Ufh! Illa illa. Jag sitter fängslad i Lovers lägenhet och kan inte gå härifrån. Jag har ännu inte fått tillbaka mina jävla nycklar och Lover åkte till Örebro imorse. Inte tänkte vi på att han skulle lämnat nyckeln hemma. Jag kommer på detta just när jag står påklädd utanför dörren och ska låsa. Nu sitter jag och väntar på att fastighetsskötaren ska komma och rädda mig. Roligare kunde jag ha. Det är helt absurt vilket beroende man har av alla dessa saker som nycklar, mobil, internet med mera. Min uppkoppling hemma har baciller och insisterar på att jävlas och nycklarna är borta. Gnäll.
Ikväll ska jag och Lisa på Norsholms barncirkus. Jag gillar egentligen inte cirkus, men när det barn i små rosa trikåer ska slå kullerbyttor är jag inte sen att hänga på. 20 kr och då ingår popcorn och läsk. Värsta barnkalaset!
Lisa ska till Lund i helgen igen. Vi hade också hoppats att vi kunde åka eftersom det är stor festival där en vecka. Hade dessutom varit väldigt kul att hänga med henne och Joel. Känner att jag behöver en riktig fjortisfest där det är dödsstraff på att bilda filosofierande grupper. Jag vill dansa och skrika och ramla in i folk. Sjunga till jag blir hes och skratta till inälvorna säger stopp. Mamma har ju kvar sin lägenhet där till siste maj så boendet hade varit fixat också. Ok, men problemet är att tågbiljetterna hunnit bli så himla dyra, 1200 kr senaste Lover kollade. Neeej. Lite för dyrt rent allmänt men också för att vi snart ska boka flygbiljetter till Los Angeles. Det är datumena vi måste trixa med så att det ska funka med allt och alla.
Kom nu då lilla fastighetsskötaren. Jag vill gå hem och snart MÅSTE jag gå till skolan.
Wednesday, May 17, 2006
Wednesday, May 10, 2006
Prova nya Wasa Sandwich?
Ouf, vilken galen dag det har varit! Gick upp halv sex i morse för att hjälpa Sandra med crew att promota nya Wasa Sandwich. Detta gjorde vi mellan sju och tio vid Söderull då alla sömniga och buttra människor gick till jobbet. Jag tror att det var flera år sedan jag gick upp så tidigt. Borde jag inte vara döende så här dags?
Vi stod helt enkelt i Wasahoods och delade ut sandwich:ar till förbipasserande med mitt nya mantra "Vill du prova ny Wasa Sandwich?". Det var mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag var på skitbra humör och hojtade åt folk att ta dem. Så där tidigt på morgonen trodde visst många att det var aktiva handgranater vi delade ut och nekade skeptiskt i förbifarten. Men bara jag klev ut en smula i gatan och sträckte fram sandwichen i god tid framför dem så hann de fatta vad det var frågan om och ett litet tacksamt leende spred sig i mångas ansikten. Jag sprang på två bussar och kastade knäckebröd på folk där inne också. Störtkul!
Men mindre roliga var det när jag skulle gå hem och upptäckte att jag tappat mina nycklar. Som tur var var syrran hemma så jag kunde få en av mina reservnycklar annars hade jag fått panik. Jag har varit hos polisen och letat i deras nyckelskåp, men ingen som lämnat in dem än. Jag håller stenhårda tummar för imorgon. Det är inte så mycket nycklarna jag är nojjig över utan min gurka och snobben som sitter i knippan. I love those!
Sofia och jag har fram tills nu letat teori till vår uppsats, men inte hittat någon vettig. Jag tror att jag snart läst fyra böcker för gäves. Eller läsning är aldrig i onödan men i det här fallet har det inneburit att vi inte kan komma igång med analysen och det är vääääääldigt frustrerande eftersom det bara är några få veckor kvar till deadline. Men nu har vi hittat en som vi tror ska funka. Det är verkligen andra bullar att skriva B-uppsats. Ingenting faller på plats på samma sätt som förut.
Ramsten skulle hjälpa oss att kopiera boken så att vi kunde dela upp läsningen, men det skulle dröja till eftermiddagen. Så jag åkte hem några timmar för att skriva ännu en krönika. Denna gång är det till Nöje igen och jag får väl se till att dra ner på groteskheterna så att den blir godkänd ;)
Jag är helt slut i huvudet av allt formulerande och smartskrivande. I måndags gjorde jag en intervju med en fotograf på Moore Magazine. Jag hade haft ångest över den i flera veckor eftersom ingen fotograf ville prata med mig. Sen fick jag en snilleblixt och kom på att Daniel berättat att han hade en kompis som jobbar på Moore. Snart därefter satt jag i intervju med denne kompis som jag också firat nyår med i Tallinn. Snacka om lättnad att ha den ur världen och det blev en bra intervju också. Så den har jag snickrat på och sen ville red. att jag skulle reflektera över hans svar i krönikan som egentligen redan var skriven så den fick jag komplettera/skriva om. Pjuh! Roligt men krävande när man har skolan som maler i bakhuvudet. Jag säger ju att jag vill börja jobba! Skriva på heltid. Jag har inte tid att gå i skolan :)
Vid fyra skulle jag vara tillbaka i skolan igen för att hämta kopiorna. Jag, Sofia och Ramsten slog oss ner i lärarnas konferensgrupp oh pratade om this and that. Ramsten är ju så rolig. Han berättade om när han skulle köpa en cykelbarnstol, men den han ville ha var slut i butiken så han köpte en han egentligen inte ville ha och fick ångest. Vi pratade även lite om inkompetenta försäljare som bara pratar snömodd...eller hur var det nu? :) Det var ett väldigt roligt samtal iaf.
Min älsklingsLover har kommit hem nu och ikväll bjuder han på mat. Fantastiskt!
Vi stod helt enkelt i Wasahoods och delade ut sandwich:ar till förbipasserande med mitt nya mantra "Vill du prova ny Wasa Sandwich?". Det var mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag var på skitbra humör och hojtade åt folk att ta dem. Så där tidigt på morgonen trodde visst många att det var aktiva handgranater vi delade ut och nekade skeptiskt i förbifarten. Men bara jag klev ut en smula i gatan och sträckte fram sandwichen i god tid framför dem så hann de fatta vad det var frågan om och ett litet tacksamt leende spred sig i mångas ansikten. Jag sprang på två bussar och kastade knäckebröd på folk där inne också. Störtkul!
Men mindre roliga var det när jag skulle gå hem och upptäckte att jag tappat mina nycklar. Som tur var var syrran hemma så jag kunde få en av mina reservnycklar annars hade jag fått panik. Jag har varit hos polisen och letat i deras nyckelskåp, men ingen som lämnat in dem än. Jag håller stenhårda tummar för imorgon. Det är inte så mycket nycklarna jag är nojjig över utan min gurka och snobben som sitter i knippan. I love those!
Sofia och jag har fram tills nu letat teori till vår uppsats, men inte hittat någon vettig. Jag tror att jag snart läst fyra böcker för gäves. Eller läsning är aldrig i onödan men i det här fallet har det inneburit att vi inte kan komma igång med analysen och det är vääääääldigt frustrerande eftersom det bara är några få veckor kvar till deadline. Men nu har vi hittat en som vi tror ska funka. Det är verkligen andra bullar att skriva B-uppsats. Ingenting faller på plats på samma sätt som förut.
Ramsten skulle hjälpa oss att kopiera boken så att vi kunde dela upp läsningen, men det skulle dröja till eftermiddagen. Så jag åkte hem några timmar för att skriva ännu en krönika. Denna gång är det till Nöje igen och jag får väl se till att dra ner på groteskheterna så att den blir godkänd ;)
Jag är helt slut i huvudet av allt formulerande och smartskrivande. I måndags gjorde jag en intervju med en fotograf på Moore Magazine. Jag hade haft ångest över den i flera veckor eftersom ingen fotograf ville prata med mig. Sen fick jag en snilleblixt och kom på att Daniel berättat att han hade en kompis som jobbar på Moore. Snart därefter satt jag i intervju med denne kompis som jag också firat nyår med i Tallinn. Snacka om lättnad att ha den ur världen och det blev en bra intervju också. Så den har jag snickrat på och sen ville red. att jag skulle reflektera över hans svar i krönikan som egentligen redan var skriven så den fick jag komplettera/skriva om. Pjuh! Roligt men krävande när man har skolan som maler i bakhuvudet. Jag säger ju att jag vill börja jobba! Skriva på heltid. Jag har inte tid att gå i skolan :)
Vid fyra skulle jag vara tillbaka i skolan igen för att hämta kopiorna. Jag, Sofia och Ramsten slog oss ner i lärarnas konferensgrupp oh pratade om this and that. Ramsten är ju så rolig. Han berättade om när han skulle köpa en cykelbarnstol, men den han ville ha var slut i butiken så han köpte en han egentligen inte ville ha och fick ångest. Vi pratade även lite om inkompetenta försäljare som bara pratar snömodd...eller hur var det nu? :) Det var ett väldigt roligt samtal iaf.
Min älsklingsLover har kommit hem nu och ikväll bjuder han på mat. Fantastiskt!
Thursday, May 4, 2006
Jävla snorunge
Med bestämda kliv stegade jag in över Make up stores fejkparkett, greppade en trefärgsconcealer och vände mig mot kassan. Fyra expediter stod och bakom disken och ouppmärksammade mig demonstrativt. Inte ens den mörka expedit som skulle betjäna mig brydde sig om att se mig i ögonen. Jävla snorungar hinner jag tänka ungefär 25 000 gånger och hur många jävla expediter behövs på en gång i den här lilla butiken? Ni jobbar inte på ICA Maxi.
- 238 kr tack. Har du pensel eller svampar till den där?
- Nej, jag brukar ta med fingrarna. Jag vill ha det så enkelt som möjligt.
- Jaha, säger hon och fnyser som att jag inte fattar ett skit av den nya vetenskap som kallas smink.
- Nej, det är verkligen inte att rekomendera, fortsätter hon. Det bildas så mycket bakterier. Vi har svampar i åtta delar som du kan klippa sönder i ännu mindre bitar om du behöver. Kostar bara 38 kr.
- Ehm. Jag tycker att svamparna blir alldeles för stora eftersom jag bara ska använda concealern under ögonen och på röda prickar, svarar jag.
- Tycker du!!? Hennes igenspacklade porer stirrar på mig som att jag vetenskapligt bevisat är från en annan planet. Jag känner för att högtrycksspola hennes ansikte och jag undrar var hennes igenspacklade porer lärt sig att fulförklara folk så snabbt. Allt är ju samhällets fel och det är synd om ungdomen idag så det är väl samhällets fel då.
- Mm. Nej, det blir bra med bara concealern.
- Jaha.
Jag betalar medan mitt inre Tourettes syndrom skriker att Du ska inte säga åt mig vad som är rätt och fel! Du ska inte säga åt mig hur jag ska göra! Jag gör som jag vill. Fattar du!!! Jävla snorunge.
Amen.
- 238 kr tack. Har du pensel eller svampar till den där?
- Nej, jag brukar ta med fingrarna. Jag vill ha det så enkelt som möjligt.
- Jaha, säger hon och fnyser som att jag inte fattar ett skit av den nya vetenskap som kallas smink.
- Nej, det är verkligen inte att rekomendera, fortsätter hon. Det bildas så mycket bakterier. Vi har svampar i åtta delar som du kan klippa sönder i ännu mindre bitar om du behöver. Kostar bara 38 kr.
- Ehm. Jag tycker att svamparna blir alldeles för stora eftersom jag bara ska använda concealern under ögonen och på röda prickar, svarar jag.
- Tycker du!!? Hennes igenspacklade porer stirrar på mig som att jag vetenskapligt bevisat är från en annan planet. Jag känner för att högtrycksspola hennes ansikte och jag undrar var hennes igenspacklade porer lärt sig att fulförklara folk så snabbt. Allt är ju samhällets fel och det är synd om ungdomen idag så det är väl samhällets fel då.
- Mm. Nej, det blir bra med bara concealern.
- Jaha.
Jag betalar medan mitt inre Tourettes syndrom skriker att Du ska inte säga åt mig vad som är rätt och fel! Du ska inte säga åt mig hur jag ska göra! Jag gör som jag vill. Fattar du!!! Jävla snorunge.
Amen.
Monday, May 1, 2006
Queque!
Jag hade planerat ett riktigt Fuck off-inlägg om gårdagen för det var ingen hejd på all frustration kring folk som beter sig som ynkryggar. Jävla skitbeteende helt enkelt. Jaha...jag skulle ju komma till att det trots allt inte skulle bli nåt sånt inlägg för att det var en bättre dag idag men nu har jag peppat mig själv till att fortsätta.
Det fanns omständigheter som gjorde att saker och ting blev olyckligare än det behövde bli MEN, sånt här beteende tycks ju numera inte vara en engångsförteelse. Det handlar om människor som glömt det mycket viktiga ord som får relationer att fungera. RESPEKT. Jag blir liksom våldsbenägen när folk beter sig som skithögar och tror att de kommer undan med det. Tyärr är det så att de i mitt sällskap också gör det för jag säger ju inte ifrån utan säger att det inte är någon fara. Sen går jag hem och beklagar mig tills saliven sprutar ur munnen på mig.
Jag hoppas ju ändå att de som kallar sig kompisar vet att man inte ljuger för varandra. Om man ljuger så utgår jag ifrån att man inte vill att sanningen ska komma fram. I detta fall fanns inte ens en antydan till att vilja fullfölja lögnen utan man försäger sig rakt upp och ner som att inget har hänt. Queque!
Det handlar även om att folk snackar en massa skit som de inte menar någonting med bara för att det ska låta bra. Det är hur genomskinligt som helst, men det verkar inte besvära någon. Det är ju liksom såna saker man säger och det verkar som att man underförstått ska vara införstådd med det? Jag kan inte umgås med människor som inte menar det de säger. Jag vill veta att jag kan räkna med folk. Jag klarar inte av såna som vänder kappan efter vinden, vill vara alla till lags och därför inte har sina prioriteringar klara.
Det handlar också om hur svårt det är att umgås. Folk måste planera en vecka i förväg för att de inte ska få hjärtstillestånd om man vill göra en spontan grej. Speciellt igår kändes det så fruktansvärt svårt att väcka intresse. Sättet att umgås känns också som att det har blivit så annorlunda och komplicerat. Vi är ju inte ens 25 år men ändå måste man förtidspensionera sig, bli dödsseriösa och måla om garderoberna när det händer nåt. ”Ja, tack jag tar emot vigselringen så att jag har ett förhållande att skylla på så att jag kan tacka nej när någon vill bjuda mig på fest”. Det finns så mycket onödiga måsten som folk helt plötsligt har bara för att man nått 24-års ålder. Sluta dö nu!
Det som egentligen skulle räddat mig och alla er andra från det här inlägget var som sagt att det här har varit en mycket bättre dag. Träffade mamma och Horst som körde Harley genom kortegen, sushi hos Kennet och nu har jag suttit och sytt hela kvällen. Jag glömmer både tid och rum när jag syr. Det börjar bli många kuddar nu i min lilla tvåsits men jag köper med all säkerhet Sandras soffa så att jag får plats med alla. Super dunder mys helt enkelt ;)
Det fanns omständigheter som gjorde att saker och ting blev olyckligare än det behövde bli MEN, sånt här beteende tycks ju numera inte vara en engångsförteelse. Det handlar om människor som glömt det mycket viktiga ord som får relationer att fungera. RESPEKT. Jag blir liksom våldsbenägen när folk beter sig som skithögar och tror att de kommer undan med det. Tyärr är det så att de i mitt sällskap också gör det för jag säger ju inte ifrån utan säger att det inte är någon fara. Sen går jag hem och beklagar mig tills saliven sprutar ur munnen på mig.
Jag hoppas ju ändå att de som kallar sig kompisar vet att man inte ljuger för varandra. Om man ljuger så utgår jag ifrån att man inte vill att sanningen ska komma fram. I detta fall fanns inte ens en antydan till att vilja fullfölja lögnen utan man försäger sig rakt upp och ner som att inget har hänt. Queque!
Det handlar även om att folk snackar en massa skit som de inte menar någonting med bara för att det ska låta bra. Det är hur genomskinligt som helst, men det verkar inte besvära någon. Det är ju liksom såna saker man säger och det verkar som att man underförstått ska vara införstådd med det? Jag kan inte umgås med människor som inte menar det de säger. Jag vill veta att jag kan räkna med folk. Jag klarar inte av såna som vänder kappan efter vinden, vill vara alla till lags och därför inte har sina prioriteringar klara.
Det handlar också om hur svårt det är att umgås. Folk måste planera en vecka i förväg för att de inte ska få hjärtstillestånd om man vill göra en spontan grej. Speciellt igår kändes det så fruktansvärt svårt att väcka intresse. Sättet att umgås känns också som att det har blivit så annorlunda och komplicerat. Vi är ju inte ens 25 år men ändå måste man förtidspensionera sig, bli dödsseriösa och måla om garderoberna när det händer nåt. ”Ja, tack jag tar emot vigselringen så att jag har ett förhållande att skylla på så att jag kan tacka nej när någon vill bjuda mig på fest”. Det finns så mycket onödiga måsten som folk helt plötsligt har bara för att man nått 24-års ålder. Sluta dö nu!
Det som egentligen skulle räddat mig och alla er andra från det här inlägget var som sagt att det här har varit en mycket bättre dag. Träffade mamma och Horst som körde Harley genom kortegen, sushi hos Kennet och nu har jag suttit och sytt hela kvällen. Jag glömmer både tid och rum när jag syr. Det börjar bli många kuddar nu i min lilla tvåsits men jag köper med all säkerhet Sandras soffa så att jag får plats med alla. Super dunder mys helt enkelt ;)
Thursday, April 27, 2006
Jäkligt fint humör
Pandy McTickles här!
Lover känner sig lite för omnämnd på min blogg så jag får ta mig i byxkanten och radera honom från mitt minne ett tag. Kommer aldrig att gå.
För övrigt ska han bli minimalist. Igen. Sälja alla sina skivor för en ynka 20:a. Dennis botaniserar faktiskt denna sekund bland den alfabetsikt ordnade samlingen och Henrik sitter mitt emot och är skivrecensent. Han rekomenderar nästan allt. Såklart, det är ju hans samling. Till mig rekomenderar han ingenting för "det och det och det är inte din musiksmak". Fuck off Mr. Know it all ;) Jo, men lite aggressioner väcker det när ens förbenade pojkvän (omnämnd igen) tror att han känner mig bättre än jag känner mig själv.
Ska göra ett retuscheringsjobb för NT. Har skrivit en ganska halvkvasivetenskaplig (inte alls!) krönika och ska imorgon göra en intervju med nån hovfotograf på Moore. Fatta att jag tvingades gå till en pressbyråisch och köpa den äckliga tidningen. Hur jävla dumförklarande får man vara. Jag har en ganska naken tjej som ligger på mitt köksbord och ser porrig ut. Jag ska elda upp den på gården när jag gjort intervjun.
Jag ska även stå i helfigur som en för- och efterbild, dvs före och efter retuschering. Här är en jäkligt bra sida! www.flicka.gov.se. Klicka på "Flickas kampanj" och strippa av henne retuscheringen. Mycket givande. Ungefär så ska vi göra fast inte hypermedialt. Lite svårt i en pappersupplaga va.
Fotograferingen gick snabbt och smärtfritt. Jag rusade in hos fotograferna, tydligen med andan i halsen. "Jag har bokat en fotograf till kl fyra!"*andan i halsen*. En av fotograferna: "Är du jäktad!". Alla frågar mig det oavsett om jag träffar dem på stan eller när jag svarar i telefonen. "Äh, du är ju en minut tidig. Sätt dig ner och slappna av nu". Vi växlade lite ordbajs och skrattade högt. Jag var på jäkligt fint humör. Typ som när jag är full och vill ge ett lite galet intryck. Bla bla. Det var underbart.
Jag hade tränat lite på mitt miss universumleende men jag darrade bara på läpparna när jag skulle krysta fram leendet. "Nä, det där såg för fejk ut", sa fotografen. Jag såg mig själv stå där med en pinne mellan mingiporna och började istället skratta. Välkommen naturligt leende.
När jag passerade den roliga fotografen fortsatte han på samma spår om att jag skulle tagga ner.
Sen sprang jag på Olov och vi skämtade om att vi skulle skita i retuscheringen och ha två förebilder och finn fem fel. Vi skulle tex kunna byta plats på ögonen.
Och sen sprang jag förbi Mattias Heikki. Jag hälsade bara eftersom han såg så upptagen ut, men det såg ut på honom som att han ville utveckla det där hejet. Blev istället påhojtad av Calle, min nya boss. Han är riktigt rolig. Vi ordbajsade och skämtade om min krönika som blev refuserad av högsta hönsen på NT. Haha! Jag måste berätta! Jag skriver ju tv-krönikor för Nöje på NT och vi skulle haft premiär i måndags. Instruktionerna var att jag fick skriva i princip om vad jag ville bara det handlade om tv. Jag fick gärna skriva rätt vasst för att få folk att reagera. Finemang! tänkte jag eftersom nu fick jag min chans att ta ut svängarna. Så. Jag avreagerade mig på Playboy Mansion och fick till en riktigt syrlig krönika. Eftersom NT har en 200 årig lång historia av försiktighet så gick Calle till redaktionschefen samt chefsredaktören och visade min krönika. Den väckte visst lite för starka reaktioner och får inte fick publiceras. Den var för råååååå. Välskriven, men FÖR vass. Därför tänker jag sälja den vidare till andra tidningar. Någon? A well, det känns såklart lite tråkigt men jag hade nogaldrig kommit på tanken att sälja vidare mina texter.
Kom precis hem från en spelning. Den var underground. Bokstavligt talat.
Lover känner sig lite för omnämnd på min blogg så jag får ta mig i byxkanten och radera honom från mitt minne ett tag. Kommer aldrig att gå.
För övrigt ska han bli minimalist. Igen. Sälja alla sina skivor för en ynka 20:a. Dennis botaniserar faktiskt denna sekund bland den alfabetsikt ordnade samlingen och Henrik sitter mitt emot och är skivrecensent. Han rekomenderar nästan allt. Såklart, det är ju hans samling. Till mig rekomenderar han ingenting för "det och det och det är inte din musiksmak". Fuck off Mr. Know it all ;) Jo, men lite aggressioner väcker det när ens förbenade pojkvän (omnämnd igen) tror att han känner mig bättre än jag känner mig själv.
Ska göra ett retuscheringsjobb för NT. Har skrivit en ganska halvkvasivetenskaplig (inte alls!) krönika och ska imorgon göra en intervju med nån hovfotograf på Moore. Fatta att jag tvingades gå till en pressbyråisch och köpa den äckliga tidningen. Hur jävla dumförklarande får man vara. Jag har en ganska naken tjej som ligger på mitt köksbord och ser porrig ut. Jag ska elda upp den på gården när jag gjort intervjun.
Jag ska även stå i helfigur som en för- och efterbild, dvs före och efter retuschering. Här är en jäkligt bra sida! www.flicka.gov.se. Klicka på "Flickas kampanj" och strippa av henne retuscheringen. Mycket givande. Ungefär så ska vi göra fast inte hypermedialt. Lite svårt i en pappersupplaga va.
Fotograferingen gick snabbt och smärtfritt. Jag rusade in hos fotograferna, tydligen med andan i halsen. "Jag har bokat en fotograf till kl fyra!"*andan i halsen*. En av fotograferna: "Är du jäktad!". Alla frågar mig det oavsett om jag träffar dem på stan eller när jag svarar i telefonen. "Äh, du är ju en minut tidig. Sätt dig ner och slappna av nu". Vi växlade lite ordbajs och skrattade högt. Jag var på jäkligt fint humör. Typ som när jag är full och vill ge ett lite galet intryck. Bla bla. Det var underbart.
Jag hade tränat lite på mitt miss universumleende men jag darrade bara på läpparna när jag skulle krysta fram leendet. "Nä, det där såg för fejk ut", sa fotografen. Jag såg mig själv stå där med en pinne mellan mingiporna och började istället skratta. Välkommen naturligt leende.
När jag passerade den roliga fotografen fortsatte han på samma spår om att jag skulle tagga ner.
Sen sprang jag på Olov och vi skämtade om att vi skulle skita i retuscheringen och ha två förebilder och finn fem fel. Vi skulle tex kunna byta plats på ögonen.
Och sen sprang jag förbi Mattias Heikki. Jag hälsade bara eftersom han såg så upptagen ut, men det såg ut på honom som att han ville utveckla det där hejet. Blev istället påhojtad av Calle, min nya boss. Han är riktigt rolig. Vi ordbajsade och skämtade om min krönika som blev refuserad av högsta hönsen på NT. Haha! Jag måste berätta! Jag skriver ju tv-krönikor för Nöje på NT och vi skulle haft premiär i måndags. Instruktionerna var att jag fick skriva i princip om vad jag ville bara det handlade om tv. Jag fick gärna skriva rätt vasst för att få folk att reagera. Finemang! tänkte jag eftersom nu fick jag min chans att ta ut svängarna. Så. Jag avreagerade mig på Playboy Mansion och fick till en riktigt syrlig krönika. Eftersom NT har en 200 årig lång historia av försiktighet så gick Calle till redaktionschefen samt chefsredaktören och visade min krönika. Den väckte visst lite för starka reaktioner och får inte fick publiceras. Den var för råååååå. Välskriven, men FÖR vass. Därför tänker jag sälja den vidare till andra tidningar. Någon? A well, det känns såklart lite tråkigt men jag hade nogaldrig kommit på tanken att sälja vidare mina texter.
Kom precis hem från en spelning. Den var underground. Bokstavligt talat.
Wednesday, April 26, 2006
Sleeping in Lund
Fast det var typ 200 år sedan jag skrev mitt senaste inlägg så vill jag efter en pik från Lover bara förtydliga en sak. Jag skrev ju att ”Bara det faktum att han fick komma på intervju var en komplimang så det ska han vara glad för”. Som han först läste det så menar han att man skulle kunna tolka det som att han är så kass så att han ska vara glad om han överhuvudtaget får komma på intervju. Jag menade såklart inte så. Det var nämligen 75 stycken sökande på tjänsten, men bara fem stycken fick komma på intervju och han var en av dem. Jippi! Alla glada och nöjda ;)
Har varit i Lund fem dagar. Rent tempomässigt har de nästan tagit knäcken på mig. Ingen skola, inget jobb, ingen dator, bara ettan till fyran på tv. Bara en massa sköna promenader, lugna kvällar, nya miljöer och en dag i Köpenhamn. Mitt psyke klarar inte av att dra ner tempot så snabbt. All kred. till mamma, det har varit jättetrevligt men det känns som jag blev deprimerad på köpet. Har känt så ett par veckor nu egentligen. Jag har inte varit motiverad att göra saker, disträ, tycker inte att speciellt mycket är roligt och lite ångest på toppen. Vad beror detta på?! Jag blir rädd för mig själv när jag känner så här.
Well. Köpenhamn var trevligt som vanligt. Tanken var att vi skulle hinna med att besöka en del museer, men eftersom jag bestämt skulle köpa sneakers så bidde det inte av. Tyvärr hittade jag inga som jag förälskade mig i men det blev en matta och ett överkast istället. Vi hittade en heljapansk butik med riktigt fina saker, men det är ju egentligen bara prylar. Jag orkar inte med fler saker.
Lustigt nog var jag och Lisa samtidigt i Lund så vi och Joel käkade lunch på Lunds Nation och provade skor på Nova. Det var uppfriskande.
Lund är så fint och trivsamt. Lite läskigt är det att det knappt finns ett normalt fult 70-talshus i centrum. Det är kullerstensgator gränder och en massa gamla byggnader så man tror att man åkt tillbaka i tiden. Och cyklisterna lever sitt eget lilla liv. De är ungefär en miljard och lika farliga som bilister. De vet sin rätt på gatan så att säga.
Mums och jag besökte Kulturen som består av jättegamla hus. Bland annat en prästbostad där de bevarat inredningen och en kyrka samt hus där de satt upp utställningar. Det var verkligen spännande och tillbaka till dåtiden.
Jag har en del bilder från Newbridge och Lund som jag inom kort lägger upp på min septumsida. Påminn mig if I don´t.
Har varit i Lund fem dagar. Rent tempomässigt har de nästan tagit knäcken på mig. Ingen skola, inget jobb, ingen dator, bara ettan till fyran på tv. Bara en massa sköna promenader, lugna kvällar, nya miljöer och en dag i Köpenhamn. Mitt psyke klarar inte av att dra ner tempot så snabbt. All kred. till mamma, det har varit jättetrevligt men det känns som jag blev deprimerad på köpet. Har känt så ett par veckor nu egentligen. Jag har inte varit motiverad att göra saker, disträ, tycker inte att speciellt mycket är roligt och lite ångest på toppen. Vad beror detta på?! Jag blir rädd för mig själv när jag känner så här.
Well. Köpenhamn var trevligt som vanligt. Tanken var att vi skulle hinna med att besöka en del museer, men eftersom jag bestämt skulle köpa sneakers så bidde det inte av. Tyvärr hittade jag inga som jag förälskade mig i men det blev en matta och ett överkast istället. Vi hittade en heljapansk butik med riktigt fina saker, men det är ju egentligen bara prylar. Jag orkar inte med fler saker.
Lustigt nog var jag och Lisa samtidigt i Lund så vi och Joel käkade lunch på Lunds Nation och provade skor på Nova. Det var uppfriskande.
Lund är så fint och trivsamt. Lite läskigt är det att det knappt finns ett normalt fult 70-talshus i centrum. Det är kullerstensgator gränder och en massa gamla byggnader så man tror att man åkt tillbaka i tiden. Och cyklisterna lever sitt eget lilla liv. De är ungefär en miljard och lika farliga som bilister. De vet sin rätt på gatan så att säga.
Mums och jag besökte Kulturen som består av jättegamla hus. Bland annat en prästbostad där de bevarat inredningen och en kyrka samt hus där de satt upp utställningar. Det var verkligen spännande och tillbaka till dåtiden.
Jag har en del bilder från Newbridge och Lund som jag inom kort lägger upp på min septumsida. Påminn mig if I don´t.
Thursday, April 13, 2006
Godis från en österrikare
Lover fick inte jobbet på Leon Grafitti. Bara det faktum att han fick komma på intervju var en komplimang så det ska han vara glad för. I själ och hjärta har han nog hela tiden velat vara kvar på Impera som nu dessutom gett honom fördelar. Allting händer för en orsak, det är min filosofi. Vi måste absolut inte träffas varje dag. Visst får jag ibland efter fyra dagar utan honom lite klåda i kroppen, men desto skönare att träffas när vi väl gör det. När han blev kallad till intervjun började jag fundera på hur det skulle kännas att alltid vara i varandras närhet. Skulle vi träffas varje dag? Skulle det vara bra eller dåligt? Skulle vårt förhållande förändras antingen till det bättre eller sämre? Det går liksom inte att säga. Hur mycket jag än älskar honom skulle jag nog inte vilja ha honom här jämt. Jag tror att både han och jag behöver våra ensamma dagar, vår fria tid. Jag skulle nog känna mig mer stressad än något annat om jag visste att han fanns i en närbelägen lägenhet. Konstigt att inte träffas då liksom...eller inte. Det löste sig nog bra det här. "Lika glad för det är jag, men gladast är nog [Peter Persson]" :)
Jag hatar pengar. Pengar är ångest. Någon annans pengar eller brist på pengar ger mig ofta dåligt samvete och ångest. Jag skulle vilja hjälpa till, men är ingen annans morsa. Jag sköter mina och andra sköter sina. Varför mår jag då dåligt av skiten?
Usch, jag har ätit så mycket choklad en hel vecka att det är konstigt att jag inte ser ut som en enda stor finne. Det går ju inte att tacka nej när man får godis från en österrikare. Riktig choklad liksom.
Önskade mig istället Chai-te i påskägget från pappa.
Lover och jag sticker till Småland i helgen. För tillfället känner jag mig inte så upplagd för det, men det beror nog mest på att jag är lite down av okänd anledning. Mer ostimulerad. Hade gärna velat sy mina kuddar, då hade jag varit glad. But but but jag har inte ens ansträngt mig för att få hit en symaskin. Crap också!
Bäst att gå och hoppa och studsa på friskis en timme. Ska banka skiten ur mitsarna.
Jag hatar pengar. Pengar är ångest. Någon annans pengar eller brist på pengar ger mig ofta dåligt samvete och ångest. Jag skulle vilja hjälpa till, men är ingen annans morsa. Jag sköter mina och andra sköter sina. Varför mår jag då dåligt av skiten?
Usch, jag har ätit så mycket choklad en hel vecka att det är konstigt att jag inte ser ut som en enda stor finne. Det går ju inte att tacka nej när man får godis från en österrikare. Riktig choklad liksom.
Önskade mig istället Chai-te i påskägget från pappa.
Lover och jag sticker till Småland i helgen. För tillfället känner jag mig inte så upplagd för det, men det beror nog mest på att jag är lite down av okänd anledning. Mer ostimulerad. Hade gärna velat sy mina kuddar, då hade jag varit glad. But but but jag har inte ens ansträngt mig för att få hit en symaskin. Crap också!
Bäst att gå och hoppa och studsa på friskis en timme. Ska banka skiten ur mitsarna.
Tuesday, April 11, 2006
Vicke Viktor
Viktor var och hälsade på mig idag. Vi hade riktigt roligt. Förmodligen för att han är så lydig ;) Han grät krokodiltårar när P & V lämnade honom. Jag använde mig av SOS paragraf 12 när det gäller barn och bar in honom till vardagsrummet och ställde honom framför tv:n och pratade så boo boo hoo:igt jag kunde så glömde han snart mamma och pappa. Han tyckte att mitt "sovrum" kändes som en koja. Komplimang? ;)
Viktor kallade min golvlampa för ett ägg så jag passade på att lura i honom att det bodde en bäbis där i. Så därför gick han och knackade på lampan och ropade "Bäbisen!". När han inte fick nåt svar menade han att bäbisen i ägget sov. Senare förvandlades ägget till en pulka och han skulle dra runt den i lägenheten. Jag hann stoppa detta upptåg innan den blev mos.
Jag ler normalt sätt inte så där hysteriskt och statiskt. Viktigt att veta.
Jag är lite extra gald för att jag har fått tillbaka min tv från reparation. Skilladen mellan den lilla tv:n och denna är så stor att det nu känns som jag har hemmabio. Nästan så jag måste följa med bilden med hela huvudet för att hinna titta på allt :) Det roar mig ganska mycket.
Viktor kallade min golvlampa för ett ägg så jag passade på att lura i honom att det bodde en bäbis där i. Så därför gick han och knackade på lampan och ropade "Bäbisen!". När han inte fick nåt svar menade han att bäbisen i ägget sov. Senare förvandlades ägget till en pulka och han skulle dra runt den i lägenheten. Jag hann stoppa detta upptåg innan den blev mos.
Jag ler normalt sätt inte så där hysteriskt och statiskt. Viktigt att veta.
Jag är lite extra gald för att jag har fått tillbaka min tv från reparation. Skilladen mellan den lilla tv:n och denna är så stor att det nu känns som jag har hemmabio. Nästan så jag måste följa med bilden med hela huvudet för att hinna titta på allt :) Det roar mig ganska mycket.
Monday, April 10, 2006
Thursday, April 6, 2006
KSM-lärare gör konst (läs: porr)
Jag får lust att gny varje gång jag rör på mig. Jag måste liksom vanka fram ungefär som att jag har väldigt olika långa ben. Spelade Laserdome med kårhusgruppen igår och det var skitkul! Har spelat en gång förut och mindes bara den helvetiska träningsvärk jag fick efter 20 spelade minuter. Igår spelade vi 2*20...shit alltså. Har grym träningsvärk i låren idag också. Känner att även nacken är öm.
Efteråt gick vi till Huset och käkade. Daniel hängde på en sutund också. Träffade fyra nya personer i informations/invigningsgruppen, alla väldigt trevliga. Jag tyckte så synd om Hanna som går första året på KSM. Hon var helt förvirrad och förtvivlad över att hon inte visste om hon ville fortsätta utbildningen eller inte. Gissa hur många sådana kriser vi gått igenom!? Inte bara KSM:are utan folk på alla möjliga program. Jag försökte hjälpa henne att förstå hur KSM funkar, vilket jag vet nu andra året. Vet inte om det gav henne något men hon var sugen på att skriva så jag tipsade henne om att söka till ungNT.
På tal om NT så får jag premiärskriva Nöjes nya tv-krönika! Det känns skitkul. Inte premiären utan att jag får skriva för Nöje. Det var en på Emmas 25-årsfest som tyckte att jag skulle nischa mig, vilket jag inte tänkt på förut. Annika har pratat om en Hanna anda så en slags nisch har jag på ett sätt redan, men jag vill ju inte måla in mig själv i ett hörn.
Har lite alla möjliga planer för helgen. För ovanlighetens skull. Ska äntligen sy de där kuddarna och duken, röva bort Viktor, gå på middag och fest. Kanske blir Vendetta imorgon. Är väl inte övertygad men jag kanske faller för grupptrycket :)
Måste bara länka till en av våra hypermedialärare. Träffade honom första gången idag. http://www.palletorsson.com/more.php. Det är han på bilden Sleepting with cats, han med beiga slipsen på bilderna med kostymsnubbarna, tour de france samt foodfuck. Man kan säga att jag vet mer om honom än jag vill veta.
Efteråt gick vi till Huset och käkade. Daniel hängde på en sutund också. Träffade fyra nya personer i informations/invigningsgruppen, alla väldigt trevliga. Jag tyckte så synd om Hanna som går första året på KSM. Hon var helt förvirrad och förtvivlad över att hon inte visste om hon ville fortsätta utbildningen eller inte. Gissa hur många sådana kriser vi gått igenom!? Inte bara KSM:are utan folk på alla möjliga program. Jag försökte hjälpa henne att förstå hur KSM funkar, vilket jag vet nu andra året. Vet inte om det gav henne något men hon var sugen på att skriva så jag tipsade henne om att söka till ungNT.
På tal om NT så får jag premiärskriva Nöjes nya tv-krönika! Det känns skitkul. Inte premiären utan att jag får skriva för Nöje. Det var en på Emmas 25-årsfest som tyckte att jag skulle nischa mig, vilket jag inte tänkt på förut. Annika har pratat om en Hanna anda så en slags nisch har jag på ett sätt redan, men jag vill ju inte måla in mig själv i ett hörn.
Har lite alla möjliga planer för helgen. För ovanlighetens skull. Ska äntligen sy de där kuddarna och duken, röva bort Viktor, gå på middag och fest. Kanske blir Vendetta imorgon. Är väl inte övertygad men jag kanske faller för grupptrycket :)
Måste bara länka till en av våra hypermedialärare. Träffade honom första gången idag. http://www.palletorsson.com/more.php. Det är han på bilden Sleepting with cats, han med beiga slipsen på bilderna med kostymsnubbarna, tour de france samt foodfuck. Man kan säga att jag vet mer om honom än jag vill veta.
Monday, April 3, 2006
Jag har knarkat igen
Det är så tyst förutom att... ena grannen lyssar på rockballader med tung bas och den andre tycks fäktas med svärd. Eller så kanske han eller hon bara vässar köksknivarna...för jag bor själv igen. Tillbaka i MIN lägenhet som fått en extreme home makeover. Less extreme kanske, men det blev fint. Det har känts som ett evighetsjobb att bära tillbaka alla saker och fortfarande har jag några lådor att tömma. När man bor med någon känns det som att hela lägenheten lever men alla mina möbler står bara här stelfrusna och tittar på mig eller väntar på nåt. Men jag känner mig fri och det är skönt att det är tyst för nu kan jag höra mina egna tankar igen.
Jag är så jävla trött just nu. Hade en heldag i skolan som var helt ok, men jag är skoltrött nu. När jag säger att jag vill börja jobba på riktigt menar jag inte att jag ska hoppa av skolan nu och tvingas ta nåt skitjobb. Känner bara att jag är trött på alla återkommande produktionsmanus och vissa lekskolefasoner. Det är förmodligen för att sommaren är nära och kroppen skriker att det är dags för semester. På tal om semester och sommar så sattes mina planer i gungning igår. Jag orkar inte gå in på alla detaljer mer än att säga att jag kommer iaf inte jobba i Tallinn. Jag vet inte riktigt hur jag resonerat men DET jobbet att sitta i telefon 40 timmar i veckan och se sommaren vinka adjö är verkligen inte vad jag vill göra. Men jag kommer vara i Tallinn ändå. Hänga med mina släktingar och förhoppningsvis vara med på tidningen och kanske i riksdagshuset. Efter en pratstund med kära mamma igår så försvann all huvudvärk efter lite tårar och ångest. Jag måste inte vara duktig hela tiden. Jag ska ha kul denna sommar och inte binda upp mig på jobb. Jag har sparat pengar bättre än en hamster hamstrar så jag måste inte jobba i sommar. Bara för sakens skull eller för att inte göra av med för mycket av mina besparingar kanske jag kan jobba på hotellet nån månad. Horst kan eventuellt fixa nåt i Frankfurt. Usch..nu blev det mycket igen.
Jag har varit på Myrorna igen (läs: jag har knarkat igen).
Jag är så jävla trött just nu. Hade en heldag i skolan som var helt ok, men jag är skoltrött nu. När jag säger att jag vill börja jobba på riktigt menar jag inte att jag ska hoppa av skolan nu och tvingas ta nåt skitjobb. Känner bara att jag är trött på alla återkommande produktionsmanus och vissa lekskolefasoner. Det är förmodligen för att sommaren är nära och kroppen skriker att det är dags för semester. På tal om semester och sommar så sattes mina planer i gungning igår. Jag orkar inte gå in på alla detaljer mer än att säga att jag kommer iaf inte jobba i Tallinn. Jag vet inte riktigt hur jag resonerat men DET jobbet att sitta i telefon 40 timmar i veckan och se sommaren vinka adjö är verkligen inte vad jag vill göra. Men jag kommer vara i Tallinn ändå. Hänga med mina släktingar och förhoppningsvis vara med på tidningen och kanske i riksdagshuset. Efter en pratstund med kära mamma igår så försvann all huvudvärk efter lite tårar och ångest. Jag måste inte vara duktig hela tiden. Jag ska ha kul denna sommar och inte binda upp mig på jobb. Jag har sparat pengar bättre än en hamster hamstrar så jag måste inte jobba i sommar. Bara för sakens skull eller för att inte göra av med för mycket av mina besparingar kanske jag kan jobba på hotellet nån månad. Horst kan eventuellt fixa nåt i Frankfurt. Usch..nu blev det mycket igen.
Jag har varit på Myrorna igen (läs: jag har knarkat igen).
Monday, March 27, 2006
Back to reality
Tillbaka till verklighetens datorer, tv-apparater, äggkokare och epilatorer. Det var en av de bästa sakerna med Yasuragi att dessa saker inte fanns där. Ok, tv fanns på rummet men vem hade tid att sitta där? Henrik gav mig vänligt men bestämt tv-förbud :)Yasuragi Hasseludden ligger beläget vid vattnet och byggnaden ser ut som den växt ur marken.
När vi fått rumsnyckeln vandrade vi genom långa korridorer med delvis stenbeklädda golv till vårt rum. Där väntade en varsin yukata (en slags bomullsrock) och tofflor. Dessa hade vi på oss hela vistelsen med bara underkläder under. Det var en befriande och luftig känsla. Tanken på ett par tajta jeans fick äggstockarna att gråta krokodiltårar. För Henrik tog det en stund att vänja sig vid yukatan. Av någon outgrundlig anledning kände han sig gay i den. Dessutom hade han svårt att gå i den för att han knutit den för tajt. Det var en underhållande syn.
Först gick vi på sushiskola där en kock visade oss hur man gör sushi på bästa vis. Alla satt snällt på stolar i rader och lyssnade på kocken tills det var dags för oss alla att göra vår egen sushi efter bästa förmåga. Då blev det minsann en mindre stormning till borden. Sushiskolan resulterade i en välsmakande om än inte så estetiskt tilltalande lunch :) Efter detta begav vi oss till badet för att få bad instruktioner. Vi fick badkläder och handdukar och begav oss till tvagningsrmmet. Ljuset var dämpat, golv och väggar helt i sten. Där fick man ta en pall och en trähink och sätta sig framför en vattenkran. Tvagningen skulle gå långamt till och med långsamma rörelser mot hjärtat.
Sen gick vi ut till badet. Där fanns en stor bassäng att simma i och en varm källa att bara sitta och njuta i. Jag satt där själv vid ett tillfälle med sluna ögon och djupandades. Jag försvann så mycket i tankarna att jag inte märkte när det klev i en annan person. Det var lite läskigt. Utomhus fanns en enhet av ytterligare tre varma källor. Eftersom det var så fint väder kunde man sitta i solen och titta på utsikten medan man njöt av värmen.
Det hade inte gått att motstå tröttheten för den kom snabbt efter växlingen mellan kallt och varmt. Eftersom det gick åt mycket vätska fanns det vatten, juicer och en fruktbuffé att ta ifrån när man blev sugen. När vi inte ville bada längre fanns liggstolar utplacerade längst med utsiktsfönstrena där vi kunde ligga och vila/sova. Det var inte alls svårt att slumra till.
På kvällen var det dags för middag. Vi satt som i ett digitalt "c" sex personer runt kocken som lagade och flamberade maten framför oss. Det var skitkul att se hur det hela gick till. Till varmrätt åt jag ett lite väl blodigt ankbröst, men som tur var fanns alla möjliga sorters såser och tillbehör att neutralisera smaken med. Japansk mat är helt fantastiskt variationsrikt och mycket smakfull. Det känns verkligen som att man äter nyttigt. Till dessert fick vi en utsökt pannacotta. Helt otroligt gott!!
Sen var det sovatajm. Både Lover och jag hade glömt att ställa om klockan till sommartid och när vi upptäckte det flög vi båda ur sängen. Det blev lite väl plötsligt vilket resulterade i ett mindre chocktillstånd för min hjärna. Jag var helt väck under hela frukosten. Tro det ller ej, men Lover åt några bitar sushi även till frukost som annars var standard.
Innan vi åkte hem hann vi bada lite till och efter det gick vi på shiatsu som är en form av akupunkturmassage. Vi blev klämda och masserade både på kroppens fram och baksida. När massören klämde på vissa punkter kunde jag knappt hålla mig för skratt då jag tänkte på Lover och dito ställen som han är så känslig på. Jag djupandades under de nästan hela 50 minutrarna och blev så tung att jag kände mig som ett med golvet när jag skulle resa på mig. Har aldrig känt mig så avslappnad förut. Lover var helnöjd med shiatsun och funderar på att testa floating någon gång.
Vi hann även med att äta sushi och sashimi innan vi åkte. För mig är sushi obeskrivligt gott! Det är allt från uppläggningen och sojasmaken till konsistensen på fisken. Jag är helt såld!
Bland det bästa var att man fick med sig yukatan (och badräkten) hem.
Det här inlägget är en varm rekomendation att besöka Yasuragi. Det var toppenfint! Tack älskling!
Thursday, March 16, 2006
Peel off
För några dagar sedan drog jag igång "Projekt måla om köksstolar, men i vilken färg?". Jag håller för närvarande på att måla dem svarta för att få hela mitt möblemang mörkt. Tanken är att jag ska piffa upp mörkret med flashiga kuddar, dynor och lampor. Har såklart varit på Myrorna igen och köpt skitsnyggt 70-tals tyg i grönt blomaktischt tyg. Det skulle från början bli en duk men då jag såg de maltuggade hörnen fick det fantiseras om till kuddfodral istället. Har ingen symanskin vilket suger klubba en aning. Kommer att få springa till farmor när jag väl ska sy. Shit, när det ska det bli av liksom?
Måla stolar var det ja. De måste ju först sandpappras, sen grundmålas och målas en gång till. Måla om kalaset gick på 160 kr, lika mycket som de fyra stolarna inhandlade på Myrorna var eller är värda. Detta slog mig igår och jag höll på att slänga ut penseln genom rutan. Varför besvärar jag mig med att lägga ner så mycket tid och energi samt lika mycket pengar som stolarna är värda när jag kan köpa nya? Nåt ska jag väl lära mig av det hela tänker jag och...för det mesta är det svårt att hitta fyra likadana snygga stolar på Myrorna. Well. Det kanske inte equals up, men någon anledning måste jag ju ha för att inte ha tänkt längre än så. Det kommer iaf kännas gött att ha "tillverkat" nåt själv. Jag kämpar på och sen ska det hittas snygga stolsdynor också. Basta!
Varken jag eller Lover kom hem från förra helgen och hurrade efter den icke befintliga vistelsen på Yasuragi.
Detta var anledningen: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=528196
Vi såg fram emot helgen så mycket så vi höll på att brista i glädjemusklerna fram tills vi skulle checka in oss.
" Så ni har inte hört att vi har stängt anläggningen?" Ehm...jo, men vi tycker om att köra 40 mil i onödan det är därför vi är här. Det olyckliga var att de hade försökt nå oss, men den person som stod som kontaktperson i bokningen var en på Lovers jobb som dessutom var på semester just den veckan och hade mobilen avstängd. Och där ville jag börja gråta. Om de nu hade försökt kontakta alla som skulle checka in den dagen varför kom det då så många andra par samtidigt som oss och blev besvikna? Skitsamma. Det var väldigt tråkigt, men vi åker tillbaka nästa helg igen och hoppas på bättre lycka.
Jag la en ansiktsmask förut. En sån där "peel off" som är genomskinlig och kladdig när man lägger på den. På 20 minuter stelnar den och sen drar man av den. Tänkte att vissa behövde få en förklaring ;) Den jag brukar använda blir väldigt otymplig att dra av om man tar ett för tunnt lager. Då tar det evigheter att dra bort alla små remsor som bli. Men den jag använde idag var verkliga mirakelmasken, in fact THE mask (bilden ovan).
Den kan man klistra upp på badrumsspegeln och skrämma livet ur syrran. Mo ha ha ha!
Friday, March 10, 2006
Jag skämdes
Fy, jag är så trött att det känns som att jag smälter ihop i en hög på golvet. Det har varit en intensiv dag. Är alla mina dagar intensiva eller är det jag som jämt är jäktad men inte får någonting gjort? Jag ligger på nåt sätt alltid ett steg efter. Det finns alltid en massa mail att besvara eller böcker att läsa fast jag redan fixat med sånt en hel dag.
I morse hade min grupp presentation av en utställningsidé. Stadsmuseet ska göra om sin utställning om Norrköping som textilstad och ville ha vår hjälp. Under den här veckan har vi sprungit i deras lokaler och tittat, mätt, funderat och testat idéer. Vi kom fram till ett vad Stadsmuseets personal tyckte var ett intressant förslag och det kändes såklart bra. Till skillnad från de andra grupperna så lyckades vi med att presentera ett konkret formförslag med en tydlig röd tråd i historien. Det kändes som en väldigt verklig och givande uppgift eftersom detta är något som jag kanske kommer att arbeta med någon gång i mitt liv. Känns verkligen som att jag börjar stöpas i den där berömda KSM-formen. Hjärntvättad in i ett tänk och allt. Härligt :)
En presentation var så seg och osammanhängande att alla vände sig i plågor i stolarna. Ett tag kände jag att jag fick nog och tänkte lämna salen för ett tag. Dessutom har jag aldrig hört någon svära så många gånger i en presentation som han gjorde. Hur skulle det se ut om man stod och sa "..och sen mörkar vi ner fönsterjävlarna för att få det där riktiga ljuset.." när man i framtiden presenterar en idé för en potentiell sponsor? Jag skämdes och många med mig. Och fy vad mycket skit folk kan prata. Ordbajs, ordbajs, ordbajs och inte märker de det själva utan fortsätter göra bort sig helt frivilligt. Självmord liksom. Whatever...jag skulle sköta mitt och skita i andra ja.
Efter detta sprang jag hem och käkade lunch för att vidare springa på möte på NH. Sedan skyndade jag hem och väntade (tillslut) nervöst på att Tallinn skulle ringa. Jag blev liksom konstigt nervös. Först ingenting alls, sen så mycket så jag började må illa och straxt därefter ingenting igen och då ringde hon. Det blev en anställningsintervju på både svenska och engelska. Jag hade vid det laget redan tömt mitt lager av välformulerade meningar så jag lät knas. Tyckte jag. Det är nog så svårt att snacka engelska när man laget nedfrusen hur länge som helst, men när man dessutom ska besvara frågor som "Kan du berätta om någon gång då du misslyckats med ett uppgift/blivit besviken på dig själv och hur du hanterade det?", slår hjärnan knut på sig själv. Jag babblade bara på rätt självsäkert och hon sa att hon skulle vidarebefodra att jag kunde prata engelska till den person som ska ringa mig på tisdag och se vilken nivå jag ligger på inför utbildningen. Ja, det kanske blir Tallinn i sommar. Wem wet.
Fram tills för inte så länge sen har jag hållt på att möblera om och sånt shit i lägeneten. Det kommer bli schysst när det väl är färdigt, men det tar förmodligen ett par veckor till. Det är mycket möbler som ska ner i förrådet eller kastas. Många saker vill jag inte se igen. Jag tänkte måla om köksstolarna till....svart. Jag tål inte den där blå längre. Men målar jag om dem i lägenheten kan jag inte sova där på ett tag utan att bli mindre intelligent.
Well.
Är det normalt att jämt ha såna här dagar eller gör jag mer än jag borde? Jag känner ju aldrig att jag har tid att ta det riktigt lugnt. Bara ta en good old tv-kväll och tänka på inget. Tur att Lover kommer hem ikväll. Hos honom har jag inga saker att styra upp vilket leder till att jag måste ta det lugnt. Och imorgon åker vi som sagt till Yasuragi. Himmelriket.
I morse hade min grupp presentation av en utställningsidé. Stadsmuseet ska göra om sin utställning om Norrköping som textilstad och ville ha vår hjälp. Under den här veckan har vi sprungit i deras lokaler och tittat, mätt, funderat och testat idéer. Vi kom fram till ett vad Stadsmuseets personal tyckte var ett intressant förslag och det kändes såklart bra. Till skillnad från de andra grupperna så lyckades vi med att presentera ett konkret formförslag med en tydlig röd tråd i historien. Det kändes som en väldigt verklig och givande uppgift eftersom detta är något som jag kanske kommer att arbeta med någon gång i mitt liv. Känns verkligen som att jag börjar stöpas i den där berömda KSM-formen. Hjärntvättad in i ett tänk och allt. Härligt :)
En presentation var så seg och osammanhängande att alla vände sig i plågor i stolarna. Ett tag kände jag att jag fick nog och tänkte lämna salen för ett tag. Dessutom har jag aldrig hört någon svära så många gånger i en presentation som han gjorde. Hur skulle det se ut om man stod och sa "..och sen mörkar vi ner fönsterjävlarna för att få det där riktiga ljuset.." när man i framtiden presenterar en idé för en potentiell sponsor? Jag skämdes och många med mig. Och fy vad mycket skit folk kan prata. Ordbajs, ordbajs, ordbajs och inte märker de det själva utan fortsätter göra bort sig helt frivilligt. Självmord liksom. Whatever...jag skulle sköta mitt och skita i andra ja.
Efter detta sprang jag hem och käkade lunch för att vidare springa på möte på NH. Sedan skyndade jag hem och väntade (tillslut) nervöst på att Tallinn skulle ringa. Jag blev liksom konstigt nervös. Först ingenting alls, sen så mycket så jag började må illa och straxt därefter ingenting igen och då ringde hon. Det blev en anställningsintervju på både svenska och engelska. Jag hade vid det laget redan tömt mitt lager av välformulerade meningar så jag lät knas. Tyckte jag. Det är nog så svårt att snacka engelska när man laget nedfrusen hur länge som helst, men när man dessutom ska besvara frågor som "Kan du berätta om någon gång då du misslyckats med ett uppgift/blivit besviken på dig själv och hur du hanterade det?", slår hjärnan knut på sig själv. Jag babblade bara på rätt självsäkert och hon sa att hon skulle vidarebefodra att jag kunde prata engelska till den person som ska ringa mig på tisdag och se vilken nivå jag ligger på inför utbildningen. Ja, det kanske blir Tallinn i sommar. Wem wet.
Fram tills för inte så länge sen har jag hållt på att möblera om och sånt shit i lägeneten. Det kommer bli schysst när det väl är färdigt, men det tar förmodligen ett par veckor till. Det är mycket möbler som ska ner i förrådet eller kastas. Många saker vill jag inte se igen. Jag tänkte måla om köksstolarna till....svart. Jag tål inte den där blå längre. Men målar jag om dem i lägenheten kan jag inte sova där på ett tag utan att bli mindre intelligent.
Well.
Är det normalt att jämt ha såna här dagar eller gör jag mer än jag borde? Jag känner ju aldrig att jag har tid att ta det riktigt lugnt. Bara ta en good old tv-kväll och tänka på inget. Tur att Lover kommer hem ikväll. Hos honom har jag inga saker att styra upp vilket leder till att jag måste ta det lugnt. Och imorgon åker vi som sagt till Yasuragi. Himmelriket.
Wednesday, March 8, 2006
Tillfällig avbrott
Tack alla som förgyllde min födelsedag! Jättemysigt att träffa er och tack för fina presenter. Mumsar i mig chokladen jag fick av Daniel. Det är ett sant konsthantverk att tillverka de där utsökta pralinerna. Ja, det är även en konst att inte slobba i sig alla pralinerna på en gång. De skall förtäras under största möjliga koncentration och sinnesro.
Lovers present till mig är en weekend på Yasuragi Hasseludden (yasuragi.se). " Ett slags Japan i svensk tappning". Han vet hur man firar en Pandy :) Jag ser fram emot vistelsen så att jag håller på att spricka. Jag har ofta skyhöga förväntningar och jag är övertygad om att det kommer att bli en sann upplevelse. Känns ofta som att Lover och jag gör utöver-vardag-aktiviteter på skilda håll, men denna helg blir bara för oss två och det ska bli helt fantastiskt!
Har varit hos Viktor några timmar. Känner att jag uppskattar att han blir äldre och kan prata mer och mer. Ikväll har jag blåst ballonger och Viktor har slagit dem i huvudet på mig alternativt släppt ut luften ur dem och asgarvat. "Hanna toki" säger han hela tiden. Det tar jag som en komplimang.
Han har kommit den efterlängtade trotsålder om än ganska snäll trotsålder. Han blir skitsne när han inte får slåss. Sen har han precis fattat att det finns en potta att uträtta sina behov i. Det komiska är att han inte förstår att man måste ta av sig blöjan/byxorna innan man gör sina behov. Så han sätter sig fullt påklädd och påblöjad på pottan och gör nr. 2 i blöjan. "Klart!" säger han sen. Haha!
Den största plågan som förälder måste vara att natta ett barn. De vill ju för fan aldrig somna. Eftersom jag var där ikväll fick jag den stora mardrömmen att läsa godnattsaga för honom. Jag läste och läste tills jag blev hes och hostig, men han somnade aldrig utan låg och tittade finurligt på mig och log med sin glestandade mun.
Söt.
Ich habe äntlischen mein lägenhet gefått zurück! Igår faktiskt. Helt oväntat eftersom jag trodde att hyresgästen skulle hämnas till siste mars fast det inte finns nåt att hämnas på. Jag har ju ganska stora inredningsplaner, men kan inte skrida till verket innan jag fått lite hjälp att boxera ut reservmöblerna. Med tanke på hur dåligt hyresgäster städar när det är privatperson som hyr ut, måste jag förmodligen städa hela lägenheten innan jag VILL flytta tillbaka igen. Jag ska göra lite varje dag.
Sunday, February 26, 2006
Detta självförverkligande
Jag har nu sökt fem sommarjobb. Ett i Sverige, ett i Grekland, ett i Tallinn och två på Island. Tänkte att det är dags att jag börjar förverkliga mig själv som jag alltid påstår att jag strävar efter. Att jobba utomlands ingår i det projektet. För en vecka sen kom jag på att det var dags att få sommarjobbsångest igen och det fick jag. Och som sagt och tänkte, det går ju inte bara att prata om vilken stor människa man ska bli om man inte skrider till verket. Så mitt mål för denna sommar är att skaffa mig ett jobb utomlands. Tallinn har redan hört av sig. Först på mobilen men då kunde jag inte svara. Nu i veckan fick jag ett trevligt mail från personalansvarige som gärna vill träffa mig och hoppas att jag en dag under våren ska ha vägarna förbi Tallinn. Pja, det kan jag väl :) Jag försöker vara kaxig när det gäller att sticka iväg och jobba, men samtidigt håller jag på och skita på mig av skräckblandad förtjusning varje gång mobilen ringer eller jag öppnar mailen. Jag vill så mycket, men är samtidigt ganska pirrig. Släkten och Daniel finns ju i Tallinn vilket är en stor fördel för mitt sociala tillstånd. Dock känns Tallinn inte så exotiskt eftersom jag varit där så mycket. Men det är inte platsen så mycket som själva jobbet. Det är heller inte jobbet så mycket som erfarenheten. Jag hoppas att även Sara söker tjänsterna så vi kanske har chans att få åka och jobba tillsammans.
Man kan ju inte få allt, men jag hoppas ju även att Lover och jag får möjlighet att ha en liten semester tillsammans. Vi har pratat om L.A. Horst har pratat om Italien och Österrike. Tänk om man hade haft det så lyxigt att man slapp betala hyra, fick lite sommar a-kassa och kunde resa precis hur man ville hela sommaren.
Well. Jag måste ta en sak i taget. Ibland blir det för mycket krusiduller och tankar i berg-och dalbanor som gör att jag inte kan göra en enda sak seriöst utan att vara disträ. Ibland hör jag inte vad folk säger för att jag tänker på så mycket annat. Förra veckan sov jag ganska dåligt för att min hjärna blir hyperaktiv varje gång jag vaknar på natten och sen är det sjukt svårt att somna om. Då vill liksom tankarna upp och leka och ”måsten” bli genomförda fast klockan är fem på morgonen.
Man kan ju inte få allt, men jag hoppas ju även att Lover och jag får möjlighet att ha en liten semester tillsammans. Vi har pratat om L.A. Horst har pratat om Italien och Österrike. Tänk om man hade haft det så lyxigt att man slapp betala hyra, fick lite sommar a-kassa och kunde resa precis hur man ville hela sommaren.
Well. Jag måste ta en sak i taget. Ibland blir det för mycket krusiduller och tankar i berg-och dalbanor som gör att jag inte kan göra en enda sak seriöst utan att vara disträ. Ibland hör jag inte vad folk säger för att jag tänker på så mycket annat. Förra veckan sov jag ganska dåligt för att min hjärna blir hyperaktiv varje gång jag vaknar på natten och sen är det sjukt svårt att somna om. Då vill liksom tankarna upp och leka och ”måsten” bli genomförda fast klockan är fem på morgonen.
Thursday, February 9, 2006
Rammschtein
Det är inte bara skönt att P7 har börjat utan kul att det är Ramsten som är kursansvarig. Hur kan man inte gilla en lärare som har tvåtimmarsföresläsningar UTAN att använda sig av anteckningar eller OH!? Han är för det mesta så dödsseriös så man nästan börjar sorgeklä sig på hans föreläsningar. Men samtidigt är det så mycket glimten i ögat med honom och han kan plötsligt bli så oförutsägbart jäkla rolig. Han har lustigt minspel som han verkar medveten om och ibland försöker dölja. Han är på nåt sätt både blyg och uttriktad på samma gång.
När han verkligen vill betona något nickar han till eller liksom skjuter fram huvudet som sköldpaddan ur sitt skal. Ramsten har någon slags Rocka Billyfrilla och oftast svarta, tajta och korta brallor. I tisdags när det blev dags för rast fumlade han fram tre halvfulla och tomma cigarettpaket ur fickan. Han röker som ingen annan. En rast snackade vi lite medan han stod med gigaretten i mungipan. Han liksom pratade upp gigaretten istället för att röka upp den. Jag såg honom inte ta ett end bloss under hela rasten, men ändå var cigaretten vips slut.
Av hans historier att döma så verkar han vara lite av en freakmagnet. I hans bostadsområde står det ofta en missanpassad kvinna och liftar. Alla vet vem hon är och försöker undvika henne. Om jag minns historien rätt så hade Ramsten stannat till vid henne en gång där hon stod och liftade för att kolla läget. Han hade knappt hunnit öppna munnen innan hon satt i bilen och ville ha skjuts. Han berättade att det jobbiga med henne är att man inte vet var hon ska. Hon kanske säger en plats men när man väl kommit dit vill hon åka till ett annat ställe. Och detta kan ju leda till att man får skjutsa runt på en galen kvinna i flera timmar.
Hur som helst så plockade han upp henne och bävade inför färden eftersom hon pratar högt, hela tiden om allt och ingenting på en gång utan att lyssna på medpassageraren. Det är som att denne inte finns. Ramsten kände dessutom att han mådde ganska illa och var inte säker på om han skulle kunna hålla igen tills han kom hem. Han börjar köra och hon pratar på. Han tänker att vad fan ska han göra liksom, människan lyssnar ju inte ändå så han börjar precis som henne att bara gagga. Så där sitter två personer i en bil och pratar högt med sig själva. [Hahahahahahaha!!!] Snart blir illamåendet för påtagligt och han måste stanna bilen och kräkas. Jag minns inte hur det hela slutade mer än så, men jag tror att han undrade hur den här kvinnan reagerade på detta.
För någon dag sedan var han på väg in på Myrorna men blev stoppad i dörren av en gammal tant som undrade om hon kunde få hans hjälp. Det framgick aldrig vad hon ville ha hjälp med och han brydde sig inte om att fråga. Han uppfattade det som att hon ville ha hjälp med att bära hem ett bord fast det var ett bord hon skulle lämna in på Myrorna. Så han följer med henne hem utan att veta att det är dit de ska. Väl hemma hos tanten vill hon även ha hjälp med att flytta mattor vilket resulterar i att Ramsten tillslut ligger på golvet och flyttar på mattor. Eftersom tanten var gammal erbjöd sig Ramsten att bära ner bordet till Myrorna åt henne. Som tack för hjälpen ville hon ge honom något och började leta efter en kasse i lägenheten. Hon ger honom en påse som han även hade med sig till föreläsningen. Då har han fått en prydnadskudde med blomtryck och ett rött bokmärke med en tofs på.
Jag förstår att han ville hjälpa till, men samtidigt tänker jag att han kanske inte borde följa med folk sådär utan att ens veta vad han ger sig in på. I detta fall var det bara en snäll gammal tant, men nästa gång kan det vara ett mindre oskyldigt gäng eller liknande. Alla människor har ju inte schyssta avsikter. På nåt sätt känns det verkligen som en grej han gör. Liksom infogar sig själv i situationer där man inte riktigt vet hur det ska sluta.
Undra hur han är mot sina barn :D
När han verkligen vill betona något nickar han till eller liksom skjuter fram huvudet som sköldpaddan ur sitt skal. Ramsten har någon slags Rocka Billyfrilla och oftast svarta, tajta och korta brallor. I tisdags när det blev dags för rast fumlade han fram tre halvfulla och tomma cigarettpaket ur fickan. Han röker som ingen annan. En rast snackade vi lite medan han stod med gigaretten i mungipan. Han liksom pratade upp gigaretten istället för att röka upp den. Jag såg honom inte ta ett end bloss under hela rasten, men ändå var cigaretten vips slut.
Av hans historier att döma så verkar han vara lite av en freakmagnet. I hans bostadsområde står det ofta en missanpassad kvinna och liftar. Alla vet vem hon är och försöker undvika henne. Om jag minns historien rätt så hade Ramsten stannat till vid henne en gång där hon stod och liftade för att kolla läget. Han hade knappt hunnit öppna munnen innan hon satt i bilen och ville ha skjuts. Han berättade att det jobbiga med henne är att man inte vet var hon ska. Hon kanske säger en plats men när man väl kommit dit vill hon åka till ett annat ställe. Och detta kan ju leda till att man får skjutsa runt på en galen kvinna i flera timmar.
Hur som helst så plockade han upp henne och bävade inför färden eftersom hon pratar högt, hela tiden om allt och ingenting på en gång utan att lyssna på medpassageraren. Det är som att denne inte finns. Ramsten kände dessutom att han mådde ganska illa och var inte säker på om han skulle kunna hålla igen tills han kom hem. Han börjar köra och hon pratar på. Han tänker att vad fan ska han göra liksom, människan lyssnar ju inte ändå så han börjar precis som henne att bara gagga. Så där sitter två personer i en bil och pratar högt med sig själva. [Hahahahahahaha!!!] Snart blir illamåendet för påtagligt och han måste stanna bilen och kräkas. Jag minns inte hur det hela slutade mer än så, men jag tror att han undrade hur den här kvinnan reagerade på detta.
För någon dag sedan var han på väg in på Myrorna men blev stoppad i dörren av en gammal tant som undrade om hon kunde få hans hjälp. Det framgick aldrig vad hon ville ha hjälp med och han brydde sig inte om att fråga. Han uppfattade det som att hon ville ha hjälp med att bära hem ett bord fast det var ett bord hon skulle lämna in på Myrorna. Så han följer med henne hem utan att veta att det är dit de ska. Väl hemma hos tanten vill hon även ha hjälp med att flytta mattor vilket resulterar i att Ramsten tillslut ligger på golvet och flyttar på mattor. Eftersom tanten var gammal erbjöd sig Ramsten att bära ner bordet till Myrorna åt henne. Som tack för hjälpen ville hon ge honom något och började leta efter en kasse i lägenheten. Hon ger honom en påse som han även hade med sig till föreläsningen. Då har han fått en prydnadskudde med blomtryck och ett rött bokmärke med en tofs på.
Jag förstår att han ville hjälpa till, men samtidigt tänker jag att han kanske inte borde följa med folk sådär utan att ens veta vad han ger sig in på. I detta fall var det bara en snäll gammal tant, men nästa gång kan det vara ett mindre oskyldigt gäng eller liknande. Alla människor har ju inte schyssta avsikter. På nåt sätt känns det verkligen som en grej han gör. Liksom infogar sig själv i situationer där man inte riktigt vet hur det ska sluta.
Undra hur han är mot sina barn :D
Wednesday, February 8, 2006
"I hate this"
- Gissa vad jag ska göra ikväll?
- Nej, vad SKA du göra ikväll?
- Sminka Dig!
- Nä, det ska du inte
- Jo! Du har lovat att jag ska får göra det!
- Men jag vill inte innan jag ska till jobbet.
- Smink går att tvätta bort. Jag gör det varje kväll.
På kvällen i reklampausen av "Prison Break".
- Ok, du kan ligga ner.
- I hate this!
- Hahaha!
- Titta upp.
- Usch, det är verkligen en penna du har.
- Mmm. Kan du försöka att inte blinka så mycket, jag blir nervös.
- Men det är inte så himla lätt. Det känns som du ska peta ut ögonen på mig. I hate this!
- Hahaha! Oh my god, you are beautiful.
- Vad är det där!? Gaaahh..usch, vad är det för något?
- Läppglans.
- Räcker det inte nu? Det känns som jag har en hel tub tandkräm på läpparna.
- Så, färdig! Var är peruken?
Se vad vacker han blev den där Lover :)
- Nej, vad SKA du göra ikväll?
- Sminka Dig!
- Nä, det ska du inte
- Jo! Du har lovat att jag ska får göra det!
- Men jag vill inte innan jag ska till jobbet.
- Smink går att tvätta bort. Jag gör det varje kväll.
På kvällen i reklampausen av "Prison Break".
- Ok, du kan ligga ner.
- I hate this!
- Hahaha!
- Titta upp.
- Usch, det är verkligen en penna du har.
- Mmm. Kan du försöka att inte blinka så mycket, jag blir nervös.
- Men det är inte så himla lätt. Det känns som du ska peta ut ögonen på mig. I hate this!
- Hahaha! Oh my god, you are beautiful.
- Vad är det där!? Gaaahh..usch, vad är det för något?
- Läppglans.
- Räcker det inte nu? Det känns som jag har en hel tub tandkräm på läpparna.
- Så, färdig! Var är peruken?
Se vad vacker han blev den där Lover :)
Tuesday, January 31, 2006
Staden krymper och krymper
Oftast tycker jag att det är vidrigt när folk gnäller över I-landsproblem. En bruten nagel, fel färg på skorna, inte tillräckligt stor sortiment på Ica supermarket, 30 minuters strömavbrott, äcklig mat, för tjock, för smal, för fattig, för rik, för söt, för ful, att man inte kan köpa den dyraste och snyggaste tv:n, videon, mp3-spelare, mobiltelefonen, bilen, micron, datorn, stereon, tv-spelet. You will survive anyway. Jag kan personligen gå i god för det. Men idag tänker jag också ha lite I-landprolem. Detta är ingen plötslig känsla, men den har växt sig till snart okontrollerbara proportioner. Jag klarar inte av Norrköping längre. Jag klarar förmodligen inte av någon medelstor stad och definitivt inte det som vi människor tillskriver värde i vår vardag. Det är som att någon dammsugar Norrköping från kommungränsen och in mot city. Staden krymper och krymper. Föraktet etablerar sig. Det ska inte kännas så här.
Jag behöver rymd och inspiration. Jag behöver energi och oförusägbarhet. Jag behöver solnedgångar och sand i sandalerna. Jag behöver inte veta. Att jag ska få allt detta i sommar är det inget snack om, men det är sällan när man verkligen behöver det som det är möjligt. För att dämpa den värsta utmattningen skulle jag nöja mig med en helg på hemlig ort.
Någonting som jag gör och fortfarande ser fram emot varje vecka är att besöka Myrorna. Jag kan helt enkelt inte hålla mig borta. Där brukar det mesta vara oförutsägbart, nytt, konstigt och spännande. Jag hittar alltid nån charmig pryl för ett vrålschysst pris som jag kan ta med mig hem. Roligast är när jag hittar nåt slitet gammalt ljus i en udda form som jag kan tvinga på Lover och ställa i hans lägenhet :) Förra gången jag var där köpte jag en isbjörn som låg på rygg med benen i vädret. Veken stack ut ur hans navel. Idag köpte jag en gammaldags cylinderformad och tomteröd sminkväska med spegel och ett litet fack i locket. Det värmde i hjärtat. Hur mycket jag än är emot att folk shoppar bara för känslan att äga saker, kan jag med gott samvete handla på Myrorna. Dels går pengarna till tredje världen och dels får sakerna ett sentimentalt/personligt värde.
Ser för tillfället fram emot två saker: Att åka till Sara i Skövde i helgen och min födelsedag. Till min födelsedag är det visserligen lite mer än en månad, men det har blivit lite tradition att bjuda mina närmsta kompisar på middag. Sånt är kul att planera inför.
Jag behöver rymd och inspiration. Jag behöver energi och oförusägbarhet. Jag behöver solnedgångar och sand i sandalerna. Jag behöver inte veta. Att jag ska få allt detta i sommar är det inget snack om, men det är sällan när man verkligen behöver det som det är möjligt. För att dämpa den värsta utmattningen skulle jag nöja mig med en helg på hemlig ort.
Någonting som jag gör och fortfarande ser fram emot varje vecka är att besöka Myrorna. Jag kan helt enkelt inte hålla mig borta. Där brukar det mesta vara oförutsägbart, nytt, konstigt och spännande. Jag hittar alltid nån charmig pryl för ett vrålschysst pris som jag kan ta med mig hem. Roligast är när jag hittar nåt slitet gammalt ljus i en udda form som jag kan tvinga på Lover och ställa i hans lägenhet :) Förra gången jag var där köpte jag en isbjörn som låg på rygg med benen i vädret. Veken stack ut ur hans navel. Idag köpte jag en gammaldags cylinderformad och tomteröd sminkväska med spegel och ett litet fack i locket. Det värmde i hjärtat. Hur mycket jag än är emot att folk shoppar bara för känslan att äga saker, kan jag med gott samvete handla på Myrorna. Dels går pengarna till tredje världen och dels får sakerna ett sentimentalt/personligt värde.
Ser för tillfället fram emot två saker: Att åka till Sara i Skövde i helgen och min födelsedag. Till min födelsedag är det visserligen lite mer än en månad, men det har blivit lite tradition att bjuda mina närmsta kompisar på middag. Sånt är kul att planera inför.
Subscribe to:
Posts (Atom)