Lover och jag såg Woody Allens nya film "Vicky Cristina Barcelona" häromdagen. Gillade den av många anledningar. Javier Bardems farliga utseende, Penélope Cruz självdestruktiva och omskakande karaktär, men inte så mycket Scarlett Johanssons uttjatade plutiga läppar. Det var ju dessutom trevligt att få se Barcelona på film. La sagrada família, Parc Güell, Gaudís offentliga konst...
Javier Bardem i rollen som Juan Antonio började inledningsvis på ett stereotypt, sydländskt och mañanamanér föreläsa om alternativa livsstilar för de nyanlända vackra amerikanskorna. Som att bjuda över helt främmande människor till en annan ort, en timma bort med flyg för att älska med dem samtidigt, vore den naturligaste saken i världen att öppna ett samtal med. Dock gillar jag hans tanke om att leva som att livet inte hade en mening. Att slippa prestation, slippa grubblerier, slippa känna att människorarten är en för stor kollektiv idiot för att uppfylla något viktigt på jorden. Vi är bara byggstenar i ett oändligt kretslopp och i slutändan kommer vi ändå att förinta oss själva. Vi är ju så "intelligenta" att vi faktiskt kan det. Det blir en vacker film känner jag. Snickra ihop några atombomber och sköra kärnkraftverk så är saken kirrad.
Det var väl inte riktigt dit jag skulle komma. Hur som helst så ska jag försöka leva lite efter meningslöshetens regler. Jag blir sällan deppig, men är det något som gör mig depp så är det att tänka på meningen med livet. För jag är en utomordentligt krävande människa. Jag har inte funnit några "högre" svar förutom att kärlek, familj, vänner och självförverkligande ger mening med livet. Låt stå.
No comments:
Post a Comment