Sjömannens blick faller alltid på horisonten och min på nästippen

Jag sitter vid mitt köksfönster framför en skärm som inbillar mina ögon att de börjar åldras. Finns ingen som har så bra ögon som en sjöman sägs det. Deras blick faller alltid på horisonten och min på nästippen. Jag vill gärna tro att jag såg klarare efter veckan i bergen då jag beskådat snötunga grantoppar och Alpernas skyline.

Vid mitt köksfönster är världen väldigt liten. Den sträcker sig bara rakt över gården där ett tegelrött hus tonar upp sig och skymmer rörelsen som jag så desperat behöver. På en av balkongerna i det tegelröda huset bor ett pensionerat par som jag börjat tycka synd om. Deras balkong är som ett fågelbo som de flyger ut och in ifrån för att ge sig själva lite liv. De pendlar mellan lägenheten och balkongen för att röka. För det mesta drar de djupa halsbloss alldeles ensamma. Kort efter att mannen gått in kommer kvinnan ut och så fortsätter det var femtonde minut hela dagen, varje dag. Ibland gör de varandra sällskap. Jag undrar vad de gör därinne i lägenheten när de inte röker. Längtar efter att få gå ut och röka igen kanske.

Anledningen till att de fångat min uppmärksamhet är att de representerar ett tillstånd som jag är i. Den händelselösa vardagen som tycks ha stannat på repeat. Sista året i skolan är som att vara arbetslös, men samtidigt ”på skoj” sysselsätta sig med att skriva en D-uppsats och producera tidning tills drömjobbet dyker upp. Något som förhindrar att jag blir totalt galen. Aldrig tidigare har jag spenderat så många dagar osminkad, i mjukisbyxor med ett ovårdat hår som en mentalpatients. Hemma finns det ingen anledning att ta på sig kläder överhuvudtaget.

Jag har hunnit fylla 26 år och kanske inbillar jag mig att jag börjar förfalla eller så har det här mycket sega skolåret satt sina spår. Jag tycker att mina ögon ser tröttare ut, hängigare, oinspirerade, oglada, utan energi och sprudel. Jag tittar mig i spegeln och grimaserar. Petar på ögonlocken och lyfter högt på ögonbrynen. Det hjälper för sekunden, men sedan är de åter trötta igen. Jag blir orolig.

Min oro handlar också som vanligt om vardag. Det finns inte så mycket alls kvar på ett vardagligt plan som jag kan njuta av. Vad i den här staden finns att göra som jag inte redan gjort tusentals gånger förut? Jag brukar ha saker att se fram emot, som jag kunde leva på. Just nu känns framtiden väldigt oviss och brutal. Jag ska snart slängas ut i verkligheten och bli vuxen, skriva på avtal och jobba heltid. Varför det känns brutalt vet jag inte riktigt för jag längtar ju efter stabilitet och att jobba, verka, förverkliga, påverka. Eller det enda jag vill ha stabilt är min inkomst. Det är hårt att inse att den världen jag slängs ut i inte kan erbjuda mig det. Det finns inget längre som heter fast anställning. Ibland finns det det, men i min kulturvärld jobbar man i projekt och när vart projekt tar slut sitter man med rumpan bar och med tolv snoriga och hungriga ungar att mata. Verkligheten kommer att innebära en ständig jakt på stabilitet, återkommande oro för ens överlevnad. Kommer jag ha jobb nästa dag, månad, år? Jag tvivlar inte på mina förmågor, men hur arbetsmarknaden ser ut.

Eller så skiter jag i att vara pretentiös och leta efter att jobb som jag ska klättra i och bara drar till Portugal några år och servera kaffe eller guida svenska turister. Det är också ett sätt att leva. Det kanske är mer att leva än att sitta i Sverige och leta efter drömjobbet. Livet ska man leva. Jag behöver vara hämningslös, snacka skit med främlingar och dricka drinkar tills solen gått ner trots att det är vardag.

Efter det här året kommer jag att behöva börja om. Börja om livet. Inte från början tack och lov, men helt klart en nystart och det vill jag göra utomlands. Jag behöver ny energi och hitta mitt glada, fantastiska jag igen. Lämna den mörka puppan som gör min själ mörk, apatisk och ovillig. Jag behöver oförutsägbarheten. Det är väl så att fantasin tagit slut för det är så många saker som inte känns meningsfulla längre och jag möglar.

E och jag pratade häromdagen om vad det är som gör att man känner sig hemma och i sitt sanna esse. Där man hittat sig själv fullt ut. Där man mår så bra att man blir odödlig. Så har vi båda bara känt när vi spenderat en längre period utomlands. Jag i Tallinn och E i Japan. För mig handlade de om det enorma sociala utbyte jag fick av alla intressanta och drivande människor. Självklart även om att jag lärde känna mina rötter och upptäckte hur mycket gemensamt med dem jag har. Att lära känna sitt ursprung både till själ och hjärta, men även att orientera sig fysiskt i det. För E verkar det handla om hur hon kände sig helt fri att uttrycka sig fysiskt, i kläder, hår. Att smycka sig på ett sätt som var uppseendeväckande på ett positivt sätt. Där hon hade kul varje dag med att experimentera med sitt utseende och människor blev glada av att se henne. Detta i motsats till täckjackslandet Sverige där det sticker i människors ögon om man ser annorlunda ut. Människor blir istället ifrågasättande och oförstående. E menar att det här inte heller finns det utbud av kläder osv som hon behöver för att fullt ut kunna uttrycka sin personlighet och det tar hennes identitet ifrån henne.

Det verkar som att vi båda känner att vi inte hör hemma här. E. skulle säkert säga att hon hör hemma i Japan, men jag skulle inte säga att jag hör hemma i Estland, bara att jag inte hör hemma här. Ibland känns min existens i denna stad som en enda stor charad. Jag tar på mig fröken normal, går ut bland folk men andas syrgas. Jag känner ingenting, ingen gemenskap, ingen glädje, bara fler och fler störningsmoment. Det är som att leva i en illusion att allt är som det ska när mitt pansar egentligen växer sig tjockare varje dag.