Min hy är slät och har en blek men ändock frisk färg. Mitt hår är blankt och mina tänder vita. Min kropp är slank och stark. Jag har ett immunförsvar av stål och ett psyke som en pulserande muskel. För jag har kärlek i mitt liv och jag utvecklas i en trivsam takt. Jag sover mycket, äter nyttigt och har tränat regelbundet i tretton år. Jag har all anledning att må bra och se hälsosam ut.
Men i år ramlade hösten ner i huvudet utan förvarning. Hösten tog med sig mörkret och byggde en mur runt min energi. Mörkret kväver den och dränerar mig. Jag känner mig inlåst i ett vakum och det tycks finnas mindre syre att andas. Tröttheten är värst.
Redan klockan tre på eftermiddagen känner jag en tyngd pressa mig mot jordens inre. Den sveper runt mitt huvud som en dimslöja och viskar sövande i mitt öra. Likt plågad av demoner börjar kroppen skruva på sig i obehag och en stelhet cementerar sig fast i min käke.
Jag lämnar datorn emellanåt för att sträcka på mig och skaka bort demonerna. Men ju mörkare det blir ute, desto mörkare blir mitt sinne. Svårt att koncentrera mig, lite uppgiven och orkeslös.
No comments:
Post a Comment