Det är åtminstone vad jag önskar för inatt är det 15:e natten i rad som jag går och lägger mig ensam. Det är 15:e morgonen utan sällskap till frukosten och 15:e kvällen det ekar mörk och ihåligt i lägenheten. Jag sover visserligen rysligt bra eftersom jag får smeta ut mig själv över precis hela sängen, men vem ska jag prata med innan jag somnar? Vem ska värma mig emot? Vem ska jag krama 32 gånger om dagen? (internt skämt) Vems hals ska jag sniffa mig lugn på?
Två veckor har passerat förbi som en vindpust genom håret för jag har varit uppbokad varje dag, vardag som helg. Två väldigt roliga och givande veckor. Speciellt Saras besök och vår nystartade Gourmet Club som premiärvistades hos Dennis. Emelie som jag inte träffat sen högstadiet kom till min glädje. Vi råkade springa på varandra på cykelbanan i Ljura i somras och kom överens om att träffas när hon flyttat på plats i Norrköping igen. Det var skittrevligt och ibland är det svårt att greppa att man kan umgås så avslappnat och vant trots att man inte träffats på...ja, det börjar närma sig tio år. Tyvärr han hon bara installera sig här innan hon fick jobb i Sthlm, men vi lär ses. Hon har ju sin familj här och säkert på besök en del.
Nåväl. Jag har faktiskt uppskattat en viss tid ensam. Att bara vara. Själv. Att få sakna igen. Att vänta och längta. Och en annan slags självständighet har infunnit sig. Men nu räcker det liksom. Det är inte roligt längre. Det är en märklig känsla att ha så mycket att göra, som är roligt och känns givande. Men utan Lover på plats i vardagen känns såna saker också meningslösa. Inte meningslösa, men parallellt med lyckan löper en meningslöshet. Som, ja visst, en del av en själv gått förlorad. Någon att dela livet med. Vem eller vad kommer jag hem till? En tyst lägenhet, totalt belägrad av mörker. Lover är mitt ljus i alla stunder.
Meningen med livet ÄR kärlek och tvåsamhet. Tvåsamhet är vackert. Varför ska man vara själv när man kan vara två? Min tvåsamhet får jag tillbaka om sex dagar.
No comments:
Post a Comment