioriteringar. Vi har olika prioriteringar eftersom vår vardag är olika krävande. Han jobbar heltid och jag kan ofta flumma runt på eget bevåg och därmed har jag mer tid att upptäcka sånt jag inte giller ex hemma. Det hjälper inte att jag har höga krav både på mig själv och Lover. Kan tänka mig att han känner sig pressad ibland. Inte min mening, men jag är liksom hemmablind.
Mitt i allt det här vardagsfix återvänder tankar om könsroller osv. Jag blir gnällig över för att jag gör mest hemma fast det är jag som har mest tid och högst krav. Är det inte denna roll ganska normal då? Jo. Men ändå. Jag gillar inte att jag lägger så stor vikt vid hushållsgöra, men det känns inte heller som att jag kan förhindra det. Jag känner mig nu för tiden nästan programmerad att göra det. Lover menar att hur man gör vissa saker är individuellt och självklart är det så, men sammantaget finns det allt för många beteenden som pekar på att det handlar om manligt och kvinnligt.Och när jag pratar med mamma om saker som jag irriterar mig på hos Lover och som verkar vara ett manlig drag säger hon rutinerat och oberört: "Män funkar så".
Funkar så? Jag får inte längre ihop saker och ting. Exempelvis vad som är biologiskt och socialt skapat. Mina tjejkompisar nickar ju instämmande på allt vi diskuterar om mäns och kvinnor olikheter. Vad är vad och varför blev det så?
Min poäng handlar egentligen om den biologiska klockan som jag inte trodde mig beröras av. Jag har inte valt detta, inte umgåtts ovanligt mycket med barn eller liknande men ändå säger min hjärna nu att barn är söta och jag kanske tom tänker det att nån gång vore mysigt att ha egen litet russin att ta hand om. Ibland vill jag gråta när jag ser bäbisar på tv. Va fan liksom. Observera igen att jag INTE valt detta. Jag är liksom inte överens med mig själv. Var kom detta ifrån? Vem har förgiftat mig? Visst har bäbisar alltid varit söta, men jag har aldrig känt på riktigt att jag skulle orka ansvara för en. Ännu en gång så känner jag mig programmera att känna så. För jordens överlevnad är det förmodligen ett bra program, även om det finns tusentals barn att adoptera.
8 comments:
varför VÄGRAR du inse att det är biologiska skillnader på män och kvinnor?
Jag tror inte Hanna vägrar att inse att det är biologiska skillnader på män och kvinnor. Visst finns det biologiska skillnader, men idag är vi så pass medvetna om dem så idag kan inte tex. en man skylla på att han är man för att slippa diska. En man kan göra även kvinnliga sysslor även om det lätt blir uppdelat på de könsroller vi har. Det känns som att killar ofta skyller sitt beteende och våra olika "ansvarsområden" på just den biologiska skillnaden. "På den tiden då vi var grottmänniskor så var det såhär..." Vissa skillnader önskar man väl att det skulle gå att överbrygga idag, vi har ju ändå gått på månen och klonat ett får. Så jag tror det är mer hoppet på och önskan om att vissa skillnader inte behövde vara så stora. Ungefär så tänker i alla fall jag.
Sandra förstår mig. Säkert för att hon är kvinna ;-P Jag vägrar inte, men har länge känt och tyckte att det inte är och ska vara skillnad på män och kvinnor. Beror ju på i vilka dimensioner vika diskutera detta. Personligen är jag rätt förvirrad just nu :) Tänk tex barn i 3-4 års åldern. De kan använda samma kläder, leker samma lekar, tänker samma tankar. I den åldern och en bra bit uppåt behandlar vi varandra som jämnlikar. Sen kommer bröst, mens, hormoner och könsorgan in i bilden och man blir plötsligt medveten om sin annanhet. De bilogiska skillnaderna gör riktigt jävla väsen av sig som skiljer på oss. Rent socialt anser jag att det är många roller som skapats kring kön i onödan och på grund av tradition. Det är snarare de socialt skapade rollerna som jag ogillar och vill rasera, men börjar även inse att även biologin kanske har inverkan på hur och varför de sociala förväntningarna uppfinns. Ärligt talat så är det läskigt att vara så hormoniellt styrd som jag upplever att jag har blivit. Att jag förvandlas utan mitt eget godkännande eller initiativ till en person med nya behov som samtidigt känns så främmande. Ok svar? ;)
men slippa sysslor, det handlar kanske mer om att kvinnor bryr sig mer om det är städat hemma (till exempel)
sen om detta är biologiskt eller om det är så vi blivit stöpta, det är ju en annan femma
å det verkar ju MEST vara sådana saker som pojkar&flickor som bor ihop träter om
måste man diska så ofta? måste man plocka ordning efter sig? måste man städa så ofta?
osv
och hanna vägrar VISST att inse att det är biologiska skillnader ;) (tihi!)
men oj, glömde ju tillägga
man kan inte ändra sådana saker iaf ("men, jag tycker inte det är skitigt här ju"), inte rakt upp å ner
å oftast är det män som får skit ifrån kvinnor för att män oftast inte bryr sig lika mkt (som kvinnor)
(jag tror städning, t ex, beror på något biologiskt. kvinnan vill ha fint hemma för öka sina chanser med kreatur av motstående kön. ju fler kreatur som säger ja, desto större valmöjlighet å desto större chans att se till så att barnet kvinnan föder har de bästa generna att tillgå)
(ps. jag är trött, det är sent. ursäkta konstiga meningar och stavfel)
Min lägenhet är för det mesta i en enda röra. Betyder det att jag inte är en riktig kvinna? Fattas städ-genen hos mig? Vill inga hanar para sig med mig pga detta? Jag trodde det räckte med att putsa sitt yttre för att locka till sig dem, men om nu även ordningen i ens hem har betydelse för fortplantningen lär jag få gå omkring med min ofrivilliga barnlängtan ett par år till. Suck.
helt korrekt sara, det är schööört för dig pga denna röra [nickarvilt]
Alltså. Jo, men det verkar ju som att kvinnor bryr sig mer om sin närmiljö och det stöööör mig. Det stör mig att så mycket tid och energi går åt till att vilja ha det städat osv när jag kan göra annat som är både roligare och mer utvecklande. Jag anser inte att jag vill ha finare än någon annan, bara städat så att kan lättare kan lägga fokus på jobb och annat. Jag vill liksom organisera min miljö innan jag kan tänka klart. Speciellt eftersom jag jobbar i köket är det känsligt där det alltid är stök.
Det handlar inte heller diska eller dammsuga ofta. Det handlar egentligen bara om att i en relation så måste man ta hänsyn till varandras behov och önskningar. Det krävs egentligen ofta bara så små ansträngningar för att de andre ska känna sig tillfreds. Som Sara säger så är hennes lägenhet ofta en röra och det är ju individuellt hur man vill leva. Jag kan liksom inte tänka helt klart om jag måste fokusera på jobb om jag inte har ordnat omkring mig. Beror det på att jag är tjej eller ett jag funkar så som individ?
Men generellt sett så är renhet, organisation osv en större grej för kvinnor än män. Många säger att män inte har känsla för detaljer och ser inte detaljförändringar. Mycket i det vardagliga handlar ju just om att uppmärksamma dessa detaljer som kanske inte ramlar ner från himlen med ett brak men som måste göras ändå.
Post a Comment