Visual effects

Några trevliga bilder från Tallinn och Helsinki.

Isskulptur i Gamla Stan. Tyvärr har alla smält bort och ner i kloakerna nu för våren är här! Jag konstaterar att jag mår ruskigt bra av solen som välsignat oss några dagar. Kroppen är lycklig och jag ser fram emot att få se knoppar brista i Tallinn.

På Narva mante.

Kyrka i Helsingfors. Åkte till Helsingfors för att träffa mamma och österrikaren. Vi började med att äta på en finsk restaurang. Åt panerad sik, inlagd gurka, hemmagjord potatismos med dillsmör. Oj, vad gott! Helsingfors är väldigt vackert med fantastisk arkitektur, men jag tyckte att det var så himla dött. Inga människor ute. Inget liv. Mamma upprepade att det ju var arbetsdag. Ja, men några arbetslösa och lata studenter måste det väl ändå finnas ;) Visade sig att typ halva Helsingfors satt på ett litet elegant fik "Ursula" vis strandkanten.

Fin spricka i isen. Det fanns många av dessa och såg ut som små vulkanutbrott. Cute!

Strandkanten, Helsingfors.

Solnedgång, Helsingfors.

Vacker dag i Pirita. Sista dagen innan Lover åkte hem. Tyvärr ligger alla hunkbilder på honom på min systemkamera vars rulle icke är framkallad. Jag återkommer med en lättklädd kalender senare ;) Å, det var en sån fantastisk dag. Vi kunde inte låta bli att brotta ner varandra i vattenpölar och förfrysa händerna. Hur barnsligt och bra som helst!

Body buildartävling i Pirita.

Lördag & Söndag 3-4/4: Kort utflykt

Oj, denna dag var vi alla så trött och kom ut så sent som vid 14. Jag tror att Lover helst av allt bara ville vara hemma och ligga kvar i kudden. Camilla och jag gick själva på stan för att hon ville titta lite mer i affärer. På vägen sprang vi rakt in i ett hav av människor framför en scen där det spelades nåt punkigt av ett gäng unga killar. Det såg ut som nationaldagsfirande för folk hade ballonger och bar flaggor, men det visade sig vara ett promotionjippo av ett parti inför söndagens val.

På kvällen gick jag, Camilla och Lover till Kulde Notsu Körts och åt redig estnisk mat. Henrik beställde kockens rekomendationer och fick in typ världens största grisknä.

Söndag och min födelsedag! Vi gick på promenad i gamla stan, Kalamaja och förbi Linnahall. Kalamaja är ett område som har bevarat många av de gamla trähusen och Linnahall ett enormt stort betongkomplex vid havet, från Sovjettiden som fungerar som en samlingsplats för alla former av event. Sen fikade vi på mysigaste stället någonsin - Kehrwieder. Kändes som att fika i de djupaste underjordiska rum. Vi åt blåbärspaj, körsbärspaj och Tiramisu. Det är så man ska fika :)

Otroligt nog var Camilla ännu mer shoppingsugen och gick ner på stan själv medan vi andra gick hem och tog det lite lugnt innan vi skulle vidare till medeltidsrestaurangen Olde Hansa. Även mormor, Anu och Pirjo gjorde oss sällskap och det var mycket trevligt. Eiki skulle också varit med, men var tvungen att bevaka valresultatet. Jag tog bara bilder vid bordet, vilka inte säger så mycket om inredningen men allt är så medeltid man kan tänka sig. Alltifrån rustika bänkar, krus att dricka ifrån och små tygknyten att servera torkat älgkött i. Till och med toaletterna var sjukt häftiga. Stearinjus som belysning, vattenkanna på väggen att ta vatten ifrån och handfat i sten.

Fredag 2/3: Födelsedagsfesten

Detta var dagen för födelsadagskalaset och jag, Zanna och Graham skulle träffas på Rimi för att handla mat till festen. Men först var jag tvungen att gå förbi Baltic Tours och hämta ut mina biljetter till Helsingfors där jag skulle träffa mamma och Horst knappt en vecka senare. Jag har ju bokat flygbiljetter hem över påsk för att träffa alla hemma och kramas lite, men då ska de istället åka till Cuba två veckor. Det är österrikarens 50-årspresent till mamma. Gissa om hon är lyrisk :) Så för att vi öht ska hinna ses under dessa tre månader så fick de bli Helsingfors. Med krångliga rutiner och halvinkompeten personal på Baltic Tours tog det nästan en halvtimma att få ut mina biljetter och då var en redan förbokad.

Väl på Rimi blev jag skitfrustrerad av flera anledningar. 1. Jag ville inte att Camilla skulle behöva stå och vänta på oss medan vi handlade eftersom jag ville att hon skulle se så mycket av Tallinn som möjligt och tiden gick. 2. Vissa personers oförmåga att ta initiativ. Det kändes lite som att handla med dagisbarn ;) 3. Jag trodde att vi skulle klara av handlingen på högst en timma, men eftersom inte allt vi ville ha fanns i just denna butik var vi tvugna att gå vidare till största butiken NordeCentrum vid hamnen. 4. Lover skulle landa vid 15.30 och jag ville vara hemma tills dess. Usch vad grinig jag var. Tillslut hade vi fått ihop allt och det blev potatissallad, kyckling och kallskuret kött, ostar, frukter med mera. Efter den mardrömshandlingen var klockan redan så mycket och vi så hungriga att vi var tvugna att gå hem och börja laga mat. Vi kom hem bara 20 minuter innan Lover ringde på dörren. Men i denna sekund då han gjorde det fick livet nyanser av rosa igen och jag blev glad och varm hela kroppen. Min älskling! Det är svårt att beskriva glädjen när man får se varandra i ögonen igen efter att antal veckor. Då kändes det som alla beymmer i världen var bortblåsta.

Efter bara några timmar hemma gjorde vi oss i ordning för att gå till Michael och förbereda festen allt vad gällde uppblåsning av ballonger, framplockning av mat osv. Det verkade först som om vi köpt helvetiskt för mycket mat, men jag tror att de flesta åt och åt och åt tills de höll på att spricka så det mesta gick åt.

Zanna hade bjudit in sina salsakompisar som var riktigt duktiga dansare och erotiserade skiten ur varandra på dansgolvet. Det var riktigt hett och vi andra tittade nyfiket på. Jag frågade och har frågat Lover ett antal gånger om han vill börja dansa något med mig för det vore så himla roligt (!), men han säger alltid nej och hänvisar till den gången vi provade på tango och vi blev totalosams. Men eftersom salsan såg så lovande ut denna kväll frågade jag igen och inte helt otippat fick jag samma svar. Men vem var det om inte han som tio minuter senare stod på golvet och lärde sig grundstegen!? Grrr. Varför säga nej till mig dårå?

Michael hade nylige köpt en vattenpipa som blev lite av kvällens attraktion. Laura hade aldrig rökt vattenpipa förut och tyckte att tobaken i körsbärssmak luktade så gott att hon åt av den. Hon hade säkert kunna äta upp hela paketet om jag inte skrattat oroande åt henne :)

Det var en helt klart trevlig kväll och jag är så glad att Pirjo kom. Av henne fick jag en liten läderklädd anteckningsbok där hon ritat/kopierat en teckning som jag ritat till henne när vi var små. Jag är säker på att vi ritade hundratals teckningar till varandra när vi var små och det minnet värmde gott i hjärtat. Jag blev rörd.

Av lover fick jag en smarrig påse praliner och en helkroppsmassage på Massageakademien i Norrköping. Det har jag längtat efter i evigheter. Av Camilla fick jag ett jättefint halsband i form lerhjärta, glaserad i bruna och guldtoner och av Daniel en alldeles egen mugg som jag har i hans lägenhet så han lättare kan hålla reda på vilken som är min mugg efterom han tycker att jag ställer ifrån mig glas och muggar överallt :)

Torsdag 1/3: The three swedes

På onsdag lunch kom Camilla flygande från Sverige, rakt in i Daniels lägenhet. Hon var mycket trött efter att mycket tidigt åkt med sin pojkvän till flygplatsen. Men efter en liten soft på soffan begav vi oss ner till Kaubamaja och Aura för att äta lite lunch. Daniel äter så ofta där och för det mesta samma mat så servitriserna behöver inte ens fråga vad han vill ha.

Eftersom jag trots allt bor här i tre månder så fick Camilla bestämma vad hon ville se och göra under sina dagar här. Inte helt otippat började vi botanisera bland alla butiker i Melon och Kaubamaja. Tröttheten satte in ganska snabbt så vi gick hem och lagade mat och gjorde oss i ordning för mer fest hos Michael. Det kanske låter som mycket fest hos honom, men det är mer som att alla han känner tycker att hans lägenhet är så bra och vill ha sina fester där och han säger inte nej. Denna kväll var det Laura som trots att jag, Laura, Michael, Zanna och Graham skulle he gemensam födelsedagsfest på fredagen, bestämde sig utan att tala om det för oss för att ha den själv på tordsdagen istället i kombination med ett magazins releaseparty. Ok, att hon är "flaky" som alla säger, det vill säga förvirrad och virrig men jag tycker inte att man alltid kan använda det som ursäkt för att inte respektera andra. Jag blev inledningvis sur eftersom hon i så många gånger ändrat sig om saker, men släppte det ganska snart. Vi var ju trots allt fyra andra som fortfarande skulle fira ihop.

Jag, Camilla och Daniel gick iaf på henne fest och jag och Camilla hittade en jättefin brosch till Laura i konststudentshopen. Egentligen tyckte jag inte att hon förtjänade en present, men eftersom Daniel som träffat henne mindre än jag skulle köpa present, bestämde vi oss för att dela på den. Hon är såklart inte ond, men man måste fan respektera människor. Broschen som Camilla och jag omvandlat till halsband och Daniel slagit in och dekorerat så fint, fick inga vidare reaktioner av Laura. Hon lade snabbt ner det på bordet bland andra sk presenter hon fått av klasskamrater. Bla en tablettask, ett minipiano i munspelsstorlek och ett par hörlurar utan själva lurarna så hon användet det som diadem. Hon kanske hade blivit gladare om vi gett henne ett sönderklippt paraply istället. Who knows? Man måste förstå det där med arty stuff.

Laura hade ordnat med Dj som hon så gärna ville ha, en projektor som projicerade random bilder på en av vardagsrumsväggarna och ett mikrofonstativ som hennes fejkband på en plansch sjöng i. Ja, hon har alltså ett band som inte finns i verkligheten utan bara på plansch. Det är ganska roligt. Festligheterna stod skolan för som sponsrar uppstarten av kulturtidningen som jag just fick veta inte är någon tidning utan bara någon slags bloggish sak som vem som helst får skriva i. Oh well.
Folket som var där var väääldigt arty på sitt egna lilla konstruktionistiska vis. Så arty att Camilla kände sig malplacerad :) Arty på ett sätt som att "vi går en kreativ utbildning och därför måste vi klä oss lite som galningar och agera ut". Självklart var hela festen en ansträgning från L. sida, men gästerna satt mest i grupper och tittade och det som var arty blev så krystat att det blev skrattretande. För att lätta upp stämningen lite försökte vi oss på vårt eget bidrag av konst och satte oss på en filt i mitten av rummet - The three swedes - fick bidraget heta.

Snipp snapp snoopy så var torsdag slut.

Fashion Schizophrenia

Oj, nu får jag lite smått ångest för att det var så länge sedan jag bloggade och många dagar att sammanfatta. Jag avslutade med att berätta kort om förra tisdagen. Delar upp inläggen/dagarna lite så det inte blir en enda stor smörja. Under resten av förra tisdagen och onsdagen jobbade jag på mitt första uppdrag för tidningen. Jag hade egentligen deadline till förra fredagen, men eftersom Camilla kom hit på torsdag lunch så ville jag vara färdigjobbad med den då. Krönika har det engelska arbetsnamnet Fashion Schizophrenia och publicerades igår i pappers- och nätupplagan! Jag är nöjd inte bara med texten utan att här är jag i andras ögon halvestnisk och journalist. Jag struntar i att modifiera den sanningen ;)

FASHION SCHIZOPHRENIA

If I had grown up in Estonia during the 1990´s and up until now I think I would still be in a state of shock. In shock because of how fast the urban parts of Estonia have developed materialistically over the recent years. When I was younger I used to spend my summer vacations with relatives in Tallinn. I can still remember the grocery store’s grey, tiled floors, the half empty meat and fish counters, the smell of dust, sourdough bread and pickles. Today when I go to the store I still look for that smell but what surrounds me instead is the scent of fresh-baked pizza, exotic fruits and vegetables, glistering pieces of red meat and cakes that look like artwork. But still, while old rotting wooden houses are left behind to the ghosts, old ladies get robbed outside their apartments because of poor street lightning and the students, the future of Estonia, have to cramp up in small student corridors like sewer rats, it seems to me that Hugo Boss and Emporio Armani entered Tallinn way too soon.

When did all this happen?

Just by looking at how Estonians dress you can tell that this kind of modernisation conflict exists. There seem to be three types of wardrobes. Starting at the top there are women who dress like they were born in a fashion house and support the killing of innocent animals. They are often loud and even if it would be three meters of snow outside they would still insist on wearing lacquer stilettos.
Next up are the sweet and natural, but curious Estonian girls who can’t decide weather to go mad with their credit card or to be reactionary and subscribe to grandmothers knitting for the rest of their lives. The really great thing about this schizophrenia is that nobody looks the same. Even though this might not always be a conscious choice of style, these girls express a very strong feeling of individualism that is very unusual in countries that are sensitive to trends. Like Sweden, where I come from, people see themselves as modern and adaptive of everything that’s new. Sadly this way of thinking makes everybody dress in a very conform way, saying that people are slaves to superficiality and can’t think by themselves.
Last but not least you can find people who just wear clothes only because wearing animal skin does not count as civilized any longer. Scientists speculate that there is life on other planets than the earth, probably in form of bacteria. But that is not true. You will find them here in flesh and bone, walking around in Tallinn. They care just as little about clothes as an Estonian would about a drowning Russian.

I don’t mean to leave all men out of this observation. It’s just hard to see that Russian guys who still have got the leather jacket and jump suite thing going on, have anything to do with fashion. They are not even making people turn in their graves. Humanity needs them to make sure that we don’t forget about the 80´s.

Cyniskt utbrott

En liten bild på nya kläder som jag köpte i en liten butik som ägs av konststudenter.

Idag är det tisdag och jag har nu varit i Tallinn i exakt två veckor. Under dessa omständigheter är det svårt att greppa tid. Å ena sidan känns det som jag varit här en månad och å andra sidan så känns det som tiden gått så fort att det bara passerat några dagar. Tid är inte min starka sida för när jag saknar Lover och ibland andra saker hemma blir jag så fixerad vid tid att en minut blir timmar, medan en väldigt aktiv dag kan låta tre dagar passera förbi i en fingerknäppning.

Jag glömde berätta att jag träffade Steve i fredags. Han är uppvuxen i San Francisco och har bott i Ryssland och i Asien innan han kom till Estland. Han är chefred. på Baltic Times och har bott här så länge att han har väldigt bra koll på vad som försiggår i detta land eller kanske närmare bestämt Tallinn. Jag ville träffa honom för att få lite feedback på idéer som jag har att skriva om. Vi gick till ett ställe som heter Hokkah House (inte att förväxla med horhus) och drack te respektive öl. Det var ett mysigt och dunkelt belyst ställe där många ungdomar satt och rökte på stora vattenpipor. Röken från vattenpipor brukar oftast lukta lite behagligare än vanliga cigaretter, men det var svårt att känna eftersom typ alla röker något av ett eller annat slag här. Det är en av de negativa sakerna med att till exempel bara gå ut på lunch att man kan kallt räkna med att stinka apa när man kommer hem eftersom man ju får röka överallt här.

Det var ett givande samtal med Steve, men jag hade sån mensverk och var så disträ att jag slutade lyssna på honom i varannan mening, vilket jag även sa till honom men han var ok med det. Tankarna började vandra iväg och en viss apati började tränga sig på. Såna där stunder där man gör bäst i att stanna hemma och bara stirra rakt in i en vägg tills känslan försvinner. Dessutom hade min hjärna dumpat engelskaarkivet någonstans på vägen dit och jag kunde inte för något i världen uttrycka en normal fråga. Vi satt där tre timmar och berättade allmänt om våra liv och ju mer vi pratade desto bättre mådde jag och engelskan flöt på igen. Även om klockan bara var åtta efter vår träff så kände jag att det var dags att gå hem och tycka lite synd om mig själv. Jag bäddade ner mig i soffan och Daniel och jag tittade på ytterligare avsnitt av serien " Arrested development" som är en ny favoritserie. Den handlar om den, utifrån sett, rika familjen Bluth som inom familjen har så sjuka förhållanden. De utöver någon slags hatkärlek till varandra och den ena karaktären är konstigare än den andra. Dessutom tvingas de flesta av dem bo tillsammans eftersom familjeföretagets chef och tillika familjens överhuvud åkt i fängelse och företaget ekonomi är sådär. Det är bara en i familjen som har högt moral och vill allas bästa som gör allt för att hålla ihop familjen och försörja dem. Men resten vill helst bara leva lyxliv. Bra serie!

Lördag då? Jag var inte ledsen, men väldigt trött och grät en hel del krokodiltårar dagen till ära. Det är skönt att gråta för det släpper på trycket. Pratade med en mycket klok mamma som fick dagen att se lite ljusare ut och sen är ju inte Daniel den som surar så det var inte svårt att bli på bättre humör från tid till tid. Men gråtigheten låg kvar och tryckte hela dagen. Ringde mormor som kom och hämtade mig för hon ville inte att jag skulle åka själv till henne. Tanken var mer eller mindre att hon pedagogiskt ville visa mig var jag skulle gå på och av trådbussen för att komma hem till henne så att jag vet till nästa gång. Skulle kännas ganska retarded att hämtas av mormor varje gång jag ska åka hem till henne :)
Jag tog med mig lite mat som vi lagade hos henne och tittade på firandet av den årliga ceremonin av Estland självständighetsdag på tv. Alla riksdags och regerings medlemmar med fruar satt i publiken på teatern i Tallinn och min kompis Mr. President höll ett lååååångt tal, 30 minuter. Sedan skulle alla politiker med fruar hälsa på Mr. President och presidentfrun. Alla gick i parad fram ett par i taget och sa förmodligen några välmenande ord till dem och på vägen ut kunde man njuta av fruarnas för det mesta väldigt vackra klänningar. Gjorde en liten fotoskärmdump när moster och man spatserade fram :)

Tiden hos mormor gick väldigt fort. Klockan åtta skulle jag vara hemma igen för att hinna göra mig i ordning för lite partaj. Zanna skulle komma förbi klockan nio och vi skulle gå till Michaels lägenhet tillsammans. Ingen av oss var egentligen sugna på att gå på fest eftersom jag hade haft en mindre bra dag och hon kom precis från två timmars salsaträning. Men vi tänkte att lite folk och stök kunde muntra upp oss ändå så vi gick och köpte en flaska vin och begav oss.

Det kom mycket folk och de flesta såklart utlänningar. Ett antal amerikaner och italienare, nån fransman, några ester, en britt osv. Britten är Graham som jag fick väldigt bra kontakt med och vi pratade en hel del under kvällen. Jag beklagade mig över att jag blivit cynisk under kvällen för att det kändes som att alla var där för att hitta någon att hångla eller knulla med. Ett socialt klimat som jag inte riktigt kunde infoga mig i så jag blev någon slags publik istället. Undermedvetet kanske jag bli lite småsur för att jag inte hade Lover där. Det känns för tillfället lite som att leva i celibat när man ser alla dessa trånande människor som får act out och jag får det inte. Gah!

Jag hade inte pratat så mycket med M. under kvällen men fick tag på honom och frågade om han tyckte att festen var lyckad. Han var nöjd. Vidare frågade han mig om jag hade kul och jag rynkade på näsan och berättade återigen om min cyniskhet, där han faktiskt ingick för han är inte den som låter tjejerna vara. Då fick jag värsta kommentaren av honom. " Du, jag har legat med x antal tjejer och det är väldigt lätt att få tjejer här som man kan ligga med och som gillar en. Men den rätte kommer bara omkring en gång vart tionde år så är det någon som ska vara cynisk så är det jag!". Sen vände han ryggen mot mig och lät mig inte ens svara innan han gick därifrån. Först tolkade jag det som att han tyckte att inte jag hade rätt att döma andra, men en lät det mer som att han tyckte synd om sig själv för att han "tvingas" ligga med så många tjejer innan han hittar den rätte. Jag blev bara ännu mer sur av den kommentaren och ville gå hem. Graham fick mig att stanna kvar och vi diskuterade frågan ännu mer och han tyckte mest att M. varit idiotisk som sagt så.

Dock pratade jag och M. om hans underbara uttalande i söndags och klarade ut vad vi båda menade, vilket kändes bra. Iofs känns det bara som att det är jag som blir upprörd över såna saker. Folk här rycker så mycket mer på axlarna åt...allt.

Igår var jag på redaktionen hela dagen. Hade inledningsvis inte så mycket att göra eftersom jag inte kunnat börja jobba än. Det är nu bestämt vilka jobb jag ska göra och i vilken del av tidningen texterna ska vara. Två jobb ska jag göra i Sverige medan jag är hemma över påsk. I Gbrg ska jag göra en intervju med en författare och i Sthlm ska jag träffa en estnisk tjej som utbildar sig till pansarvagnsförare.

På kvällen var det filmkväll hos Daniel och det kom runt 10 personer som bjöds på taco "swedish style" och semlor. Det var mycket trevligt och gott och jag träffade ännu fler nya ansikten, bla Joel som är från Australien och har släkt här. Jag träffar så mycket folk hela tiden att det känns som jag bor i kollektiv. Någonting som jag inte alls känt mig lockad av förut eftersom jag värnat om min egen tid, men man kan väl ändra sig? :) Nu skulle det kännas dödstomt att inte träffa någon på en hel dag.

Idag har jag vandrat omkring i Tallinn på eget bevåg för att hitta nya trevliga platser och för att köpa vykort. Jag hittade ett antikvariat där jag köpte svartvita vykort och bland annat dessa gamla fina kort.

Mr. President

Har precis skypat med Lover darling. Vi båda tycker at det känns som att vi inte träffats på en månad och det har inte ens gått två veckor. Det verkar tom som att vi inte har så mycket tid att tänka på varandra eftersom vi båda är ockuperade med allt vad som pågår i våra liv nu. På skilda håll. Det är lite odd att helt plötsligt inte dela vardagen, att dela känslor, dela förståelse. Han kämpar med att starta eget och jobbar dubbelt för att kunna säga upp sig denna månad och jag, ja, jag är ju här och vimlar runt på nya marker vilket är fantastiskt och tidvis utmattande. Att vi saknar varandra är milt uttryckt, men livet har tagit en ny vändning. En vändning som inte kunde ha skett om vi ständigt umgås dag som natt. När jag kommer hem i maj ska vi flytta ihop. Eller det är mer som att jag flyttar in hos honom permanent tills vi kommer på ännu bättre tankar :) Jag har redan sagt upp min lägenhet så jag är fri från och med sista maj. Det känns skitbra rent ut sagt!

I onsdags morse följde jag med mormor på hennes svenskakurs. Jag hade sovit dåligt, ätit för lite frukost och gick ut i 15 minusgrader som faktskt höll på att ta livet av mig. Jag trodde hjärtat skulle stanna. Men mormor sprang energiskt på gata upp och gata ner utan verka berörd av kylan.
Kursen bestod av ett antal krutdamer och en man i 30-årsåldern. Läraren drog snart in mig i undervisningen och jag fick hjälpa till med uttal och förklara saker som de inte förstod. Kändes som jag skulle kunna ha min egen lilla svenskakurs. De tyckte att det var viktigt att jag var där så att de fick höra riktigt svenska uttal för läraren har ganska mycket brytning. Så jag ska följa med någon mer gång.

Igår var en ganska spännande dag. Jag var på redaktionen och gjorde mig äntligen bekväm på mitt skrivbord. Det är skönt att ha arbetskamrater. Jag fick tag på chefred. och presenterade veckans research och de idéer jag har och vill skriva om. Han är lite rolig den där Prit. Han lyssnade nog och kommenterade eventuella ingångar. Han gillade mina idéer vilket kändes som en lättnad och på måndag ska vi slutgiltigt bestämma vilket format de ska få så att jag kan börja skriva. Vill jobba jobba jobba!

På eftermiddagen träffade jag min gamla barndomsvän Pirjo på ett jättemysigt fik som heter Chokolateri. Hon kan mest basic engelska så vi tragglade oss igenom samtalsämnena på alla möjliga språk. Hon tvingade mig att prata estiska vilket var bra för då känner jag att jag kommer igång med språket. Det är så himla lätt att ta till engelskan.
Pirjo är så himla gullig. Energin sprudlar ur ögonen på henne och hon är mycket känslosam. Hon hade köpt en tulpan och choklad till mig. Jag hade inte köpt någonting till henne och kände mig jättedum. Det var känslosamt att träffa henne igår. Allt blir så annorlunda nu och på riktigt när vi är vuxna människor som umgås utan våra föräldrar. När vi satt och pratade avbröt helt plötsligt en dam på caféet som satt nära oss och började rätta Pirjos engelska uttal. Så jävla rude på nåt sätt. Det var ju inte som att hon hade anledning att lägga sig i. Imorgon hoppas jag att hon och hennes pojkvän följer med på fest hos Michael.

Igår var jag på filmpremiär igen. Årets största estniska film "Jan Uusföld läheb Tartusse" visades första gången. Jag skulle träffa släkten femton minuter innan filmen, men blev lite sen eftersom träffen med Pirjo drog ut på tiden så jag sprang till biografen med andan i halsen. Fipplae med mobilen om det var så att jag inte skulle hitta dem bland allt folk, men Siim vinkade åt mig så jag hittade dem på en gång. Där var även Siims flickvän, moster och hennes man, ytterligare en man och en kvinna. Jag visste ju inte vilka de var så jag sneglade bara på dem och plockade vidare med mobilen. Då hintar moster att det är Estlands president som står i deras sällskap. Oops, tänker jag, släpper diskret ner mobilen, sträcker lite extra på mig och sträcker fram handen och hälsar. Det var minsann en stor och redig karl den där Mr. President :) Han hade en liten roll i filmen så det var förmodligen därför han var där.
Det var stort mediauppbåd och vi gled in på röda mattan och fotograferna knuffades vid entrén. Jag trodde faktiskt inte att det var på riktigt. Det är svårt att förstå nivåerna på det hela när man befinner sig i ett annat land och inte känner igen en enda människa. En liten orkester spelade innan filmen började. Fotografer och filmare sprang även omkring i salongen och plåtade kändisar ända inpå att filmen skulle börja. Filmen var säkert rolig men jag har liksom inte kommit förbi språkbarriären så jag förståd kanske 30 % av allt. Lite jobbigt, men spännande med allt som hände.

Efteråt var det afterparty på Von Krahl. Siim och Laura skulle dit och mingla, men moster och man viskade att de skulle på middag med Mr. President. Jag kan ju inte låta bli att tycka att det är lite coolt. Jag kan vänja mig vid det här ;)

Fina härliga människor

Fram tills igår har jag haft några riktigt lugna och ovissa dagar. Spenderat ganska mycket tid hemma och blivit lite galen. Det känns lite frustrerande ibland att fortsätta med all denna research trots att det är ett fett måste. Tanken är att jag nu i dagarna ska presentera min idéer för chefredaktören, men det ligger fortfarande lite i lä för de är inte precis de som tjatar. Jag är van vid att folk puschar lite mer, att man vet var, när, hur. Det är liksom lite coolare här och mycket på eget initiativ och takt. Imorgon ska jag träffa Steve, chefred. på Baltic Times för en intervju om Fat Margarets crowd mm. Han har inte hört av sig än men jag håller tummarna.

Igår skulle jag och Michael gått ut och käkat på Hell hunt fram tills att Laura och Laura tyckte att vi skulle åka pulka och fira Vastla..hmm..vad heter det nu igen? Lite som semmeldagen fast med mer mening i. En slag version av semlor hör till denna dag i alla fall. Jag ringde Zanna och hörde om hon ville följa med och hon lät väldigt positiv fram tills vi träffades och hon insåg att hon missuppfattat mig. Hon visste inte vad "sledge" är och verkade tro att vi skulle på självmordsutflykt.

Det var verkligen svinkallt ute, liksom idag, och de hittade inte till backen vi skulle åka i så vi hittade en liten kulle i gamla staden som fick duga för det väldigt symboliska ändamålet :) Jag hade åtminstone brallor på mig, men Laura bara kjol, högklackat och strumpbyxor. Jag vet vilken del av henne som frös mest ;)

Efter många frusna celler bjöds vi upp till M´s lägenhet där L & L lagade mat till allihop. M´s smet iväg och köpte rödvin. "The Godfathers of red wine" som han sa. Gillar ju inte rödvin, men det var myket drickbart. Sen kom även Raili och henne portugisiska vän och frilansskribent Schou förbi med lite snack. L. sa att han man kan likna hans namn vid Joe, men verkligen inte när jag fick höra honom uttala det själv. Det lär komplicerat franskt.

Både jag, Michael, Zanna fyller år i början av mars och Laura i slutet på februari. Vi har nu bestämt att vi ska ha stor gemensam fest med förhoppningvis kusinvitamin som Dj. Det kommer att bli jättekul!

Jag är fortfarande lika förvånad och lika lycklig över hur lätt det är att hitta nya vänner här. För de känns verkligen som vänner även om jag bara träffat dem ett fåtal gånger så är känslan denna. Människor här (kanske inte i allmänhet, men..) verkar ha en helt annan inställning till att nya människor än hemma. Hemma hemma är inget bra exempel att jämföra med eller är det det? Det finns liksom ingen nyfikenhet inför nya saker eller människor. Vardagslunket dominerar totalt varenda rörelse.
När Zanna och jag gick igår fick vi en kram av alla på återseende. Det var gött.

Idag har jag varit och tränat för andra gången. Pilates. Det var ungefär som att dansa balett fast liggandes :) Jag har köpt medlemsskap på Kalev Spa och i måndags tränade jag BodyBalance. Jag blir inledningsvis rätt förvirrad av allt nytt, bla att säkerhetssystemet på Spat. I receptionen fick jag ett gult plastarmband men sensor på som man blippade sig igenom anläggningen med. Lite Minority Report över det hela. Receptionisten förklarade inte vad jag skulle göra med armbandet så förvirringen kvarstod tills en snäll instruktör guidade mig genom hela byggnaden.

Daniel och en kompis till honom bastar nu samtidigt som semlorna står i ugnen och väntar på att bli slukade.

Bravader

Roligheterna har satt sina spår. Idag har jag befunnit mig i ett gäspande zombie mode och gråtit både en och tre gånger. Inte för att jag är ledsen utan för att min hjärna är överbelastad och trött. Själen är fullkomligt överväldigad av alla fina människor som säger och visar hur mycket de tycker om mig och finns där för mig. Kärlek is the best you can get.

Förresten så flyter engelskan på så bra att jag tom börjat inbilla mig att jag låter som en högljudd amerikan. Michael tycker inte att jag har så mycket brytning, medan jag funderar på att skaffa mig en brytning för att bara kunna babbla på. Det är liksom mer ok att säga fel om det låter som att brytningen berättigar det ;) Well. Det är helt klart jobbigt att hela dagarna prata engelska, svenska och estniska om vartannat. Hjärnan kan slå knut på sig själv. Imorse kom jag på mig själv att tänka på engelska och när jag skypade med mom var det nära att det slank in ett och annat ord där också. Underhållande och förvirrande.

I torsdags följde jag som sagt med Siim på kortfilmen "Nuga". Det var premiär och inbjudna var press, recensenter, skådisar, skådisars anhöriga mm. Ganska intimt så. Filmen var helt ok. Väldigt dramatisk och svart, men bildkvaliteten riktigt dålig emellanåt. Efteråt var det mingel med dryck och mat och alla som är någon pratade med andra som kanske ville vara någon osv. Kände mig inte så minglig så jag satt mest och pratade med fotografen och observerade det trevliga, men kanske också lite fjäskiga samspelet. Mot slutet presenterar Siim mig för en snubbe som gör filmmusik och som själv inte verkar kunna ett ord engelska. Det är liksom inte mandarin vi pratar om utan engelska. Känns som en språk alla vuxna moderna människor bör kunna hantera någorlunda.

Igår blev det ännu mer film. Jag och Michael gick för att se filmstudenters examinationsprojekt. Jag var skitimponerad över hur duktiga de är. Återigen lite svårt att förstå språket, men bildkomposition, handling, kostymer med mera var sjukt konstnärligt. Michael spelade bandit i en av filmerna och han sa att jag inte skulle bli förvånad om han gick ut och gömde sig när filmen visades. Han var faktiskt duktig.

Efteråt den två och en halv timmar långa visningen hade jag funderingar att gå hem och ta det lugnt, men lockades med av scenografen respektive fotografen Laura och Laura till en arty restaurang som man var tvungen att ha speciellt kort till för att komma in. Träffade tjejerna för första gången och de var så pratglada och nyfikna. Det är så jäkla lätt att lära känna supertrevliga människor här! Tydligen så är Siim en populär dj i Tallinn och när jag berättade att jag gärna skulle gå till Von Krahl för att han ordnade fest där så nästan gapade Laura att hon ääälskade Siim och att han var den bästa dj:n hon visste. Det var riktigt roligt att höra.

Restaurangen var mysig som allt här är. Jag beställde något som de översatte till "burned chicken" vilket visade sig vara kycklingfile med hårdfräst lök ovanpå. Michael beställde nåt kött med otroligt god plommonsås. Vi hann med att diskutera många intressanta saker under den måltiden. Allt ifrån Fi, varför Fröken Sverige-tävligen lagts ned till hur fattiga vi framtida kulturrbetare kommer att vara.

Michael tyckte att det var på tiden att vi söp till lite så vi gick hem till honom och drack några drinkar. Jag kände hur lugnet och salongsberusningen satte in redan efter bara några klunkar. Det var en ganska skön och välkommen känsla. Tanken var från början att vi skulle gå och hälsa på en av Michaels kompisar och säga grattias på Kohvik Moskva, men han valde att gå dit i förväg medan tjejfesten stannade kvar i lägenheten och vi dansade oss svettiga. De gillade tydligen spegelgarderober som man kan goofa sig framför. Det var väldigt kul. Laura uprepade några gånger att hon varit så moody den senaste veckan vilket berodde på en viss kille. Jag tror att vi lyckades peppa henne till att stå på sig. M. kom inte tillbaka till lägenheten så vi gick själva till Von Krahl. Det var fullsmockat, grymma lokaler, bra musik och jag dansade så mycket att mina fötter höll på att brinna upp i kängorna. Stabil kväll!

Idag har jag och mormor varit på KUMU (konstmuseum) och tittat på en herrejävlars massa tavlor och skulpturer. Museet är ganska nytt och firade denna helg ett år. Sen gick vi hem till lägenheten och pratade litteratur över en kopp te och några baconTucs :) Det är himla känsloladdat att liksom lära känna henne på riktigt nu när jag är här. Det finns så mycket att prata om.

Ingen panik, allt på en gång!

Tiden fortsätter att springa iväg med hög fart för det händer så mycket hela tiden. Jag har iofs bara varit här 2½ dagar, men det känns som tre veckor. Det är verkligen grymt kallt här och jag har inga långkalsonger. Det var förmodligen pga kylan som jag hade ont i smalbenen igår kväll. Det kändes lite som växtvärk. Har jag väl vågat mig ut en gång under dagen ser jag till att vara ute så länge som möjligt för att gå ut igen känns inte så lockande.

Det var roligt att överraska den ledsna flickan igår. Inte för att jag träffade henne eftersom vi psyköverföll hennes dörr, men ändå :) När Daniel riggat presenten, skickade han ett sms att hon skulle komma ner och titta på sin ytterdörr medan vi sprang och gömde oss bakom en bil på parkringen mitt emot. Busfabrikus.

Sedan gick vi halkandes på kullersten, hem genom upplysta gamla staden. Det är verkligen hur vackert som helst. Det är nästan så jag inte tror att det är sant.

Idag har också varit en heldag. Först var jag på veckans stora möte på tidiningen. Alla var där. Dock insåg jag snart att jag inte förstod hälften av vad de sa vilket fick mig att börja skissa på en egen krönika för att fördriva tiden. Känns så dumt att jag inte förstår eftersom det är svårt att haka på idéer. Iaf. Det var en av reportrarna som hade läst om en man som skulle ta självmord och snittade sig själv i armarna, men dog inte för det. Han tyckte att Ekspress skulle ha en självmordsguide i kommande nummer för dem som vill göra det på riktigt. Jag misstänker att det räknas som ett dåligt förslag :)

Sen stannade jag kvar på redaktionen och fick lösenord, min alldeles egen mail på Ekspress och en del massa jobb av en AD som jag inte visste om jag skulle ta på allvar eller inte. Jag menar, han vet ju inte vad jag är där för att göra eller om jag öht har tid att ta jobb från honom. Men en viss svensk/estnisk författare ska jag iaf researcha kring och se om jag kan få nåt spännande på kroken.

Efter det träffade jag och Daniel och hans kompis Michael på lunch på "Kaheksa" (åtta). M. är född i Sydkorea, uppvuxen i Kalifornien och har bott, rest och jobbat typ överallt i världen. Han är advokat. Mycket trevlig och harmonisk kille som jag f ö ska följa med på kortfilmspremiär morgon. Han har en av banditrollerna. Haha!

Författarens bok som jag ska läsa skulle möjligtvis finnas på Nationalbiblioteket så jag traskade dit. Måste bara säga att det känns guld guld guld och frihet att hitta runt så mycket själv!

Moster jobbar på Nationalbiblioteket och blev en hel del förvånad när jag ringde henne från entrén. Hon sprang genast ner och mötte mig och hälpte mig att hitta boken jag behövde. Egentligen får man inte låna hem den boken, men med kontakter klarar man sig långt ;) Vi småpratade lite på hennes kontor om livet i Tallinn, boende, kommande riksdagsvalet som min morbror och hans parti ställer upp i. De vill ta tillbaka makten :) Och hon har förberett så fint i gästrummet för att jag ska kunna bo där. Det blir senare.

Nu har Daniel åkt till Nederländerna och jag har lägenhetenör mig själv. Det känns...rätt skönt eftersom mitt huvud behöver vila, men också ganska tomt. Om det blir för ensamt flyr jag till närmaste släkting.

Om en timme kommer kusinvitamin med fotograf och hämtar upp mig. Vi ska gå på kortfilmspremiär även ikväll och se "Nuga" de ska göra ett slag mingel av viktiga personer till första uppslaget till nästa nummer av Eesti Ekspress. Aight! Den här branschen är inte fy skam att vara i.

Tervist!

Cool byggnad i Tallinn.

Tanken är att även jag ska sitta där i soffan och titta på Saw III tillsammans med Daniel och Zana. Har inte sett de andra två filmerna så jag tänkte att det förmodligen bara var ännu en av många pinsamma skräckisar. Men neeeej. Vad är det för psychon som gör såna här vidriga filmer!! Det hjälpte inte heller att vi käkade spagetti och köttfärssås till en mycket blodig inledningsscen. Känner mig som 10 år igen för jag kommer fan inte kunna sova om jag ska se den där. No way.

Igår landade jag i Tallinn. Trött och hungrig. Den faktiska flygtiden är ju bara 55 minuter, men med väntetider osv tar det minst 6 timmar. En halvtimma innan planet skulle lyfta var det bara jag och en man till på gaten. Började ana lite oråd trots att jag var på rätt plats. Tror inte att det var fler än 10 passagerare på hela planet.


Har märkt att jag generellt inte gillar avgångshallar och speciellt inte flygplatser. De är som stora, grå, futuristiska komplex med en konformitet och omyskänsla som ger mig rysningar. Kanske är det den egentliga avgången, dvs det man lämnar kvar på jorden som är det jobbiga. Jag tycker inte om hejdå. Jag tyckte speciellt inte om att säga hejdå till Lover. Han fick inte vinka av mig på spårvagnshållplatsen för då hade jag börjat gråta. Den nya Hanna är en boohoo.

Jag vet inte om jag ska bli löjligt detaljerad nu bara för att jag inte är hemma. Hmm.
Igår kom mormor och hämtade mig på flygplatsen. Nu när jag tänker efter så påminner hon mycket om mamma. Inte så konstigt kanske, men det kändes tryggt att ha henne där. Vi hoppade in i en taxi som inte rullade allt för fort eftersom det var total trafikstockning in till city. Mormor försökte konversera med chaffisen och konstaterade faktum att det blir dyrt att åka taxi när bilen står stilla så länge i köer. Han tog det personligt och sa nåt i stil med "Ja, jag vet men vad ska jag göra då..förvandla taxin till en helikopter...mummel mummel". Hehe!

Väl hos Daniel sprang jag bara upp med väskorna och sedan vidare och handla lite mat och frukost. Finns en butik precis i närheten som har öppet dygnet runt, vilket är mycket bra! Käkade och såg Fröken Sverige om f ö innehåller en viss Alexandra Dahlström som alltid spelar ung, rebellisk, missnöjd, rabiat, rättskämpe i identitetskris. Tröttsamt. Sen har jag heller inte så stor lust att identifiera mig med en fjortis så den gav inte så mycket. Been there...done...other things. Typ.

Idag blev en ganska hektisk dag om man bortser från att jag gick upp vid tio. Sov lite dåligt eftersom kylskåpet morrar emellanåt och jag sover i bäddsoffan som står granne med denne.
Sprang ner på stan och köpte mig ett nytt inhemskt mobilnummer, en väldigt grön tröja och en köttpirog to go. Jag orienterar mig ganska väl bland galleriorna, men gick lost i Kaubamaja. Gick en liten omväg och hittade snart ut. No worries.

Vid kl 15 vandrade jag mot Eesti Ekspress inför min första sightseeing på redaktionen. Siim visade mig Areen som är kulturredaktionen och vilken jag ska skriva för och sen gick vi runt på hela tidningen och hälsade på alla. Snart träffade vi chefred. för ett minimöte om vad jag ska skriva om. Det var ett mycket givande möte och jag ska börja min research på en gång. Denne research innebär kortfattat att jag ska känna in estnisk annanhet, skriva om udda estniska grejer som jag upplever det och lära känna utlänningar som har intressanta historier att berätta. Daniel är min källa nummer ett för dessa utlänningar. Det känns som en rolig utmaning.

Vill bara avsluta med att krama alla på Alla hjärtans dag och skicka speciellt en extra stor smooch till Lover. Det är även vår treårsdag idag! Skulle gärna ha honom inom kramavstånd. En annan dag.

Å Daniel ska göra en finfin sak för en liten ledsen flicka han känner. Hon känner sig asocial och vill inte träffas för att hon tycker att det är jobbigt med alla hjärtans dag. Jag ska följa med honom och köpa choklad som han ska hänga på hennes dörr. Ååå, vad fint. Jag vill också ha. Lover!

Mitt första jobb på Ekspress!

Häromdagen fick jag mitt första jobb på Eesti Express och då har jag inte ens kommit på plats än! Shit vad taggad jag blev. Vill jobba, jobba, jobba! Jag skulle göra en intervju med sångerskan Kier Kirby i dans -och electronica bandet Deee Lite som -90 eller -91 hade en one hit wonder med Groove is in the heart. Videon är hysteriskt groovig :) Det var ungefär den låten de blev kända för och 1995 fanns Deee Lite inte längre. Men Miss Kier har nu återuppstått från de döda som singel artist och ska spela i Tallinn i slutet av februari. Hoppas att jag kan gå för tidningens räkning .

Tyvärr var detta ett asap-jobb och hela veckan har varit fullbokad. Främst i skolan. I helgen vill jag ha tid för familj, packning och annat praktiskt som måste göras innan tisdag då jag åker. Detta insåg min käre kusin tidigare än mig vilket var tur annars hade förmodligen mitt första jobb på Ekspress blivit ett ganska halvtaskigt första intryck. De får såna här "erbjudanden" hela tiden så det tuffar fler tåg för mig.

Jag har äntligen börjat fatta att jag har så mycket mer gemensamt med min släkt i Tallin än här. S är journalist, M är Dj och lever för musik. S. är minst lika musikfanatisk och de sänder radio flera gånger i veckan. Morfar var under 25 år direktör på Estniska Filminstitutet och satt bland annat en gång i veckan i tv och pratade om film. Det är är jag stolt över och känner gemenskap kring. Här är flertalet ekonomer och ingenjörer och absolut inget fel i det, men vi talar långt ifrån samma språk. Ofta är det få av dem som förstår poängen med att läsa en kultur-och medieutbildning. Pappa tycker att det är bäst att utbilda sig inom yrken där man behövs som sjuksyrra eller lärare. Det hade ju varit roligt att vara bitter för resten av livet.

Ett skepp rövslickeri kommer lastat

Jag håller på och bli sinnessjuk pga mina hyresgäster. De betalar inte hyran, de går inte att nå på telefon, de ringer inte upp mig. Finns de överhuvudtaget? I flera dagar ringde jag dem förra veckan och tjatade på deras mobilsvar om obetaldhyra, men ingen respons. I lördags fick jag ett sms där tjejen skrev att pengarna var insatta och borde kommit in igår. Men. Inga pengar.

Det här är ingen kul situation att befinna sig i, speciellt eftersom jag åker till Tallinn på tisdag. Nu har de fått ett ultimatum. Betala innan torsdag, annars kick i butten ut på gatan. Jag misstänker att det blir en fet kick i butten. Kanske till och med så att jag måste våldgästa dem med hyresvärden och byta lås. Vidare måste jag hitta en ny hyresgäst och jag håller tummarna för att Linnéas kompis är intresserad. Vill inte få hjärtinfarkt innan jag fyllt 25.

Denna situation är lite ironisk på ett vis. Skrev ju för nåt inlägg sen att jag har upptäckt hos mig själv att jag har svårt att säga ifrån. Och som en blixt från klar himmel så ger mig ödet en riktigt saftig "säga ifrån"-uppgift att sätta tänderna i. Likadant var det på kårhuset häromdagen där det dök upp en konflikt för att en tjej ljög mig rakt upp i ansiktet för att framställa sig själv i bättre dager. Fy fan. Kårhuset är en jävla röra av människor som tror att de alla är gud för att de sitter i nån styrelse. Och maken till falskhet och rövslickeri i de proportionerna har jag aldrig tidgare skådat. Jag har ärligt talat inte ord för det obehag jag känner i sällskap med vissa av dem.

Det kallas muslek

Trailortrash

Jag förstår inte ungdomen idag. Kanske har jag lämnat er bakom mig. Jag förstår inte trailortrashmodet. Jag syftar på alla de tjejer som går omkring i mjukisbrallor, gympadojjor och en slags bombarjacka med fejkpäls. De enskilda delarna och jag har inga kommunikationssvårigheter, men delarna i kombination. Det är liksom de där mjukisbrallorna i bomull som alla fotbollskillar alltid gick omkring i på gymnasiet. De kunde åtminstone skylla på att de tränade dygnet runt. Mjukisbrallor som blir hängiga i röven. Gällivarehänget.

Vaknar tjejerna liksom upp var och varannan morgon, när de inte längre vill pressa ner äggstockarna i två storlekar för små jeans och tänker: " Idag skulle jag se bra ut som trailortrash på stan"? Nog för att det går omkring en massa bekväma människor runt Friskis halva dagarna, men det behöver ju inte bli mode.

Det som förundrar mig är kontrasten mellan en highfashiondag och en trailordag. Ena dagen ser folk ut som de kom direkt från en modevisning och andra dagen ser de ut som om livsgnistan dog så fort de lämnade sängen. Det sjuka är att det finns nivåer i trailortrashmodet. Det finns de som ser bättre ut och faktiskt stylade ut i denna utstyrsel och sen finns det de som ser sämre ut och inte riktigt fattat vilka dojjor man ska ha och hur mycket häng som lämpar sig för offentlig uppvisning. Det finns de som medvetet stylat sin hästsvans och de som missuppfattat hela skiten.

Att fråga chansen

Musikklassen som jag gick i från fyran till nian var verkligen bra. Jag kommer på mig själv att sakna sammanhållningen. Sammanhållningen inkluderade, vad jag kan minnas, alla. Nu går jag i en klass som, om man ser till åldern, förmodas bestå av vuxna människor. Men så är inte riktigt fallet. Det finns bara sammanhållning i alla de små gruppena som klassen är indelad i. Grupper som är som olja och vatten. Grupper som låtsas som att de aldrig sett varandra efter tre år i samma klass. Någonting säger mig att det inte är speciellt många regler man får bryta innan man slungas ut i ingenting. Ingenting är där man demonstrativt inte bjuds på en fest, där en grupp demonstrativt fnissar när det är din tur att redovisa, där en grupp går rakt igenom dig som om du vore luft. Såna är dom som går på vuxendagis.

Jag kommer även på mig själv att sakna körlektionerna (inte bilskolan). Inte de vanliga musiklektionerna för de kändes ofta som att spela rysk roulette innan jag visste upplägget för musiktimman. Jag hatade teori för jag spelade inget intrument. Jag tyckte om människorna för de var glada, snälla och kreativa. Jag tror att det var Gustaf som brukade spela och imitera Di Leva på rasterna. Om jag räknar rätt så är det nästa år 10 år sedan vi gick ut högstadiet. Nä, kan det stämma. Jag fick inga gener som kan räkna matte.

Well. Jag tror att Anna-Maria utsåg sig själv till kontaktperson inför klassåterträffen så det är på tiden att hon sätter igång och jobbar på den :)

Tyvärr är det inte många från den tiden som jag träffar längre. De flesta har säkerligen flyttat från Norrköping. Ryktet säger att två är homosexuella, en har gift sig, en annan blivit superreligiös, en marinbiolog, en helylletjen snörade på sig lackdojorna och trädde på sig nätsrumporna, en annan hade planer på att bli tennisproffs i Australien, en galenpanna har blivit helt otroligt utåtriktad och festar för att vad hon förmår, en spelade fotboll i Kanada en sväng, en annan hade hästar i Österrike och Gurra är sångare i Eskju Divine. Han läser musikproducentprogrammet på LiU och honom skymtade jag i veckan. Det är riktigt coolt att det gått så bra för honom. Eskju Divine är riktigt bra. Kul att se att alla år i musikskola svepte med en och annan musikfantast.

Om Eskju Divine skulle slå igenom stort och bli måltavla för skvallerpressen jag redan nu berätta vilken casanova Gustaf var på mellanstadiet ;) Zoran, en klasskamrat kom fram till mig på en rast och frågade för Gustafs räkning om jag ville bli tillsammans med honom. Gustaf var ju sötast i klassen, klart att jag sa ja. Efter två veckors ömsesidig blyghet, eller ska man kalla det att vi ignorerade varandra, meddelade Gustafs högra hand och förste medlare Zoran: "Gustaf gör slut med dig för ni har ju inte pratat med varandra på två veckor". Hahaha! Det kan man kalla kärlek. Jag minns inte hur jag kände efter att ha blivit dumpad, men förhoppningsvi började vi prata med varandra igen.

Where´s my balls?

Jag har upptäckt en sak hos mig själv och det är att jag inte kan säga åt folk på skarpen när jag är sur. Skälla lite, visa min besvikelse och säga stopp för fan, nu får det vara nog. Jag har till och med svårt för att säga nej (!). Detta är lite svårt att acceptera eftersom jag lätt kan säga ifrån och skälla på familj och en viss Lover. Men det är väl också det som är grejen, att de är just familj och skälla på varandra har vi gjort sedan urminnes tider.

Ett fall som jag verkligen snubblat handfallen inför är hela datortjafset. Jag fick tillbaka min laptop från reparation för en månad sen, men som sagt, de glömde att skicka tillbaka min laddare så jag har inte kunnat använda den på dito månad. Jag jobbar ju på den både för tidningen och skolan så man kan säga att jag drabbats av att inte ha tillgång till den och även tidvis bristen på internet. Varje vecka har jag ringt djäkla Acer för att få tillbaka min laddare och varje gång säger de att den ska komma veckan efter, men den göööör ALDRIG det. Och vad ska jag då göra från min lilla rumpa i Norrköping? Jag har beklagat mig hos mamma, pappa, Daniel, Lover och österrikaren som alla säger att jag måste "ta ton och kräva" tillbaka laddaren och säga att "jag går vidare med detta till media om jag inte får tillbaka den". Och ersättning för förlorad arbetsinkomst ska jag också kräva. Jag duckar för alla dessa krav eftersom jag tycker det är jobbigt att gorma åt en stackars (som fan inte är stackars!) servicekille i luren.

Igår fick jag faktiskt nog eftersom jag lovats laddaren till denna vecka, men den kom inte denna gång heller. Varför är jag förvånad?! Så jag peppade mig själv och tränade till och med på min suraste stämma innan jag slog numret till växeln för att få tala med någon ansvarig. Nu skulle det bli andra kullar. Men kvinnan i receptionen var mycket vidrig, småflinade åt mig och sa att mitt ärende fick jag faktiskt ta med supporten. "Men jag får ju ingen hjälp där". Det spelade ingen roll. Hennes småflin gjorde mig gråtfärdig och efter jag lagt på luren började jag grina för hur förbannad, förminskad och orespekterad jag kände mig.

Jag, gråta på grund av en växeltantskärringsbitch?

Sen ringde jag supporten och var på halvhulk hela samtalet. Det samtalet var en stor initierad gråt som bara väntade på att få flöda fritt. När blev jag sådan här? Killen i luren sa ännu en gång att laddaren ska komma nästa vecka. Det säger väl allt.

Potträning

Det spänner i käken, nacken och axlarna. Jag har sagt länge att jag måste gå och få en ordentlig massage, men i det här läget då allt känns lite upp och ner är jag rädd för vad en massage kan komma att resultera i. Förmodligen ingenting som dödar mig.

Är fortfarande datorlös eftersom mupparna som reparerade skärmen glömde att skicka tillbaka min laddare så den ligger livlös därhemma i väntan på bättre tiden. Men icke att förtrösta för den har sällskap av en jävligt snygg mus som jag fick av Henrik i julklapp.

Eftersom praktik i Tallinn är ett faktum håller jag på och styr med uthyrningen av lägenheten. IGEN. Jag har hittat ett ungt par som ska ha den tills de hittar ett förstahandskontrakt och minst hela praktikperioden. Eftersom det var ett mindre kaos med mina förra hyresgäster känner jag mig mer reserverad över vilka som flyttar in denna gång. Det är första gången jag ber om referenser vilket känns som ett personligt angrepp och väldigt institutionellt. Jag vet att det bara är praxis och jag känner inte personerna i fråga så det är väl inte mer än rätt.

Det är inte precis en skön känsla att inte riktigt kunna rota sig i sin lägenhet eftersom livet är så föränderligt. Det är mycket som händer nu de sista 1½ åren i skolan ( i världen!) så jag kommer förmodligen inte bo där speciellt länge till. Det finns en ett par fina saker jag skulle vilja köpa till lägenheten och till exempel ersätta den gamla vita byrån som jag haft sedan jag var tiny. Men det är ju ingen idé när jag flyttar in och ut hela tiden och dessutom hyr ut möblerna till andra. Jag har hittat en sååååå snygg designerbyrå för bara 8000 kr. Som hittat.

Well. Paret som ska bo i min lägenhet vill flytta in så snabbt som möjligt och jag ska försöka hinna flytta ut till på måndag. Det innebär att jag och Lover ska göra en Par på prov den kommande tiden då jag inte är i Tallinn. Det ska bli roligt. Eller hur roligt det blir i en etta får vi se ;) Det blir lite potträning iaf.

Itsy bitsy tiny winy

Exakt så här liten är världen.

Bonden Andreas Vestesson i Bonde söker fru brukar handla i min kusins ICA-butik ute på Vikbolandet. När han själv är på löpsedlarna brukar han stanna vid tidningsställen och skratta högt åt kvällspressen. Annat folk som handlar där blir helt paralyserade när de ser Andreas och stannar, vänder sig om och stirrar efter honom. Så liten är världen.

Min faster är arbetskamrat med bonden Mikael Larssons syster och har gått utbildningar tillsammans med Marita som Micke har gift sig med.

Så himla liten är världen. Eller så finns det bara väldigt många bönder i Norrköpingstrakten ;)

Som att någon sniffat på smutstvätten

Gamla staden i Tallinn är så vacker och hemskt genuint medeltid och mysig så jag blir helt tårögd av stolthet. Även många av de gamla Sovjetiska delarna är så mäktiga och kusliga att jag får ståpäls. Tallinn är fantastiskt!

Igår fastnade jag med snören från mina byxor i en rulltrappan. Henrik fick en nära döden upplevelse. En Hanna-nära-döden-upplevelse.

Idag är jag rädd för mänskligheten. Den har gett mig huvudvärk. Någon eller några har brutit sig in i alla källarförråd och grävt runt bland våra saker. Även om jag inte har mycket av värde samlat i alla kartonger så känns det ändå som att skurken gjort inbrott i min lägenhet och sniffat på min smutstvätt eller rivit huvudena av alla mina änglabokmärken. Man gör bara inte sånt.
Skurken har stulit just den påsen med ett tangentbord i som jag skulle hämta idag. Vad mer som fanns däri kommer jag inte minnas förrän jag behöver resten av sakerna. Har varit och studerat brottsplatsen med hyresvärden och även polis har slentriankikat på den. De tycker att jag ska anmäla det som saknas, men jag vet ju inte vad som saknas förutom tangentbordet. Jag blev livrädd att de stulit pappas super8bandare med tillhörande duk, men dem hittade jag. Vad jag dock inte hittat men som jag ber till högre makter om ska finnas i min lägenhet är alla super8filmer. Där på finns stora delar av min barndom dokumenterad. Lilla bäbishanna.

Livet är konstigt. Livet pendlar just nu mellan ångestsymptom och en trygg famn.

2007 ska jag tydligen bli ett fantastiskt år. Det fantastiska med att hoppas på det är att oavsett vad som händer så kommer hoppet om ett fantastiskt 2007 reflektera allt "vi" gör. Inbrott, lite ångest..äh..2007 ska ju bli ett fantastiskt år. Det tror jag på så goda återstående 362 dagar på er! Mitt främsta nyårslöfte är att agera ut alla mina känslor när jag känner dem. Jag är och har varit väldigt bra på att svälja min gråt som i slutändan alltid resulterar i en stor explosion när jag minst anar det. No more. Mer prat och gråt åt folket. Detta nyårslöfte då jag insett att jag är en väldigt känslofylld och känslig person.