När det spricker i lårbenshalsen

När jag väl lagt tankarna på en spännande dag lite åt sidan ringde telefonen och bad mig att åka till akuten. Jag hade egentligen tänkt att börja jobba, men den mycket oroliga rösten övertygade mig om att läget var allvarligt. P skulle precis avsluta sin skridskofärd när han handlöst fallit och slagit en spricka i lårbenshalsen. Operation skulle följa redan ikväll i bästa fall. Jävligt onödigt och otursamt att ramla sådär, men jag tänker inte älta och inte vara negativ och inte låta andra bli på dåligt humör. Läget är att accepteras och lårbenet att rehabiliteras. Jag har känt mig som den realistiska och avdramatiserande länken mellan patienten och galenhuset. Skön att kunna ta delar av livet med ro.

Tecknet på att P mår så bra som han kan trots sprickan är att han redan lyckats få sjuksystrarna att uttrycka att han borde ta patientrollen på lite större allvar och inte stöka runt så mycket. Hans patientgranne kommer han förmodligen att störa livet ur för någon riktigt känsla för vett och etikett tror jag inte att han har :)

Jag är nu skittrött efter en hel dag på akuten. Även om jag lätt blir illamående och lite yrslig bara på tanken av akutrummet så är dessa timmar så skönt dokumentära. Och jag må säga att det var lite av dagens äventyr ändå.