What a wonderful world it could be

Ofta känns jorden som mitt lilla barn som jag måste vårda och skydda mot otäcka gubbar, föroreningar och exploatering. Det är konstigt att den planet som ger oss människor liv är samma planet som vi som en gentjänst suger ut och dödar. Det är vårt eget långsamma självmord och död vi står inför, men alla är för upptagna med att leva i nuet för att förstå.

Debatten om, och SOS-föreläsningarna om global uppvärmning, barnen i afrika och globaliseringens vinster och förluster är här för att stanna. Den sorgliga responsen på dessa intensiva varningar är att folk slutar lyssna. Precis som jag kände när Fi (feministiskt initiativ) gjorde som mest väsen av sig vid valet. Media översvämmades av mediakåta och radikalfeminister att jag inte längre kunde ta ordet feminism i min mun utan att få allergiutslag. Men förhoppningsvis är det många människor som vaknat och börjat inse att vi lever på lånad tid.

Naturen som den är i sin ursprungliga form och i sin prakt är det vackraste och mest livsviktiga vi har. Allting är ett enda stort kretslopp som innan vår tid fungerade i harmoni, medan människan nu utrotar delar av dessa kretslopp för det egna kapitalet. Jag förstår ärligt talat inte att nutidsmänniskan har samvete nog att sakta men säkert utplåna den ENDA av alla planeter som faktiskt och kanske mirakulöst nog fick liv. Bushidioten har jag hört tala om att vi snart har kommit på hur vi ska kunna sätta liv på andra planeter och då är den massiva förbrukningsmassan per person i I-länder inget problem längre. Hur kan han?

Alla kan inte aktivera sig i organisationer för en bättre värld, men jag anser att alla måste dra sitt strå. Allt annat är själviskt. Det finns många vardagssaker du kan göra för att bidra med din del och det är inga saker som inkräktar på varken ditt arbets eller privatliv. Köpa kravmärkta produkter, ekologisk mjölk, återvinn förpackningar (det finns tom återvinningsinstruktioner på paktet), lämna batterier och glödlampor i specialbehållare , spola inte giftigt avfall i toaletten och lämna farligt avfall på rätt sortering, stödj små butiker och speciellt sådana som säljer rättvisemärkta produkter så att producenterna, i många fall bönderna, får skälig ersättning för sina produkter, åk kollektivtrafik, skräpa inte ner naturen. Allt detta känner jag mig stolt över att bidra med själv. Det borde vara en naturlig sak för alla. Min absoluta favorit finns på Konsum. När man pantar burkar och flaskor finns det förutom den vanliga kvittoknappen en biståndsknapp, som när du trycker på den skänker dina småslantar till välgörande ändamål. Är det inte fantastiskt?

IQ fiskmås minus

Hur kan hon inte svara på frågan?! Svaret ligger ju så nära till hands. HON är svaret på frågan. Fy fan för vad "skönhet" gör med människor. Vissa fungerar tydligen fortfarande som encelliga varelser. Härmed anmäler jag henne till justitieombudsmannen. Hon borde lagstiftas bort från denna planet eller åtminstone steriliseras. För allas bästa. Jag känner inget annat än sorg när jag hör henne gå vilse i sin egen hjärna.

Galenskap, var är du?

Jag ska på ett par fester i helgen. Definitionen av fest har gradvis förändrats med åren. När Lover hade sin födelsedagsfest satte vi upp en ”Ursäkta för det eventuella kaoset” lapp i trappuppgången för att det skulle komma så mycket folk. Det var precis vad det gjorde också, men trots det väldigt ordnat.

Dagen efter springer jag på ett par i tvättstugan som bor i huset. De undrar om det var jag och Lover som haft festen. Jävlar, tänker jag och förväntar mig en mindre utskällning. Mannen säger: ”Jaha, för vi hörde absolut ingenting så vi tänkte att vi skulle komma och ringa på och visa hur man festar. Haha!”. Jag svarade att de gärna fått komma förbi och just nu känns det som att jag behöver den kursen.

Fest förr mellan åren då jag var 16-23 var galet. Och all den möda man lade i att förbereda sig för festen. Planerade in ett besök på spritbolaget, kanske gick och tittade ut en ny tröja eller byxor, planerade frisyr och kunde springa mellan garderoben och badrumsspegeln i ett par timmar innan det var dags att bege sig till festen. Undertiden mascaran torkade började festpirret göra väsen i kroppen. Jag hade förväntingar på festen.
Morgonen efter vaknade jag bara lätt bakfull trots att jag druckit alltifrån cider till whisky och mindes alla galna dialoger och monologer för den delen. Korkade saker man gjorde som att insistera på att krama någon, leka i en klätterställning eller bada i en fontän på väg till krogen. Jag vaknade med ett skratt nalkandes från magen. Skrattade åt mig själv och andra.

Och så här mysigt fyllelycklig såg jag ut. På den tiden.

Idag festar större delen av min umgängeskrets väldigt spontant. Det är näst intill att man går ner i mysbrallorna till närmst hak. Det är iaf så det känns. Inget galet, inget galej. Knappt ingen klär upp sig. Allt för mycket stillasittande och formgjutna dialoger. Inga förväntningar. Dessutom smakar alkohol pest, sliskigt, för starkt och jag duckar för alkoholen för att jag blir brutalt bakfull. Jag känner inte att jag har råd att låta hela dagar slösas bort på bakfullhet.

Galenskap, var är du?

Barfota

Vilken konstig dag. Jag har gått omkring med sån ilska. Varit rent förbannad. Frustande, gormande, gråtande och fradgande. Det går inte så bra för mig att accpetera det och det och det beteendet. Beteende och dess avsändare som jag borde vara så vad vid gör mig fortfarande djupt upprörd. Mother fuckers. Usch, vilket hemskt ord, men ändå gillar jag att säga det. Det känns som en riktig svordom.

Dagen började inte så bra. Jag drömde länge och intensivt att jag och syrran och ett stort antal mycket unga vuxna blev utskickade för att strida under tredje världskriget. Vi stod uppradade i khakigröna armékläder med vapen över axeln inne i en galleria, där somliga i kön började leka med suddgummin och pennvässare. Helt oberörda. Där, på min plats i ledet började ångesten smyga sig på. Kriget började bli verklighet. Därifrån skickades vi vidare för att äta sista måltiden. Minns inte vad den bestod av, men jag tror att den innehöll mycket grönsaker. Jag grät hjärtslitande, nästan vrålade i min dödsångest. Hur kunde någon skicka ut mig för att slaktas i ett krig. Jag ville inte dö.

Efter frukost fick jag ett argt utbrott på Lover över en jävla översvämning i badrummet. Och han började skrika på mig. Vilket kaos.

Hemma hos farmor blev jag skitsur över allt och alla. Alla jävla klagomål. De som bara fokuserar på det dåliga det svåra i vardagen. Folk gnäller och klagar så förbannat mycket hela tiden. Klagande leder till bitterhet. Bitterhet är en av de mest oattraktiva saker en människa kan yttra. Borde gå att köpa utsläppsrättigheter även på klagomål. Det vill säga rätten till en klagande persons klagomål som man köper och kan kväva.

Att klaga över småsaker i ett i-land är överkurs. Jag såg ett avsnitt av Oprah där pastor Will Bowen var på besök och pratade om sin idé att få männsikor att sluta klaga. Detta ville han göra genom att låta folk bära ett armband som påminner dem om sina klagovanor. Jag har beställt fyra sådana armband, mest för skojs skull. De är gratis. Jag kunde lika gärna ha på mig vilket armband som helst. Men jag tänker även att de är en symbol för något som alla många bör tänka på. Jag ska själv bära ett för jag vill helt enkelt inte klaga och resten ger jag bort. Att inte klaga är något fint.

Ska bara klaga över en sak till som jag hatar. Nä, hata är inte ett starkt ord, det kan man göra precis om allting. Iaf idag. Jag hatar numera all kommunikation som sker via sms. Sms och email eller annan indirekt kommunikation som människor kan gömma sig bakom. Gömma. Gömma. Gömma. Fegt. Som att lämna negativa besked är så jävla lämpligt att lämna via sms. Var håller världen på att ta vägen? Ska vi bara bli en stor hög konflikträdda mähän som inte pratar med varandra längre. Det finns tom folk som gör slut via sms!
Varför känns det som att jag måste starta organiserad brottslighet mot alla otrevligheter? Gah.

Sen gick jag barfota genom hela stan. Jag kanske inbillar mig, men tittade folk lite mer än vanligt? Att gå barfota när man inte måste i detta "civiliserade" samhälle är lite "Se upp för dårarna" varning. Barfota mitt centrum är freaky, men jävligt skönt. Att känna alla möjliga slags underlag tränga sig in i fötterna för dem att smaka på. Jag har riktiga bäbisfötter som aldrig tycks ha rört mark så minsta småsten är som att trampa på nålar. Hur är detta då skönt? Det är som att passera någon och känna att man vet nåt som inte denne vet.

Jag köpte jag en stor baluns foccaciabröd på Peters bageri för alla de gånger Lover slickat skyltfönstret efter detta bröd. Jag kunde inte vara förbannad längre så jag köpte en liten fredspresent. Jag kom hem och närmade mig honom med brödet och svansen nästan lite mellan benen. Vi skrattade lättat och kramades. Hemskt passionerat förhållande detta :)

Sicilien i bilder

Sicilien var mycket vackert. Storslaget på sina håll. Det var nästan 40 grader under hela vårt besök och denna näst intill outhärdliga värme gjorde att vi aldrig tog oss till huvudstaden Palermo. Tågresan skulle tagit närmare sju timmar. Dock besökte vi Catania, Taormina och vulkanen Etna. Att vandra på Etna och kratrarna omkring var min höjdpunkt på hela resan. Dessutom var temperaturen på 2000-3000 meters höjd så mycket mer trivsam.

Linas och min stora frustration var männen/killarna/pojkarna/gubbarna. Detta stirrande och hojtande som om vi var vandrande objekt. Dagligen kände jag mig näst intill sexuellt trakasserad. Det kändes som om de fysiskt kunde ta på oss med sina blickar. Det var obehagligt. Just denna bild som de har av sig själva att vara kungar som man bör dyrka. De äldre männen sa inte så mycket utan stirrade i vanlig ordning, men tonårskillarna betedde sig som idioter utan självinsikt och medvetenhet om kulturella skillnader. Deras sätt att vara skulle kunna jämföras med om någon gör inbrott i ditt hus och rotar runt bland dina privata och kära ägodelar. En kväll går vi på stranden och är på väg att passera ett gäng tonårskillar. De försöker få uppmärksamhet genom att tala om amore och följa oss med blicken. Jag och Lina kör totalignorering för vi orkar och vill helt enkelt inte bry oss. När vi passerat dem får jag en näve blöt sand kastad på mig. Ungefär den mognadsgraden. De kunde helt enkelt inte ta att de inte var intressanta för oss.

Somliga killar i min vänskapskrets skrattar bara åt det faktum att jag blev stött av killarnas sätt att närma sig oss och tycker att vi bara skulle tagit det som en komplimang. Jag är inte så lättköpt. Speciellt inte med den humanistiska (feministiska) medvetenhet om kön, samhälleliga strukturer, maktförhållanden och sexualisering som jag har. Jag har inget behov av att få det slaget av uppmärksamhet. Att vara ett objekt. Ett vandrande köttstycke.

Version av 1700-talets Upplysning

Två killkompisar går framför mig på gatan. Jag tjuvlyssnar.

- Öh du, jag kom på en skitbra idé!
- Vadå?
- Att för varje land jag åker till ska jag tatuera in en ruta på ryggen och skriva land och datum. Bra idé va?

Hört talas om souvenirer?

Hippie i själ och hjärta

Estlands president Toomas Hendrik Ilves äter just nu middag med fasters man på Hiiumaa. Han ska förmodligen även besöka eller sova över på vårt sommarställe där. Hade varit roligt om Lover och jag varit där denna vecka istället för förra. Inte alla kan säga att de har presidenten på besök i stugan ;)

Det mest underhållande är nog ändå att E är en sån oväntad politikerpersonlighet. Han är liksom hippie i själ och hjärta. Bryr sig inte så mycket om formaliteter och gormar spontant "Fuck! My ass" när han cyklat på en allt för hård sadel. Och han pussar mig tröstande på kinden när farliga katter får mig att gråta. Och han kan basta som ingen annan och går gärna omkring i morgonrock eller slitna avklippta jeans. Och han vägrar att riva det gamla sneda dasset för att han sprayat Frank Zappa på det. Eller kanske är det bara naturligt. Liksom sånt man gör på landet.

Post midsommar

Jag vet inte varför, men Lover insisterar på att jag ska blogga om midsommarhelgen. Hmm. Det var ju en evighet sen den var. Misstänker att de är de smickrande bilderna han vill åt. Ok, allt för min Lover.

Midsommarhelgen spenderades tillsammans med mum och österrikaren på österrikarens sommarställe i Stockholm. Trots att vi egentligen bara var 150% svenskhet på plats bestämde vi oss för att kravla efter blommor, löv och kvistar i skogen inför skupterandet av vår alldeles egen midsommarstång i dvärgformat. Det var en allmänt ganska gråtrist helg, men vi åkte en sväng till Dalarö och Årsta havsbad för att om möjligt, studera midsommarspektakel. Ganska dåligt med det faktiskt. Lite fiskdamm här och lite lottförsäljning där och en och en annan blöt dansbana.

Som sagt. De ganska blurriga mobilbilderna är smickrande. Mum och jag ser ut som galna mexikanare på uppåttjack, vilse i de Stockholmska skogarna men ändock så adaptiva av den svenska midsommartraditionen. Och för att inte tala om fleecetröjor, denna vackra skapelse. Realitycheck.

Morbid skönhet

Denna vackra bild pryder nu vår lägenhet i stort format. Jag fick den i 25-års present av min kusin och hennes flickvän Laura som är fotograf. I mina ögon är kvinnan, som förövrigt är berömd estnisk skådespelerska, vacker och utstrålar en energi och styrka som jag smälter för. Den ger mig positiva vibbar och hennes ögon är fantastiska källor till...ja? Kvinnlig makt och insikt.

Andra, till exempel Lover, uttryckte först att han tyckte att den var vidrig. Morbid. Jag ser skönhet.

Köttfärs

Det spelar ingen roll om de är så här söta. Jag har under den senaste mötena med katter upplevt att jag är livrädd för dem. Rädd för mitt liv är kanske en överdrift, men jag klarar inte att vara i deras närhet. Jo, möjligtvis i ett rum med dem där de håller sig på avstånd eller bärs av andra där de inte kan smita.

Jag är egentligen inte rädd för katten som helthet utan deras klor. I mina ögon är de inte klor utan springande köttkrokar. Rädslan ligger i att katten ska springa upp på mig, kroka i sina klor i mina armar, ben, mage eller rygg och köttkroka sig uppåt. Där lämnas jag döende i min egen pöl av blod. Kattungar är värst för de är helgalna. Som köttkrokar på uppåttjack. Rusar runt som värsta orkanvädrena på jakt efter nästa objekt att sätta klorna i. Och jag får nervösa sammandrabbningar i hela kroppen.

På Hiiumaa fanns mosters nya katt Missy. Varken Madis eller Lover förstod den ångest jag känner inför närheten av katter och triggade Missy till bus. Det slutade med att en livrädd Hanna sprang upp på loftet och grät. Väldigt ocoolt för något som egentligen är ganska sött. Katter förstör helt och hållet min stabila image ;)

Ikvällen spenderades på VB i mycket trevliga klasskamraters sällskap. Efter lite mat och span på ett dejtande par gick vi vidare till Linnéa som också har en köttkrok. Söt? Ja mycket på sitt lilla vis, men jag fick nervösa ryckningar i alla porer av denna lilla varelse som de andra försökte skydda mig ifrån. Tack för det :) Känns jättejobbigt att det känns så ansträngt, men jag härdade ut och mitt lag vann det mycket multikompetenskrävande Cranium.

Mot stjärnorna

Man kan aldrig nöja sig med att krypa när ens drift är att flyga/ Helen Keller

Jag är så uppfylld av mina framtida planer med tidningen och mitt designprojekt så jag blir alldeles lycklig. Emellanåt känner jag mig odödlig. Allt är möjligt. Ingen kan stoppa mig. Jag är född att lyckas. Två mycket speciella människor i mitt förre detta liv och mitt nuvarande liv sa att jag kommer att lyckas med allt jag företar mig. Det har skänkt styrka på vägen. Att lyckas handlar inte så mycket om att vinna och gå i mål som att våga och pröva sina förmågor. Och jag är inte rädd för om det inte löser sig som jag vill. Jag kommer alltid veta att jag gjorde mitt bästa. Oavsett./Moonbeam

Osams

I gotta know
you´ll still kiss away my tears
even if they make no sense
even if they put you in defence

I gotta know
through the times when it gets rough
that our love will be enough
and we´ll never let go

Sett och gjort

Jag överträffar aldrig mig själv när det gäller bloggandet. Varje gång jag sätter mig stirrandes på tangentbordet i syftet att blogga får jag lite prestationsångest. Som att jag måste knorra inlägget, skriva smart, roligt, träffsäkert. Ibland känner jag att mina inlägg mer och mer börjar likna krönikan. Jag är skribent, journalist..whatever..och måste leva upp till det även om bloggen egentligen bara ska vara en avslappnad plats att ventilera. Titta här nu. Jag måste till och med förklara mig. Jo, överträffandet alltså. Jag vill alltid skriva så mycket mer, men finns inte smartheten eller det perfekta uppslaget/upplägget så låter jag bli. Kanske för att vardagen egentligen inte intresserar mig. Tragiskt.

Det har ju hänt en del roliga saker den senaste tiden som jag bara hoppat över. Sannas och Jonas fina bröllop till exempel. Lover och jag var uppklädda till tänderna för ovanlighetens skull :) Han i nyinköpt svart, figursydd kostym med vit skjorta och röd/svartrandig slips. Och jag i min röda långa geishaklänning med röda sandaler.
Ceremonin gick snabbt så de femtiotalet gästerna var snart i festlokalenoch väntade på mat. Sanna och Jonas hade gjort bordsplacering och i sammanställt ett häfte med visor, roliga berättelser om giftemål och en kort, fyndig presentation av alla gästerna så att man visste vem ens bordsdamer och herrar var.
Höjdpunkten på dagen var de fina tal som både hennes föräldrar, syskon och vänner höll. I Sannas familj finns så mycket värme och kärlek. Det fanns inte ett tal som inte rörde majoriteten till tårar och skratt.

Förra helgen hade Lover och Mikaela gemensam födelsedagsfest hemma hos oss. Det var knytis och nästan totalt 30 personer hade med sig någonting ätbart. Tanken var ursprungligen att träffas i en park och äta där, men det var dåligt väder så vi fick duka upp i köket. Det blev smockfullt med både en fin buffé och människor. Alla trängde ihop sig på de få sittplatser vi har i vardagsrummet och på golvet. Kändes nästan som ett sektmöte eller matorgie.

Imorgon har jag och Lover varit i Newbridge i en vecka. Eftersom jag inte har mina vänner här, min egen dator eller prylar känns det alltid som att livet står på paus här. Tiden blir påtaglig och trots det mycket lugna tempot och möjlighet till rekreation så blir jag skittrött. Överutvilad. Jag är inte van vid att tänka så få tankar, att göra så få saker, att äta så mycket mat, att ta det så lugnt. Det är samtidigt lyxigt för det känns som att bo på hotell. Lovers mamma lagar all mat och ser till att alla möjliga godsaker finns hemma. Service dygnet runt vilket faktiskt ger mig lite dåligt samvete.

Att ha det så lugnt är nästan avtrubbande trots att jag både sträckläser tidningar och böcker för att få inspiration. Funderar även från tid till tid på tidningen. Allt ifrån design, innehåll, nisch, konkurrens, genomförbarheten. Mitt framtida liv. Allting är hittills bara skisser i mitt huvud, men då jag läser fler tidningar med samma fokus börjar jag få insikten om vilken terräng jag har att brottas med.

Vidare. I fredags åkte jag och Lover till Bäckebo och hälsade på "Daniel i ladan" (haha!) och jag fick se hur hans föräldrahem ser ut. De har ett mycket mysigt och speciellt hus med vacker tomt. Vi åkte även till K-macken (fd mack som nu är kultur/konstnärsbutik) för att köpa present till Camilla och Rasmus. Lite för mycket hemslöjd. Timmar senare firades Lover av släktingar som kom över på mat och tårta.

På lördag var det dags att åka till Tomelilla, till Camillas och Rasmus sammanlagda 50-årsfest. Jag hälsade på Camilla en gång tidigare då hon bodde i T-lilla för många år sedan då hon bodde i lägenhet. Nu bor hon på stor gård, i ett stort hus tillsammans med Rasmus som är bonde. Det hade jag aldrig trott om Camilla miss partybrud :) Jag och djur är ingen bra kombination så jag höll mig lite undan från kor, tjurar, hundar och katter. Jag tittar gärna på dem på avstånd, men inte mer än så egentligen. Jag var jätteglad över att vara på landet, att ha den ljumma vinden rusa genom håret, solen värma kroppen och andas natur.

Till festen kom 45 personer av Camillas och Rasmus vänner och familj. Det märktes att de lagt ned mycket möda och pengar på tillställningen. Maten var väldigt god, men mängden alkohol mer än jag pallar. Verkar som att skåningar eller kanske bönder har en större törst efter alkohol och speciellt ren sprit. Snapsvisorna avlöste varandra och tanken var ju att man skulle dricka ur efter varje visa. Jag smuttade medan magsäcken vred sig. Med tanke på att praktiskt taget alla på festen blev skitfulla hade det varit bäst om jag bara hängt på, för nykter i det sällskapet var ingen hit. Men jag gladdes åt hur bra jag skulle må dagen efter och hängde för trevlighets skull med på två snapsar och sen over and out. Kan bara föreställa mig hur Daniel måste känna på fester som aldrig dricker. På många fester hymlar ju folk med hur mycket de dricker, ungefär som att det är tabu och pinsamt. På deras fest verkade det mer eller mindre sed och vanan trogen att bli skitfull där folk somnar på toaletterna. Inte riktigt min stil, men glatt och festligt var det.

På söndagsmorgonen när vi vaknade kunde vi tittat ut från sovrumsfönstret över åkrar och kohagar och den romantiska bilden av Österlen levde. Det var en solig dag och korna råmade på avstånd och flugorna väste mot fönsterrutan. Det var vackert och vi åkte till Ystad för att kort besök. En riktig roadtrip i miniformat.

Lovers farfar pratar alltid om sin blåbärsplocking och har under tre år frågat när vi egentligen ska följa med honom ut i skogen. Igår följde vi således med: jag, lover, lovers mamma, farfar och morfar. Hela blåbärsjuntan. Ännu en dag i skogen säger man inte nej till, speciellt inte om det resulterar i blåbärspaj. Vi hade tre riktiga proffsräfsare som ser ut som en skopa fast med "tänder" som man liksom kammar riset med. Då plockar man tio gånger så mycket blåbär åt gången som med de egna händerna. Sammanlagt åkte vi hem med runt tolv liter blåbär. Grrreat.

I eftermiddag kommer "gamlingarna" som de kallas, förbi igen för att Calle fyller 25. Mer mat, mer tårta, mer träningsångest :) Imorgon åker vi hem igen.

Den frostade droppen

När jag och syrran var små och köpt nya kläder fick vi aldrig använda dem samma dag eller ens dagen efter inköpet. Mamma menade att det var onödigt att börja slita på nya kläder på en gång. De skulle sparas till nästa uppkommande festliga tillfälle. Sen var det fritt fram. Ungefär.

Hur frustrande och otålig jag än var då över mammas envishet, kan jag idag se en charm med att "spara" lite på kläderna. Liksom hänga dem i garderoben med prislappen kvar och tittat förtjust på plagget några gånger innan jag använder det. Inte för att jag måste utan för att vill spara dem till fina tillfällen.

Idag var känslan en annan. Lover och jag är i Småland och besökte Pukebergs glasblåseri/galleri/butik etc. Jag förälskade mig i en vit frostad glasbit som är utdragen som en istapp, men som har den runda formen av en vattendroppe. Tappen är inlindad i ett litet stycke svart läderband som hänger runt halsen. Den råkade passa så bra till min nya vita blus med stora svarta knappar och svarta inramning.

Droppen låg redan i en, vad jag anser, enkel och stilrent svenskt designad förpackning. Den låg där och kändes som en diamant. En preset jag fått av Lover, men som inte fick öppnas än på ett tag. Jag packade upp och ner den ur det naturvita skyddspappret flera gånger och suktade efter den. I bilen på vägen hem kunde jag inte hålla mig längre utan band den runt halsen och kände mig lyxig. Samtidigt mindes jag mammas ord om öppnandets återhållsamhet och kände mig fri och lycklig.

Stelopererad service

Vad definitionen på service är vet ingen längre. Inte ens människor i servicebranschen som förmodas utöva detta. Expediterna vet inte hur de man agerar tillmötesgående och kunden har ingen aning om vad som bör förväntas/krävas av en expedit. Det vill säga hur det inte är mer än rätt att bli bemött.

Mitt främsta och närmsta exempel på dålig service utövas av mina favoritkärringar på Åhléns på kosmetikavdelningen. Jag skulle hellre byggas in i kinesiska muren än jobba med skönhetsprodukter. Förstår om hjärnorna over there inte är överaktiva, men sluta för fan att sova i kassan och gäspa inte när en liten tant behöver hjälp att orientera sig i brun-utan-sol-djungeln. En sak till: Titta kunderna i ögonen. Det ska inte kännas som att man stör när man vill fråga om hjälp. När vi vill ha hjälp eller information om en produkt säger vi "Ursäkta". Ursäkta för vadå? För att vi finns? För att expediterna ombeds göra sitt jobb? Lägg av med det.

Mum och jag har startat en rörelse som inte tolererar dålig service. Det är dags att låta cheferna veta hur de anställda sköter sig. Det blir lite som när staten säger åt myndigheterna att skärpa till sig. Folk klagar.

I projektet (mestadels mums) ingår även att pigga upp expediterna lite genom att prata lite spontant med dem, vara lite rolig, skämta och bli lite personlig. Allt utöver ”hej” ”den här tack” ”tack” ”hej då”. Igår var vi och handlade hemligheter och vi stod länge vid informationsdisken och dividerade priser och produkter. Berättade vad vi skulle ha dem till och mum berättade hur rolig hemligheten är. Responsen från expediterna var först ointresse, ansträngt leende på läpparna och kanske tom lite obehag i grimaserna. När vi skrattat lite och blandat in dem i samtalet genom att ställa lätt personliga frågor började maskerna så sakta krackelera, men det var ett svårt arbete för dem.

Jag hade bestämt mig för en hemlighet som jag ville ha inslagen med ultimatumet att de hade snyggt papper. Nyansering: Jag log också. Jag tog mig friheten att välja papper själv och expediten verkade förstå att det var bäst att även fråga mig vilket snöre jag ville ha. Det var egentligen inga problem att få det speciella pappret, men känslan var den att jag var en jobbig kund som ville bestämma själv. Som en Napoleon Dynamite suck. Ungefär att om man som kund gör lite väsen av sig och har en åsikt, då är man en dålig kund.

Under tiden inslagningen av min hemlighet pågick stack en äldre kvinna fram huvudet mot expediten och frågade om de sålde lösa kuvert som hon ”till exempel kunde lägga en hundrakronorssedel i som present”. Nej, det hade inte bokhandeln men informerade att de sålde 10-pack. Inte ska tanten behöva köpa 10 kuvert för dyra pengar om hon bara vill ha ett. Expediten lämnar henne utan alternativ så jag säger till henne att kontorsbutiken bredvid säljer lösa kuvert. Hon tittar oförstående på mig, som att jag inte kunde veta en som sak eftersom jag inte stod på andra sidan disken. Hennes mun bryter upp i ett tacksamt leende och tackar så mycket för hjälpen. Inga problem tanten!
Frågan jag ställer mig då är varför expediten med den vetskapen inte kunde vara lite schysst och hänvisa henne dit istället. Jag är smart nog att förstå att han kanske inte ”får” sälja kunder vidare, men hey come on, en medmänsklig liten handling.

Österrikaren och mamma med vetskapen om expediternas stelhet brukar, för skojs skull och för att de är spontana som personer, snacka lite skit med expediterna och skämta med dem. Österrikaren sa exempelvis en gång då vi köpte glass i Söderköping och han skulle betala att han inte hade pengar med sig och ville jobba av kostnaden. Aldrig i helvete att det gick hem som skämt. Glasstösen ignorerade honom utan ens ett försök att spela med och frågade om det var bra så. Det kostar så himla lite att dela med sig av ett leende eller ett par extra ord.

Designprojekt

Den nya inspirationkällan i mitt liv är färg, form och material. Min första design resulterade i en avskedspresent i form av en taklampa till den fina familjen Klingberg. Jag saknar er redan. Godingar. Sötingar. Finingar. Kram på er!

Bort bort iväg!

Inatt bär det av till Sicilien! Yes!

Jag, en förrymd fånge

Fick en helkroppsmassage av Lover i födelsedagspresent som jag gått på idag. Det var Jenny som rekomenderat mig finnarna på Massageakadem. Minns nåt i stil med att de pucklat på henne så mycket att hon haltade hem. Kändes som ett gott betyg. Och ja, det gjorde satans ont emellanåt men mest ont gjorde det i öronen för att massören snackade så mycket hela tiden. Det är väldigt opedagogisk för de som går dit för att slappna av. Ok, lite ansträngande är det att slappna av när någon river och sliter i dina muskler, ibland så mycket att det nästan svartnar framför ögonen. Men försööka slappna gjorde jag ändå. Eller är det liksom deras taktik att prata så mycket att koncentrationen hamnar på onda öron istället för smärtan?

Det var inte så mycket ett samtal massören och mig emellan eftersom han korsförhörde mig ungefär som att jag var en förrymd fånge och jag inte kunde svara för att han tryckte ner mig i massagebänken så hårt ibland att strupen inte kunde klämma fram något svar. Dessutom känns det helt fel att någon ställer tusen frågor ståendes lutande över en när man själv ligger halvnude på en bänk med bakhuvudet fast i en väldigt oflexibel hålighet. Ja, nu börjar vi snacka tortyr ;)

Istället för att klaga kanske jag nästa gång bara ska be om en tyst timme. Om det blir en nästa gång.

Samma sak är det ju hos frisören som verkat gå en specialkurs i kallprat. Nu klipper jag mig ju hos en tjej som jag lärt känna lite mer så det är ok om hon frågar, men annars vill jag inte att min jäkla frisör ska lägga sig i mitt liv. Jag vill inte ha en relation till min frisör dit jag går för att skvallra någon gång i månaden och prata om...vädret. Jag skulle föredra att vara knäpptyst under en hel klippning istället för att tvingas svara på tråkiga frågor ungefär som om man var på en jobbintervju eller nätverkskväll i minglets tecken.

"Gift med en telefon"

Det är kört för mig och Lover. Jag har en ny kärlek. iPhone.

Jag har velat köpa ny mobil i ett halvår nu, men inte hittat nån som verkar vara min kopp rooibos. Härmodagen slank jag förbi kvasiExpert och hittade en fin touchscreen som LG producerat i samarbeta med Prada. Jag orkar inte förklara hur lite märkesvaror betyder för mig och hur förbannad jag blir när en producent kan lägga på tusentals kronor på en produkt för att den har ett skitigt designernamn på sig. Hur som helst så gillade jag designen och det faktum att det var en touchscreen utan knappar. Såg så fresh ut. Kom hem och visade den lilla specialdesignade broschyren för Lover som menade att bättre än så kunde jag och nämnde Apples nya revolution iPhone. Inget för Lover själv eftersom han vill ha en tiny winy one och iPhonen är större än liten och har en stor skärm för att man ska kunna titta på "tv" samt bläddra i ett mycket snyggt musikarkiv. Den har så mycket.

Sammanfattningvis: Jag vill ha den och jag tänker så här. Jag har letat efter en liten telefon eftersom jag vill att det ska vara smidigt. De absolut värsta mobilerna är giganterna som jag kallar flip flop som man viker isär och så blir den redan stora knappsatsen gigantisk med luren. Blääää. Syfter främst på 3G´s telefoner. Ok, iPhone är inte liten men innehåller så mycket att jag i den har en avancerad kalender, mp3-spelare och självklart telefon plus mycket annat som gör att jag inte behöver bära med mig en extra fysisk kalender, mp3-spelare och tv. Tv brukar jag väl inte bära med mig heller men you get the point. Det är ändå en ganska liten apparat för så mycket innehåll och med touch såklart. 1,1 cm tjock, 11,5 cm hög och 6,1 cm bred. Överkomligt med mina egentliga minimalistplaner.

Det är inte likt mig att vara så nördig kring teknik, men det känns som att jag snart kan allting om den. Läser artiklar på nätet, följer blogginlägg och diskussiontrådar på forum. OSV. Ännu en av mina fix idéer.
Den 26:e juni släpps telefonen i USA och ingen vet egentligen när det kommer till Europa, let alone Sväje. Folk diskuterar även om den kommer att säljas operatörslåst eller inte och om den är låst, vem köper då rättigheterna? Kanske kommer telefonen runt jul. Jag vet vad jag ska önska mig. Man kan välja att köpa iPhone med antingen ett 4 gig minne eller 8 giggles och priset kommer förmodligen att ligga mellan ( för 4 giggles) 3500 och (för 8 giggles) 4200 kr. Andra spår en tusenlapp till.

Hur ska jag orka vänta?

Konstiga reaktioner på spöken

Blogger har under flera dagar insisterat på att jag inte ska kunna logga in på bloggen för att mitt konto inte existerar. Joho att den existerar. Provade på random att använda ett av alla mina andra tusen lösenord och kom otroligt nog in. Hur? Gillar inte att det är så många användarnamn och lösenord som går till ett och samma (googlekontot), men ändock så många olika konton.

Tittade på en talkshow där en kvinna var synsk och talade om spöken och andar. Programmet visade bilder med spökscenarion. Jag vet inte hur det blivit så, men min kropp har utvecklat en alldeles speciell reaktion på spökberättelser och visuella spökscenarion. Det är en kombinerad blandning av att vilja börja gråta, kväljningar, gäspningar och att det känns som att ögonen ska hoppa ur sina hålor. Och jag kan inte förhindra det. Hur normalt är det?