Staden krymper och krymper

Oftast tycker jag att det är vidrigt när folk gnäller över I-landsproblem. En bruten nagel, fel färg på skorna, inte tillräckligt stor sortiment på Ica supermarket, 30 minuters strömavbrott, äcklig mat, för tjock, för smal, för fattig, för rik, för söt, för ful, att man inte kan köpa den dyraste och snyggaste tv:n, videon, mp3-spelare, mobiltelefonen, bilen, micron, datorn, stereon, tv-spelet. You will survive anyway. Jag kan personligen gå i god för det. Men idag tänker jag också ha lite I-landprolem. Detta är ingen plötslig känsla, men den har växt sig till snart okontrollerbara proportioner. Jag klarar inte av Norrköping längre. Jag klarar förmodligen inte av någon medelstor stad och definitivt inte det som vi människor tillskriver värde i vår vardag. Det är som att någon dammsugar Norrköping från kommungränsen och in mot city. Staden krymper och krymper. Föraktet etablerar sig. Det ska inte kännas så här.

Jag behöver rymd och inspiration. Jag behöver energi och oförusägbarhet. Jag behöver solnedgångar och sand i sandalerna. Jag behöver inte veta. Att jag ska få allt detta i sommar är det inget snack om, men det är sällan när man verkligen behöver det som det är möjligt. För att dämpa den värsta utmattningen skulle jag nöja mig med en helg på hemlig ort.

Någonting som jag gör och fortfarande ser fram emot varje vecka är att besöka Myrorna. Jag kan helt enkelt inte hålla mig borta. Där brukar det mesta vara oförutsägbart, nytt, konstigt och spännande. Jag hittar alltid nån charmig pryl för ett vrålschysst pris som jag kan ta med mig hem. Roligast är när jag hittar nåt slitet gammalt ljus i en udda form som jag kan tvinga på Lover och ställa i hans lägenhet :) Förra gången jag var där köpte jag en isbjörn som låg på rygg med benen i vädret. Veken stack ut ur hans navel. Idag köpte jag en gammaldags cylinderformad och tomteröd sminkväska med spegel och ett litet fack i locket. Det värmde i hjärtat. Hur mycket jag än är emot att folk shoppar bara för känslan att äga saker, kan jag med gott samvete handla på Myrorna. Dels går pengarna till tredje världen och dels får sakerna ett sentimentalt/personligt värde.

Ser för tillfället fram emot två saker: Att åka till Sara i Skövde i helgen och min födelsedag. Till min födelsedag är det visserligen lite mer än en månad, men det har blivit lite tradition att bjuda mina närmsta kompisar på middag. Sånt är kul att planera inför.

Blotta mig på "drop in"

I slutet på sommaren fick jag en kallelse från kvinnokliniken. De ville ta en titt på mina celler i livmodern. Rutincheck när man fyllt 23. Ordet Livmoder inger väldigt mycket respekt.
Jag jobbade det datumet jag skulle spretat mina lurviga för nåt pervo så det blev inget. Jag vet inte riktigt varför någon skulle vilja utbilda sig till gynekolog. Someone´s got to do it. Nu är det snart ett halvår sen jag fick kallelsen och att jag ännu inte bokat ny tid beror på glömska, men också för att det inte känns som en av mina favoritgrejer att göra. Jag har haft smått ångest inför det där, men bestämde mig för tio minuter sen att jag inte kan skjuta upp det längre. Det är bättre att få det överstökat och jag inbillar mig att det inte alls kommer kännas i närheten så obehagligt som jag tror.

Jag fick ingen ny tid utan hänvisas till "drop in". Hårfrisörer har drop in, inte gynekologerna! Det är ungefär som att ha drop in på koncentrationsläger eller tarmsköljning...för att överdiva en kaka. Jaja, det ordnar sig. Jag har förstorat upp det här i mitt eget huvud. De där läkarna har sett tusentals underliv och mitt kommer knappast få mer eller mindre uppmärksamhet.

Kärleken till mitt egoistiska jag

Livet känns rent visuellt fortfarande lika mörkt som när vintern började. Jag gillade det gnälliga och isiga gnisslet under Linas klackar igår, men mina lår blir rödprickiga av denna kyla. Det hjälpte faktiskt att smörja in dem. Det är ett evigt sörjande och smörjande.

Vi firade farmor igår. Lover var också med och det tyckte jag om. Hon brukar alltid fråga hur han mår och när han kommer hem och säga "ja minsann, det håller fortfarande mellan er (?)". Men igår sa hon inte så mycket alls om eller till Lover när hon väl hade chansen. Men jag såg hur glad hon var över att han var där. Hennes kinder var rosiga och hon kunde inte sluta säga hej då. Jag tittade på när hon skrapade trisslotter och efter varje nit ojjade vi oss i kör över att hon inte hade mer tur. Det är inte svårt att stirra sig blind på nollorna.

Igår hade jag och Lover ett hjärtskärande samtal om våra framtidsplaner. Jag var så oförberedd som jag någonsin kunnat vara. Jag har ju hela tiden vetat att han vill till USA och jobba, men har inte funderat närmare på det eftersom det känts så långt borta och därför inte haft anledning. Men igår kom det hela ikapp mig och jag förstod att i hans tankevärld så handlar det inte om så lång tid. Det är svårt att få greencard/visum i USA, men det är ju inte omöjligt.
När han var i L.A saknade jag ju honom så jag mådde dåligt, vilket jag aldrig gjort förut. Det kändes konstig eftersom han bara var där en vecka. Jag förklarade det med att jag inte var där och kunde se, höra och uppleva det han såg, hörde och upplevde. Självklart var det så. Men igår förstod jag att det även handlade om att min rädsla för att inte får träffa honom är så stor att mitt egoistiska jag hoppades på att han inte skulle tycka om L.A och därför sluta fundera på att flytta dit. Egentligen handlar det inte om att jag inte vill att han ska förverkliga sina drömmar. Jag älskar honom så mycket att det gör ont och hur kan jag då inte stötta honom i det han vill göra? Men hur kan jag stötta honom i en grej där risken är att han flyttar ifrån mig? Visst har jag hört talas om distansförhållanden och jag har haft det, men inom Sverige. Jag tror dock inte att jag skulle klara ett förhållande på så stor distans. Jag skulle såklart vara villig att försöka, men ett förhållande handlar ju inte om att vara ifrån varandra utan att ta del av varandra på många olika plan.

Jag skulle förmodligen ha en helt annat inställning om jag själv inte var så isolerad. Jag går i skolan i Norrköping och kommer att vara "isolerad" hit mina sista 2, 5 år. Jag kan verkligen se mig själv flytta dit med honom och starta ett liv någon annanstans, men jag bara inte göra det nu och då känns det som att det bara är en tidsfråga innan jag mister honom. Om han vill flytta dit är inte frågan. Utan när.
Jag känner ju själv hur sluta jag är som människa i den här staden. Norrköping är vackert och trivsamt precis som alla andra medelmåttiga städer i Sverige. Jag menar inte att låta nedlåtande, men man känner när man gjort sitt på en plats. Det finns ju inget jag inte sett och gjort här.

Allt pratande och funderande på det här är väldigt jobbigt, men det är bättre att försöka förbered sig mentalt nu än försöka sig ta igenom en tillvaro i chocktillstånd senare.

Jag vill bara gratulera Sanna och Jonas till bäbisen Tore som föddes 17:e januari. Precis på utsatt datum! Jag har varit så förväntansfull de sista veckorna. Hoppas jag kan åka och hälsa på snart.

Helgens glädjeämne var sushi. För första gången hamrades och spikades det ihop ett lass sushi. Det var skitkul och inte alls svårt. Det är gudomlig mat.

Kärleken övervinner inte brunt snusdregel

Den här helgen har varit sjukt lugn. Först sjukt oproduktiv för jag får alltid dåligt samvete och blir rastlös när jag inte kan bocka av saker på min ”måste göras” lista. Men tillslut känns den som det enda rätta. Det här kommer säkert låta lite som ”Min pojkvän och jag” och hur ända in i benmärgen otroligt gulliga figurer vi är. Det här har verkligen varit en helg bara för oss. Ingen av oss kan minnas senast vi spenderade en hel dag tillsammans. Men den här helgen har vi tagit oss tid att laga riktiga middagar, städat och möblerat om. I Lovers lägenhet that is, men det känns lite som att jag bor här och ibland inbillar jag mig att jag har något att säga till om :) Han är pratar ofta i ”vi”-termer även när vi är hemma hos honom och det tycker jag är riktigt schysst. Vi spenderar ju så mycket tid här att han förstår att det är viktigt att jag trivs bra hos honom också.

Han sitter mitt emot mig vid sin dator med en tandpetare i högra mungipan. Tandpetaren har tagit sig form av terapi och är ett sätt att bekämpa snussuget. Fast han säger att han inte är sugen på snus längre. Det handlar väl helt enkelt om att ha något att göra istället för att stoppa in en prilla. Det var ungefär två år sedan han slutade snusa. Tack för det. Jag hade aldrig pallat stanken var gång man vill pussas. Kärleken övervinner det mesta, men inte brunt snusdregel fasttorkat på läpparna.

Han är så fin min Lover. Det är inte bara hans välskulpterade huvudform, hans värmande och busiga ögon, hans lena hy, de rosenrosa läpparna och hans doft som jag älskar. Det vore for show av mig. Han tar verkligen hand om mig och tar i mig så ofta han kan. Min största last är mitt beroende av hans närhet. Dessutom är han en väldigt duktig grafisk formgivare och har en identitet full av åsikter som pallar att stå på egna ben. Vi kan diskutera saker och han fortsätta gärna att diskutera när jag försöker titta på tv ;)

Ibland beter vi oss som syskon. Bråkar ena sekunden och i nästa ligger vi i en hög i sängen och asgarvar. Det är kombinationen av lek och allvar som jag gillar. På tal om att bråka så lyckades min oerhört korta stubin gå igång på att han skulle visa mig hur jag skulle trimma hans hår. Eftersom det var jag som höll i trimmern och såg hur hans skalle såg ut tyckte jag såklart att jag såg bäst hur det skulle se ut. Men då började han korrigera mitt trimmande vilket jag inte kunde tåla. Eftersom han uppenbarligen visst bäst själv lät jag honom hållas och gick därifrån fast han inte visste hur eller var det skulle trimmas. Jag gick och satte mig i soffan och han fortsatte att trimma själv. När jag svalt den värsta frustrationen och återvände för att slutföra uppdraget hade han av misstag växlat ner trimmern till ett mindre millimeterantal och på halva skallen var håret kortare än på andra. Hur sur jag än ville vara på honom, kunde jag inte låta bli att le åt denna freakshow. ÅÅå, jag blir galen över hur svår han är att vara arg på. Min stolthet fick verkligen anstränga sig för att behålla surheten intakt. Det kändes som att jag ljög för mig själv. Jag var ju inte så sur som jag försökte framställa mig själv, men jag kände heller inte att det gjorde så mycket om han fick stå ut med en surbulle ett tag. Innerst inne log djävulen.
Varje gång han plockar fram trimmern blir även jag sugen på att raka av allt mitt hår. Jag är säker på att det skulle kännas som en befrielse…eller kanske bara naket. Dennis säger att jag säkert skulle passa utan hår eftersom jag har ett feminint ansikte. Ok, då var det gjort. Vad tycks? :D

Munkhits

Det är jäkligt mycket prat om dessa små snorande, kladdande, bajsande, skrikande och dreglande små varelser kallade barn. Och alla tjejer tindrar med ögonen och säger "Åååå" och "Guuuud vad gulligt" medan de lyssnar på förlossningshistorier.
Redaktörn är gravid, Sanna är gravid och ska få barn vilken sekund som helst nu. Igår hade vi tre små monster hemma i lägenheten som gjorde sitt bästa för att hoppa i sängar, äta upp andras övergivna tårta och halvt slå ihjäl sig omkringhalkande på parketten.

Det var lagom vuxet och kallpratigt innan kidsen kom som det andra stormovädret på kort tid. Det kan liknas vid att man går på en tågräls och anar tågets ankomst. Man stannar upp, håller andan och spetsar öronen för att urskilja suset i fjärran. Man lägger örat mot rälsen och lyssnar så noga att man inte inser att man skulle flyttat på sig för länge sedan. Pang! Ungefär så kändes det innan Viktor, Alexander och Daniel rusade in genom dörren igår. Det jobbigaste är att man måste skydda dem från allt. Vassa bestick, för små delar, sängar - så de inte ramlar ur och bryter nacken, mat - så de inte sätter i halsen, varandra - så de inte sticker ur ögonen på varandra. Det spelar ingen roll hur "ofarliga" prylar man tror att man ger kidsen. De lyckas ändå hitta en kroppsöppning att pilla in dem i eller skada sig på.
Dessutom vill man skydda sina egna ägodelar från att bli totalt demolerade och nedkladdade. Typ soffan, stereon, servisen. Totalt 10 vuxna fick hjärtflimmer och sprang efter 3 barn. Jag vet inte om det blev så mycket mer sagt mellan alla "Nej,Viktor, sluta Daniel, kom hit Alexander" .

Familjen med sina respektive samlades under samma tak och i förrgår var jag djupt besvärad av den tanken. Den senaste tiden har det inte fattats många droppar i min bägare och jag kunde lätt föreställa mig hur jag fick ett behövligt utbrott och sprang därifrån. Turligt nog fungerade det utomordentligt bra, dvs när vuxna vet hur de ska bete sig som vuxna. Självklart håller alla god min oavsett hur mycket känslor som finns i diverse ryggsäckar. Men jag kan uppriktigt säga att alla hade genuint trevligt och det var verkligen inga konstigheter.
På tal om detta så pratade jag och Sandra om att vi tyckte att vi hade så stela släktträffar att en familj eller familjesituation á la "Tomten är far till alla barnen" var att föredra. Då skulle det bli fart i stugorna och vi skulle nöjt titta på. Problemet nu är väl bara det att det känns som att det är precis en sån situation jag har hamnat i. Skilladen är att här har inte alla legat med alla och folk kommer inte ut ur garderoben på julafton. Emellanåt är det mer komplicerat än roligt. Det kanske är roligt utifrån sett, men inte när man tvingas beskåda allt på nära håll.

Roligt var det iaf igår natt. Lover och jag brukar somna ganska snabbt, men igår gick det inte utan att vi fick sjunga lite munkhits. Hur detta började vet man inte. Vi ersatte harmoniska kärleksballader med E-type, Scatman och Rednex. Det var hysteriskt roligt och fult. Thiiiiis Thiiiis is theee waaaay, thiiiis is the waaaay I waaaannaa liiiive.

Opretentiöst nyårslöfte

Den här bloggen ska föreställa mitt nyårslöfte. Ganska opretentiöst nyårslöfte med tanke på allt annat jag kunde ha lovat inför 2006. Anledningen till att det inte blev mer än en blogg för mig är att mitt kommande år eller åtminstone den kommande tiden är förutsägbar. Jag går i skolan, enkelt. Jag kommer dessutom kvar på tidningen. Kanske kan jag hoppas på sommarjobb på estnisk tv. Det beror lite på vad de kan fixa där borta. Har annars ett annat sommarjobb där som jag ska söka. Men till skillnad från många andra kan jag inte säga att jag har en speciell känsla för det här året. Blir det ett bra år? Vet inte. Blir det ett dåligt år? Vet inte. Det enda jag egentligen önskar av det här året är att jag får resa mer. Det är svårt att matcha när man går i skolan. Lisa har tagit studieuppehåll och ska backpacka med sin syrra i Sydamerika i 2 månader. Det får inte mig och mina outlandishutsikter att må bättre i detta iskalla snöhelvete.

Well. Julen, julen. Ja, som jag alltid säger: ”Med skilda föräldrar blir det som det blir”, dvs lätt stökigt. I år gjorde verkligen nästan alla sitt bästa för att inte komma överens och helt förtränga den värme som julen ska bringa. Det resulterade i att jag och syrran fick ficka jul på tre ställen typ samtidigt på julafton. Jag är trött på att vara den som kommer i kläm.
Julkänslan infann sig aldrig. Emellanåt sket jag ärligt talat i om det blev nåt firande eller inte. Jag kände mig mest ledsen. Ledsen över vuxna människor som inte kan kommunicera, ledsen över att jag saknar min lägenhet, ledsen över att jag inte fick fira jul med Lover, ledsen på grund av frustration. Dessutom stack mamma till Tallinn på annandagen, vilket innebar att tiden med henne blev väldigt begränsad och splittrad. Jag ville bara gå hem till Lovers lägenhet och sitta där julafton ut. Själv. Ensam. Andas. Och titta på snön.

Men kors i taket vilken lyckad nyårsfest jag och Lisa planerat ihop. Harkel. Det vara inte bara jag som var nöjd. Visst var det jobbigt att få ihop gästlistan när folk har allmän fördröjning i hjärnan, men det var verkligen värt allt jobb. 35 ätande och 15 till eftersläppet. Det var verkligen fest fram till klockan fyra på morgonen. Då var vi bara några stycken duracellkaniner kvar som studsade fram på hala golv medan några fortfarande sjöng karaoke.
Slutligen var det syrran som fick hem mig. Hon hade kommit dit för att lämna ett par strumpbyxor till mig eftersom jag råkat hugga mig i låret med en glasskiva. Som jag minns ringde jag henne och bad henne snällt att komma förbi, men ångrade mig snart. Jag beklagade mig för halva festen om att jag hade trasiga strumpbyxor och att det var dåligt eftersom jag inte ville att jag skulle uppfattas som någon som inte har råd att köpa nya. ”Sen när kom klassfrågan in i bilden”, frågade Jonas. Aldrig antar jag. På nåt vänster lyckades han övertala syrran att komma till festen med de sabla strumpbyxorna.

Hmm..när jag satt vid mitt sällskap och åt blev jag en sån där übersocial person som stjäl hela showen och fick be de andra att säga åt mig att hålla käften om jag pratade för mycket. ”Det är väl tur att någon pratar”, sa Toffe och skrattade uppfostrat.
Haha! Jag tyckte inte att vi skulle prata så mycket om vad vi gör, men ändå kom vi in på det. Jag sa vad jag pluggade och att jag gärna skulle vilja starta en tidning. Hela bordet tycktes tappa andan och mumlade i kör: ”Oj, då! Vilka ambitioner! Det var inte dåligt det”. Jag blev stum av förundran. Hade jag sagt nåt konsigt? Nej, de tyckte bara att det var fantastiskt att jag hade ambitioner med mitt liv. Fattar ingenting. Jag hade iaf hoppats på att majoriteten av de som går på högskolan vill nåt.

Wall är en person som jag trots att han varit taskig mot mig ett antal gånger, inte kan ogilla. Kanske är det för att jag tycker synd om honom och för att han roar mig. Jag skrattar åt honom, inte med honom. Tyvärr. Han har bla annat sagt att tycker att jag är så svår och därför inte kan förstå hur någon vill vara tillsammans med mig. Han har även dissat min klädsel då jag hade slips på mig. Senast på nyårsfesten hade han antytt till Lover att jag tröstat honom genom att Wall fick ligga med huvudet i mitt knä och jag klappade honom på huvudet. Sen hade han avbrutit sig själv och gått därifrån. Han är myternas mytoman.
När vi vid tolvslaget skulle bli fotade tillsammans höll han på och äcklade sig runt mitt hår och öra med jag tittade in i kameran.

När jag vaknade på nyårsdagen mindes jag att jag sagt åt honom: ”Anders, varför
är du ett sånt svin ibland!?” och kände segerflaggan blåsa i vinden.

Balls. Han hade ursäktat sig för allt han var värd och sa att han inte menade nåt illa. Så att säga till någon att man inte är önskvärd, att man klär sig oattraktivt och ljuger ihop historier om en, är inte att mena något illa? Även om jag överlåter problemen på honom så är det principsak. Man säger inte sånt till folk. Oavsett.

Årets första inlägg.