Ett sista andetag

Huden runt ögonen är svullna. Ögongloberna värker. Idag lever jag i ett vakuum där ingen annan än jag och sorgen finns. De senaste två dagarna har jag varit så nära döden man kan komma utan att själv avlida. Vi har i skift vakat vid hennes säng i några dygn. En säng från var det inte kommit några andra ljud än djupa andetag. Och sedan rosslande andetag som tidvis nästan fått mitt eget hjärta att stanna varje gång andetagen dröjde sig kvar lite för länge i lungorna.

Hon slutade äta. Och sen dricka. Till att inte längre reagera på ord eller beröring. Som en medvetslös, kraftlös lämnade hon oss sakta med bara andetagen som försäkran om att hon fortfarande fanns därinne i sig själv. Det kändes trygg så länge vi hörde henne andas. För oss levde hon fortfarande då. Och det sägs att även om en mycket sjuk människa på sin dödsbädd inte besvarar tilltal eller beröring så hör hon ändå vad vi säger och kanske till och med känner sig trygg av alla ömma smekningar på händer, kinder och panna. Hon tyckte om att bli kammad i håret och smekt på panna och visst ryckte det lite i ögonlocken ibland när vi gjorde så…?

Någon har lämnat rummet för några timmar. För att själv åka hem och duscha och äta mat. Vi andra sitter kvar och vakar utan att egentligen ha någonting att säga till varandra. Det känns absurt att prata om nöjen och andra spikar inopererade i höften när döden är så nära. Tillslut är det bara jag och syster kvar i rummet när någon går ut för att göra ett telefonsamtal. Vi står på varsin sida om hennes säng och håller hennes händer. Tystnaden är påträngande och kliar. Jag vill att vi ska spela musik. Syster reagerar snabbt och menar att vi borde spela ”Dimman lättar” som hon vill ha på sin begravning. Så att hon liksom får höra den medan hon fortfarande lever. I samma hjärtskärande ögonblick stänger hon den annars vidöppna och uttorkade munnen och andetagen försvinner. Hon. Upphör.

Här kommer verkligheten farande i ljusets hastighet. Jag springer ur rummet för att hämta personen i telefonen. ”Hon har gått bort”. Personen i telefonen hinner inte ens avsluta samtalet innan han lägger på och rusar tillbaka in i rummet. Plötsligt andas hon igen. Men bara några ytterligare andetag innan ansiktet förvrids i en grimas och kroppen i kramp som säger att nu är det slut. Nu försvinner anden.

Är det så här det går till att dö? Vem kunde ana att döden skulle ta henne så fridfullt. Skillnaden var bara några ynka andetag och nu hörs hon inte längre. Jag håller och smeker fortfarande den döda kroppen. Ansiktet blir snart väldigt blekt och händerna blå, men de är fortfarande varma så länge vi är där.

Hon slapp lida och det är huvudsaken. Hennes sista tid bland oss var inte värdigt och hennes bortgång väntad. Döden är en del av livet. Och jag tänker tillbaka på alla fina stunder vi haft tillsammans, hur generös och omtänksam hon alltid varit, att jag fick en fin och trygg barndom med kokt prinskorv, stora skinkskivor och Rederiet tack var henne. Jag hoppas att jag varit ett bra barnbarn även om min otålighet och intolerans ibland inte gett mig utrymme att prioritera henne. Vi gör alla vårt bästa efter förmåga.

Just nu överväldigas jag av bilderna av att se henne andas för sista gången. Att jag fick hålla hennes hand medan hon långsamt dog. Att jag hoppas att hon kände sig trygg hos oss. Det är stort och det är starkt. Och overkligt, men ack så verkligt. Jag tar en dag i taget och kommer att leva på alla minnen vi skapat tillsammans. Att vi fick vara en del av varandras liv. Jag hoppas så innerligt att hon och farfar äntligen får vara med varandra igen. Där uppe någonstans. I himlen. Vad mycket de ska ha att prata om.