Seyant mon mére

Jag har blivit så blödig att jag snart måste införskaffa inkontinensskydd till mina ögon. Jag vet inte varför jag är så känslig ochvarför bingolottovinster och halta pensionärer får mig att böla. Jag bölar till Barnmorskorna och hulkar till Klass 9A Jag lyckades till och med göra mig själv rörd på en anställningintervju. Nej, det är inte pms och jag är inte ledsen och jag är inte stressad och vad jag vet så sörjer jag inte. Det är nog bara ett tidigt klimaterie eller så håller jag på att bli min mamma. Hon är en fin och känslosam människa, men jag skulle vilja ha lite mer kontroll över mitt bölande. Inser att en känslomänniska som har kontroll över sina känslor inte är någon känslomänniska.

Alltså. Jag får ju inte för mig att böla när som helst, var som helst. Det är ju alltid något fånigt som sätter igång processen. De senaste gångerna har jag tänkt att "Jo, men jag har säker nåt förtryckt i mig som måste ut" och så krystar jag som att jag ska föda för att tömma kroppen på tårar. Ibland adderar jag en extra provokation för att komma loss. Men jag har insett att de inte tar slut. Tårarna har placerat sig i ett snyggt kösystem och kommer när de kommer. Varje gång det händer fortsätter jag att konstatera att jag inte har nåt att gråta över. Så. Min slutsats är att det väl då får vara en del av min nya image. Blödig. Det tillägget var väl inte riktigt vad jag hade räknat med. Hade nog tänkt mig nåt i stil med fast anställd eller superhjältinna. En annan dag kanske.

Men sanningen är även denna, om jag nu ska fortsätta leta förklaringar, att formellt så tar en epok i mitt liv slut den 6 juni. Då är fyra års universitetsstudier över. Jag väljer mellan några alternativ att förhålla mig till detta:
1. Äntligen är skolan slut! Jag ska få jobb och bli rik.
2. Bli livrädd för att slängas ut i verkligheten och bli av med sovmorgnar och dagar där jag kan göra precis som jag vill.
3. Känna mig lite likgiltig, men också lite ledsen för att människor jag lärt känna kommer att fara och flyga.

I grund och botten är jag nog ändå väldigt lättad. Alla skolår man kämpat sig igenom. Ett stadie i taget.
Grundskolan för att gå vidare till gymnasiet. Gymnasiet och lite komvux för att gå vidare till universitetet. Universitetet för att få ett välbetalt och skoj jobb. Tänkt att få en lön. Känns nästan lite som att bli miljonär. Det är ju så mycket saker som händer undermedvetet. Separationsångest? Konstigast är nog ändå att liksom framtiden just nu är ett enda stort frågetecken. Det är inget litet sommarjobb som ska införskaffas för att i augusti tryggt återvända till skolan. Framtiden är som en väldigt lång start -och landningsbana utan slut. Men på måndag ska jag på en förhoppningsvis väldigt trevlig intervju till ett jobb som jag verkligen är nyfiken på. Kanske lyfter mitt plan där. Håll tummarna!