Jag har inga drömmar. Bara mål.
På fredag ska jag och Lover på Stevie Wonder i Globen. Det känns overkligt, nästan som en dröm. Jag har älskat honom sen jag var typ 13 år och förälskade mig i Songs in the key of life. Då lyssnade jag på pappas knastriga vinylskivor och började förstå vad som hände i världen genom Village Ghetto Land och försökte tappert hänga med i Pastime Paradise. Hela Stevie är en magisk känsla för mig. Jag kommer säkert att gråta på konserten och jag kommer att få nypa mig i armen för att förstå att han verkligen spelar. För mig har han alltid varit en röst eller ett omslag på en platta. Men han finns alltså i verkligheten. Shit vad coolt.
No comments:
Post a Comment