Svårt att asgarva på insidan

Stackars F fick åka in till sjukan för ett antal veckor sedan för inflammation i bukspottskörteln. Den reder sig, men händer och fötter är svårprogrammerade och därför måste F spendera tid på kortidsboende innan hon får åka hem igen.

Att besöka detta boende är aom att kliva rakt in i en Roy Andersson-film. Undantaget är här att man även lite interaktivt får nyttja sinnen som lukt och kanske till och med smak. Korridorerna är långa och tomma på människor, ungefär som att folk lite städat tvingats släppa allt de har i sina händer och utrymma lokalerna. Kanske som vid en brandövning. De bleka mintgröna väggarna och de blekt aprikosa gardinerna får hjärtat att frysa till is för en sekund medan plastblommorna inte alls vajar i vindragen. De prasslar.

Vid tröskeln vid varje rum i korridoren finns ett pappersark där det står "Här bor...". Tre gamlingar delar på vart och ett av rummen. Jag misstänker att ingen av dem tycker att det är speciellt roligt att bo i kollektiv. Man har försökt göra boendet mysigt genom att sätta upp "trevliga" tavlor med motiv av fåglar och växter. I själva verket är inredningen hemskt institutionell och praktisk. Det känns nästan som att man försöker skrämma hem gästerna.

Inte många röster hörs i byggnaden trots att vi passerar många rum där det finns minst en person i. Pappa som har någon slags vuxendamp klämmer högt ur sig på franska att boendet är rena rama färdtjänsten till döden. Eller liknande. I den stora matsalen sitter en ensam skrumpen kvinna vid matbordet och stirrar framför sig. Jag försöker se om hon sitter där för ett syfte, dvs att äta. Men jag kan inte ens se en kopp. I sällskapsrummet ljuder en tv som har fem åskådare varav ett par sitter i rullstol. Inget säger ett ord.

Det visar sig att F delar rum med en estniska som har visat henne ett helt fotoalbum med bilder från Pärnu. Jag får en halv identitetskris och vill nästan bonda med den lilla kvinnan med det lilla ansiktet. Hon är jag och jag är hon tänker jag. Jag vill säga hej, hur mår du på estniska så att hon ska bli glad, men blir plötsligt hämmad.

En vuxendampig pappa pratar om jättekonstiga och fullkomligt ointressanta saker. Jag somnar. Jag ruttnar. Jag får klåda. Jag vill åka hem och baka bullar. Mitt i dravlet lägger estniskan av en högljudd prutt. Jag antar att hon är jävligt trött på oss och vill styra in samtalet på andra viktigare saker. Det gör hon rätt i. Det brukar gå att skratta på insidan, men asgarva är desto svårare. Jag och syster konstruerar något ämne som går att asgarva åt så att det inte ska bli pinsamt för den avslappnade lilla damen.

När vi lämnar bygget går ytterdörren inte att öppna. Det luktar dessutom som en blanding av avföring och överkokta grönsaker. På en lapp på dörren som jag inte ser står att "koden till dörren finns skriven på en lapp som sitter på bokyllan som står direkt till vänster efter entrén". De har verkligen ansträngt sig för att se till att gamlingarna inte rymmer.