FFF - Fri från fängsel

Har inte haft någon dator sedan i måndags. Mitt bästa sällskapsdjur har börjat flimra så ivägskickad för undersökning är den. Det är löjligt, men jag kände mig amputerad dagen då datorn försvann. Ungefär samtidigt infann sig ett lugn. Ett icke informationstörstigt lugn som bara vill krypa upp i soffan och läsa böcker. Har inte kommit så långt som till böckerna. Försöker avverka de sista två numrena av Bon.

Jag måste säga att en modifierad version av julkänsla ändå har infunnit sig i min kropp. Detta skedde i samma andetag jag skickade iväg slutversionen av uppsatsen. Fri från fängsel. Snö hade hjälpt mig ännu mer på vägen, men jag och Lover har trots att vi inte planerat det alls, gjort mycket juliga saker tillsammans. Bakat lussebullar, skickat gemensamma (!) julkort, varit på julfest hos Dennis, handlat julklappar och slagit in dem tillsammans.
Är ett förhållande seriöst när man får julkort adresserat till båda parterna? :D Somliga verkar tycka det för aldrig har jag fått så många hälsningar till både Lover och mig själv på en gång. Det är gött på nåt sätt. Till och med mamma och Lover byter julklappar. Det är riktigt tvärfamiljärt ;)

Sitter hemma hos familjen och daaaatar. Det står två fullproppade påsar med julklappar i hallen. Aldrig tycks handlandet ta slut. Folk beter sig som rovdjur på stan och konstigt ser det ut är vissa hyllor är helt utrensade. Barnvagnskollektivet beter sig värre än någonsin. Har man barnvagn tillskriver man sig själv visst rättigheten att agera funktionshindrad och kanske till och med lite förståndshandikappad. De stannar mitt i vägen i de trångaste utrymmen, velar mellan målmedeveten, apatisk och blind. Var är alla dagis när man behöver dem? Lämna barnen där tack.

Den bästaste Lover sitter på bussen hem till päronen. Han behöver samla krafter och där är ett bra ställe att göra det på. Jag har nästan lite dåligt samvete att jag inte följde med ner. Dålig samvete både inför mig själv och dem. Vill väldigt gärna träffa dem. Känns bara som att tiden är för knapp och jag orkar inte med mer stress. Vi får åka ner snart igen.

Från Itzahks Julevangelium: Om man närmar sig en kvinna precis som man tar sig ur en isvak då brukar det gå åt helvete.

Ensamma körsbärstomater

Har aldrig i hela mitt liv känt mig så fjortis som jag gjorde ikväll. Men det är skönt att veta att fjortisen kan knäcka den svårimponerade 24-åring som jag blivit. En slags scenskräck uppenbarade sig mellan lampsläckandet och tidsfördrivet på Galleri 21. Vem skulle upp på scenen? Inte jag utan Birro. Utan sin vetskap ingick han i ett projektarbete vars medlemmar förträngt innebörden i ordet soundcheck. Så. Birro blev sittande. Ensam under en spotlight som ett intervjuoffer. Vi uppmanades av enkätflickorna att gå fram och prata med honom. Lite som kompensation för bullret.

Jag blev nervös och det kändes lite som att jag stod i kö för att gå och bikta mig. Varför? Här går det ju inte att sitta. Och där kan ju inte han sitta utan att någon pratar med honom. Hur kan man komma hit och vara intresserad av att lyssna på hans ord, men inte själv ta initiativ när det inget blir av? Det är noll poäng. Nyhetsuppläsaren från tv4 öst tog första bikten och mentalt ställde jag mig på kö.

"Får jag slå mig ned" (får ja slå ner mig själv för att jag känner mig så töntig?)
"Ja visst. Vad konstigt det blev".
Minst sagt. Det är svårt att skriva om en person som man vet kan läsa detta. Hahahahaha! Jag har bjudit Birro och Jonna på fest. Hoppas de kommer :)

Fan vad central nervositeten blev. Jag blev så där nervös som jag blev på mellanstadiet när jag skulle redovisa om vithajen. Eller så nervös som man blev innan luciatågen eller hos tandläkaren. När jag väl kommit ur min psykos och var på väg till Ica blev kroppen så där skönt avslappnad så att den somnade på drottninggatan. Såg inte att det var Petter som kom och gick emot mig. Han hälsade och jag svarade. Nåt. Vet inte hur många varv runt grönsakdisken jag tog. En kvinna tittade muntert på mig. Det väckte lite obehagskänslor och jag gick till kryddhyllan för att gömma mig. Skulle inte ha några kryddor. Stod där mitt i mitt inre lugn som ett dräglande mähä och stirrade på mina körsbärstomater. Helt apatisk. De såg så tragiskt ensamma ut att jag ville ta upp dem i famnen och trösta dem.

Jag får Fear and loathing-vibbar av det här inlägget.

Nä fan. Skärpning. Dags att tillaga whatever jag nu betalade i kassan.

Äntligen, Fredrik!

Världens modernaste land - men världens osäkraste folk? Av och med Fredrik Lindström. Tack Fredrik! Äntligen kan svenskarna börja garva lite åt sig själva. Klockrent sa tandhygienisten innan hon såg ens svart katt som la nycklarna på bordet och köpte grisen i ån!

Aldrig det näst bästa

Så trött och orkeslös. Antar att jag inte blir arkebuserad för det 22.30. Loverboy och jag bakade lussebullar inatt. Tror aldrig jag bakat lussebullar så snabbt i hela mitt liv. Förutom att titta på att vackert ansikte framför mig som då och då fick spasmer över kletig deg så kändes det både mysigt avkopplande och stressigt på samma gång. Stress och glömska är visst temat för min del inför denna jul. Jag brukar alltid noggrant välja ut min julkort, pyssla om hemmet och uppmärksamma Lucia med mera. I år finns inget sånt för mig, vilket känns sorgligt och som en omställning. Jag hoppar nästan i taket av förvåning när folk säger att det är Lucia inatt/imorgon och julafton om 1½ vecka. Den informationen har inte lyckats penetrera min bubbla. Allt jag kan tänka på är uppsatsen, resan till Tallinn och praktikplanerna. Det börjar närma sig nu och jag är 99,9% säker att jag ska spendera tre månader på Eesti Ekspress. Det kommer att bli tre väldigt spännande månader både för jobbets skull och för att jag får upptäcka Estland på egen hand. Har redan börjat kolla upp alla museer, restauranger, spa, natur, kultur med mera. Mycket har hänt sedan jag besökte Tallinn för första gången för 24 år sedan.

Tallinn kom tillslut att bli en del av min dröm och ett delmål här i livet. Känner mig stolt över mina målsättningar och att jag inte tillåter mig själv att glömma bort dem eller göra det näst bästa.

Vadå jul liksom?

Ingen Sunes jul, ingen Grubblarkalender, men Kvarteret Skatan har julkalender i år! Skoj, skoj.

Vet inte varför jag önskar att jag hade lust att julpynta, när jag egentligen inte har det. För att jag ska kunna pynta måste jag köpa prylar för allt jag har är ett 40 cm högt ljus i form av en jättesöt snögubbe. Känns skapligt spartanskt. Har kollat runt lite, men allt ser så massproducerat och så helvetiskt plastigt och osmakligt ut. En stjärna i fönstret eller liknande vill jag nog iaf ha så julen inte helt och hållet passerar obemärkt. Känns också lite krystat och onödigt att pynta när jag ska fira större delen av juleftersmaken och nyår i Tallinn.

Egentligen skulle vi åkt till Tallinn 25:e, men SAS ställde in alla flygningar dit det datumet så vi åker 26:e. Lover kommer på eftersläppet några dagar senare och bang bom krash så är det nyår. Vi har inte gjort några egentliga planer för just nyår förutom att ha det jäkligt trevligt, kanske äta på Olde Hansa och se fyrverkerierna från Daniels tak som vi gjorde 2004. Den här gången utan ett gäng skottar i kilt. Fan vilka festprissar :D Fulla skottar förstår jag mig inte på. Språkligt alltså. Det var tider det :)

Funderar på att följa med Lover till Newbridge bara ett par dagar, dagen före jul och julafton men sen måste jag åka hem igen. Vi har iofs inte varit tillsammans i hundra år, men vi har aldrig firat jul ihop vilket skulle vara mysigt. Och sen vill ju Stiiiig att jag ska hälsa på. Bara en sån sak :) Det skulle vara riktigt trevligt att träffa dem alla om nu Lover kommit över tröskeln. Ett år ville han inte att jag skulle göra intrång på hans jul med familjen. Jag misstänker att han har ändrat sig för när jag sa att jag funderade på att följa med såg han nästan glad ut ;)

Hej då Panda, men kom gärna och hälsa på!

Don´t hate me becasue I´m a beautiful Panda ;)
Det började med att knäppa Lover tyckte att det varroligt att kalla mig för min studentmailadress handa. Handa utvecklades snart till Panda och blev otroligt nog NakenPanda efter att Lover sett mig i min frottéliknande tröja. Han har ett barns fantasi och tycker att jag ser ut som en nyrakad panda i den när jag har på mig luvan. Jag har iofs aldrig på mig luvan om inte han tvingar på mig den för att han vill ha lite roligt. Och ja, det är väldigt roligt för att det är så absurt och totally cute på en och samma gång. Men när han nu i ungefär ett år eller mer har kallat mig Panda och jag självklart reagerar på det och även på pandabilder och andra ting, så börjar det kännas tjatigt. Det blir ett tilltal till Panda och inte till Hanna. Känns som jag kan räkna gångerna han faktiskt sagt Hanna på en hand. Jag vill vara fina Hanna och inte fina Panda. Jag är ju både Panda och Hanna så jag ska inte klaga, men jag vill nog inte vara en seriefigur. Jag har vänligt men bestämt sagt åt Lover att han måste dra ner på pandandet och han har redan sagt fel flera gånger. Det är inte bara jag som är hjärntvättad :)

Jag var tvungen att gör den här bilden som ett litet minne och jag måste säga att jag har lite separationsångest. Buu huu. Vi får väl ta en dag i taget och se hur det går ;) Kanske kommer jag sakna Panda och kräva henne tillbaka. Vi får se.

Hej då Panda! Kom gärna och hälsa på! Mycket kärlek och tack för många stunder av gapskratt.

Förbannade jantelag!

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag och Jante står i konflikt med varandra. Jävla Jante! Förbannade jävla Jante! Var på F&S och skulle träna. Det bara ooooosade jantelag i lokalerna. Jag vet inte vad det handlar om, men varför stirrar folk på varandra som att precis alla är turnerande zoo? Vari ligger nöjet att stirra, stirra, stirra och stirra? Jag blir förtvivlad när folk stirrar på varandra som att de aldrig sprungit på en människa förut. Vi har bott på samma planet ganska länge nu. Get use to it!
Är jag paranoid eller vad handlar det om? Mitt favoritting att göra när jag kommer dit är att innan passet i ren protest, gräva ner mig i en tidning för att slippa möta andras blickar eller se när andra stirrar på varandra.

Folk stirrar ilsket när någon skrattar högt eller allmänt gör lite väsen av sig. Folk är mycket snabba att påpeka när någon gör fel, klär sig för utmanande, tycker för mycket, handlar konstiga saker, heter konstiga saker, glömmer att städa tvättstugan. ÅÅå, jag blir så trött. Kan inte bara alla sköta sig själva och skita i andra.

Att träna på pass på F&S är lite som att frivilligt gå in i en masspyskos. Ibland blir det för hurtigt nät man förväntas klappa händer i takt till musiken. Där går gränsen för mig. Det låter jag fet bli. Eftersom mitt knä är paj skiter jag även i att kuta runt som en buffel med alla andra i ring och står därför på sidan och skuttar så gott jag kan. Då börjar folk på en gång titta vem som står där och hoppar själv. Varför gör hon det? Vad är det för fel på henne? Det räcker inte att titta på mig första varvet utan även gärna tredje och fjärde, precis som att jag var ett turnerande zoo. Ikväll hade jag bara velat kickboxa ner allihop.

Å andra sidan är det ett par i min omgivning som så fort de får chansen måste skryta om någonting. Kanske inte så mycket skryta utan mer hävda sig, styra hela tiden och ta så mycket plats att jag får klaustrofobi. Och jag blir vansinnig hur den ena hela tiden sätter andra i beroendeposition, hela tiden drar (vita) lögner, men samtidigt ska vara bästis med alla. Nä, nog får fan vara nog.

Jans döda fru

På måndag är det tur för min krönika igen. Har inte hunnit titta på tv på hela veckan så det kändes skitkrystat, näst intill hopplöst att skriva den idag. Det var tills jag kom på att jag skulle se alla avsnitt av Arty. För övrigt väldigt bra program. Det blev riktigt läskigt när en man vid namn Jan Söderlind dök upp i tredje avsnittet. För den som minns mitt inlägg Rekreation så inleder jag med stycket:
En varm, lång dusch ger rekreation när du stannar kvar efter filmen och berättar för mig att du köpt biljetter till 19 föreställningar. När du vill berätta att du mest ser film för att få tiden att gå. För att din fru gick bort i våras.

Det är han! Samma man som kom fram till mig under filmfestivalen när jag var biografvärd och berättade ovanstående. I klippet i Arty rubriceras han som museibesökare och även där berättar han om sin nyligen bortgågna fru. Lääääskigt. Kolla gärna in klippet så fattar ni vad jag menar! Avsnittet finns i svt:s videoarkiv och heter "Det blir naket i veckans Arty...". Klippet med honom börjar efter 17 min 47 sek. I samma avsnitt finns även en jätterolig nakendans med en snopp som nästan flyger av vid 10 min 10 sek :)

Coca Rapmaskin®

Läser, läser och läser. Vi ska ha två teoridelar i uppsatsen så vi har mycket researcharbete att göra. Har idag lyckats ta mig igenom halva Media Power. Startade dagen med en två timmars promenad för att få ljus och frisk luft och ladda inför dagen. Igår satt jag inne hela dagen i sunkiga mysbrallor och pluggade. Fick ångest över höstmörkret som känns som en mur som omger min lägenhet. Genom ljuset ser jag horisonter, förgrunder, bakgrunder, färger och nyanskillnader. Genom mörkret ser jag ingenting. Den stänger in mig med sin tjocka, grumliga massa och gör det lite svårare att andas.

Vet inte om färgerna i mitt vardagsrum inverkar på lampbelysningen, men något fel är det. Även om jag har både golvlampan och taklampan tända så är ljuset gult och grumligt. Ögonen blir torra och knastriga. Jag skulle inte klaga över lite good old klassrumslysrör. Kanske måste investera i duktig lampa till.

Jag är inte den som dricker kaffe. Vatten inbillar jag mig har samma effekt. Tyvärr inte så här års, inte i mörkret och inte i det gula grumliga ljuset. Jag kan läsa, men får emellanåt svåra koncentrationsproblem så att man undrar hur det egentligen står till. Jag är helt enkelt en dålig läsare. Tankarna flyr och far, kors och tvärs. Tänkte pigga upp huvudet lite och knådade ihop en gigantisk havreboll. Hade varken pärlsocker, kokos eller neger hemma så det fick bli havre. Oavsett vad man har hemma så heter det INTE negerboll!
När man var liten var chokladbollar nästan något nyttigt med tanke på havren. Just nu inser jag att jag nästan klämt i mig 25 g smör, ½ dl socker osv onyttigt. Det ska vara roligt att bli vuxen.
Hittade konstigt nog en coca cola (läs: Coca Rapmskin) i kylen som jag tänkte kunde chocka mig lite. Det är inte på något sätt sofistikerat att dricka cola. Det är faktiskt mer sofistikerat att snorta det. Anyway. Det var så länge sen jag drack cola och läsk öht att jag glömt hur satans mycket kolsyra den innehåller. Kolsyran mobiliserar sig som en imploderad rap i magen och enda sättet att få ut den är att ta sats och springa med magen före rakt in i en vägg. Återigen. Det ska vara roligt att bli vuxen. Så här i efterdyningarna känns det som jag inte borde befinna mig på offentlig plats på minst två dagar. Rapen ligger latent så att säga.

Back to work eller vad säger ni grabbar? Diska kanske? Städa istället? Läsa vidare måntro? Frisyruppvisning, någon?

Den riktiga Åländskan existerar inte

I fredags var det alumnidag för alla ksm:are. Fd och framgångsrika ksm:are kommer och berättar om livet efter studierna. Allt i från toppar, dalar och framgångssagor. För det mesta är det framgångshistorierna vi får höra. Vore korkat av lärarna att bjuda in hem- och tandlösa ksm:are som funderar på självmord. Under och efter en sån här dag känner jag mig alltid så enad och samförstådd med alla andra ksm:are. Tidvis må vi vara en förvirrad skara människor, men alumnerna får oss att känna oss unika och världsbäst på precis allting inom media. Fast vi inte vet om det kan vi ju så sjukt mycket så tom den där gud får mindervärdeskomplex. Right at ya! Nåväl. Dessa dagar känner jag mig stolt och framgångsrik.

På kvällen var det fest för alla föredettingar och de fyra årskurserna. Tanken var att vi skulle mingla runt och ta del av varandras erfarenheter. Kanske tom påbörja att spinna några trådar i det sk kontaktnätet som är så bra att ha. Tanken var god, men för egen del blev det ett ganska krystat mingel eftersom syftet var att kontaknäta och samtalen blev ganska förutsägbara. Usch, är jag otacksam nu?

Gick till Trappan med Alex och Lover i halvtid för att träffa Dennis, Petter och GbgHanna och äta premiärpizza. Enligt menyn såg det ut att finnas pizza med antingen eller skinka, chorizo, kebab eller veggie. Kebaben verkade god, men när vi fick våra pizzor hade de exakt samma fyllning. Bestående av allting.

Alla utom Petter gick tillbaka till festen. Det var inte alls kul för jag kunde inte urskilja vilka som var ettor och vilka som var alumner. Tvingade i mig ett glas vitt i hopp om bättre tider och att komma ur mitt skal. Men nej. Det kändes ännu mer krystat tills vi skulle ta på oss jackorna och Bettina och Malte uppenbarar sig. Min rygg gjorde ont och magen likaså pga en stor pizza i väldigt tighta byxor så jag orkade ändå inte stanna. Synd det för de är väldigt treeefvliga.

I lördags kändes det lite gammalt att för andra kvällen i rad göra sig i ordning för fest. Av någon anledning kändes det som jag festat två veckor i rad och jag hade haft på mig samma kläder dygnet runt utan att duscha. Försökte med en uppiffning, drog på mig mina gamla, röda plyschbyxor som jag köpte på gymnasiet. Fick faktiskt två komplimanger för dem :)
Det var Johan och Maja som bjudit med oss till en studentkollektiv vid strömmen. Det var den snyggaste jäkla lägenheten jag sett på år och dagar. Man hör ju ofta att studenter är fattigfolk, men knappast när tre killar bor i en femma med utsikt mot strömmen, stukatur i taket, två gigantiska sällskapsrum varav ett var helt och hållet cirkulärt. Det var kvällens grand finale. Det märktes på gästerna att killarna var populära för sin lägenhet.

Jag vet inte om det bara var jag och Lover, men de var en ganska skrytig stämning bland alla som var studenter. Civilingenjörer hit och dit. Exjobb hit och dit. Alla med något slags behov att hävda sig, nästan sälja in sig. Det var en SKA-tjej som undrade vad Lovers t-shirt föreställde och han berättade att det var en japansk seriefigur. Hon bara antog att han varit i Japan och frågade hur det var där. Då berättade han att han köpt den i San Fran varpå hon kontrade med att hon hade varit på Irland ganska mycket och skulle dit under jul. Jaha? Även om vi träffade väldigt mycket trevliga människor så låg det ändå någon slags tävlingsinstinkt över hela stämningen.

Det var roligast att prata med två killar från Åland. Ja var helt säker på att man pratar finska på Åland, vilket också hördes på deras brytning som iofs lät mer som en dialekt. Jag frågade den ena om han pratade finska. Nej, det kunde han inte. Jag blev nästan lite besviken när han berättade att det är dialekten som är Åländskan och att de har en del ord som skiljer sig från svenskan. Typ macka heter semla :) Den andre killen överraskade mig positivt för han skulle upp till norr och jobba i isbaren på ishotellet i Jukkasjärvi. Dit har jag bestämt att Lover och jag ska åka i januari och jag ska ta ut en tidig 25-årspresent. För i mars när jag egentligen fyller är jag på praktik.

Kattinspektion med skräckfilmstema

Sandra undrade om inte jag ville följa med och titta på en katt i Klockaretorpet igår. (Ehm..nu när jag tänker på det låter det som att jag bor på landet med tanke på att jag bor i närheten av en plats vars namn innehåller ”torp”). Hon hade hittat denna katt och ägare på blocket. Utan något intresse av katter tänkte jag att det ändå kunde skildra tankarna från skolan så jag följde med.

Vi hittar fram till radhuset. Sandra trycker på dörrklockan som inte ger något ljud ifrån sig. Efter en lätt knackning öppnar en tjej i 16-årsåldern dörren. Hon säger ingenting. Inte hej, ingenting så Sandra frågar om det är Anna. Anna svarar jakande, lämnar oss på tröskeln och går in i vardagsrummet. Anna är ganska lång, smal och har långt rött hår i mittbena, uppsatt i en tofs i nacken. Hon ser nästan ut att gömma sig i håret och säger inte mycket. Hon bär en stor, svart och hårig katt som hon klappar intensivt.

När vi kliver in i hallen möts vi av en obeskrivlig urinstank. Vi måste skärpa oss för att inte uttrycka äcklande ord. Eftersom Anna själv inte ber oss att komma in, tar vi av oss och går genom den långa korridoren mot vardagsrummet. Jag behåller ytterkläderna på för jag tänker att här blir jag inte långrandig. Vardagsrummet är dunkelt. Persiennerna halvt nere och gardinerna fördragna. Undervåningen är oroväckande sparsamt möblerat och det springer omkring katter överallt och två hundvalpar är instängda i en tygbur.

Fötter kommer gående nerför trappan från övervåningen. När jag ser att det är en exakt kopia av Anna får jag rysningar i kroppen och skräckfilmstemat är ett faktum. Annas kopia kommer bärandes på den katt som Sandra skulle titta på. Det är så obehagligt tyst bland oss och från övervåningen hörs knuffar och slammer mot golvet. För att inte böra gapskratta på grund av den enormt filmiska stämningen börjar jag ställa en massa frågor som egentligen jag inte vill veta svaret på. Jag tänker att om tvillingsystrarna slår till och släpar upp oss på övervåningen och styckmördar oss så har jag levt ett bra liv.

Om inte jag eller Sandra hade ställt några frågor skulle det med all säkerhet ha varit knäpptyst från början till slut. Anna och hennes tvillingsyster klappar intensivt på sina katter och tittar blygt på oss med ögon som matchar den bleka hyn. Urinlukten tycks leta sig in under huden som skriker efter frisk luft.

För att efter bara några minuter runda av säger Sandra att hon ska fundera och frågar om det finns någon annan intressent. Anna svarar med bräcklig röst att det var en kvinna där igår, men som inte hört av sig. No shit! Är det möjligtvis hennes jämmer och elände vi hör från övervåningen när hon försöker ta sig ur fängslet tvillingarna tvingat in henne i, i väntan på dödsdomen?

Dagens special och goda humör

Dagens platta: James Morrison.
Orgasmiskt jäkla bra! Tack för att du finns.
Åå ibland, oftast när jag tränar, blir jag en sån jäkla sucker för högstadiediskotryckarlåtar. Sån där musik som spelas på den hemska radion. Om man är riktigt kulturell och musiknörd får man nästan inte lyssna på radio för radio är kommersiellt och fult. Ja, mycket av den musiken ger en ofrivilliga spasmer, men all radiomusik är faktiskt inte dålig. Men faktiskt så skäms jag lite för att jag mitt under ett träningspass, drypandes i svett och adrenalinstinn tänder på ballader á la pojkband. Hahaha! Det är något med min hjärna som kopplar på nirvanadrogen.

Dagens dryck: Drink Me Spiced Chai.
Drack en skitgod chailatte hos Troen för länge sedan. Den var i pulverform och blandades med skummad mjölk. När jag drack den trodde jag att jag kommit till himlen och himlen var god mot mig. Sen visade det sig att sånt inte gick att få tag på i Norrköping så jag drog till Los Angeles och köpte en burk i den lokala matvarubutiken. Mission completed.
Häromdagen köpte en helt ovetandes mamma en ny burk till mig. Lansering i Norrköping. Hipp & Hurray! Det var en lyxigare burk än L.A-varianten och kryddad med peppar och chili. Oh mama!

Dagens vidrigaste: Jag tvingades gå upp 06.30 för att jobba på hotellet. Inget klockslag innan kl 10 borde existera på lördagar. För det mesta kan man lugnt lämna pepparsprayen i omklädningsrummet. Men med vetskapen att det bott en man på ett rum är det nästan så man borde ha med sig åtminstone lite mental träning i bagaget. Det är toaletten som skräms mest för många män vet fan inte hur man beter sig på ett hotellrum i kombination med en toalett. Det är nästan så jag duckar och ställer mig försvarsställning innan jag lyfter på toalettlocket för att minimera risken att bli huggen i halsen av någon super kissochbajsbakterie som ju var så svår att spola ner innan man checkade ut.

Dagens älskling: Lover. Bo hoo hoo. Han är söt dygnet runt.

Kvällens fest: I Jonas nästan färdigrenoverad lägenhet. Ska bli skoj! Ja och sen är det ju inte helt fel med vin nu för tiden ;) Mer Affenthaler åt Pandan.

Häftigt med gruppdynamiska processer

Det här är en satellitbild över mitt köksbord som inte är ett köksbord för det står i vardagsrummet och fungerar som ett väldigt stökigt skrivbord. Stora delar av min lägenhet är i det här skicket och man kan tro att det är jag och tre småungar med damp som bor här. Hur blir det stökigt så fort? Imorgon ska jag prova på det här med städning.

Konstaterar att jag inte längre är en höst -och vintermänniska. Det känns brutalt fel att det börjar bli mörk redan vid kl 16. Jaha, tack för idag, tänker min kropp och går vilse på stan. Eftersom jag inte lyckats köpa nya cykellysen vågar jag bara cykla till skolan när det är ljust, men inte hem när det börjar bli mörkt. Hade jag en garanti för att inte polisen vara ute och rasta sina batoner så skulle jag såklart cykla. Men faktum är att var gång jag är ute och promenerar med min cykel så kör polis polis potatismos förbi. Jag har även vid ett flertal tillfällen cyklat omvägar för att slippa polistrafik. Skulle ju kunna köpa de där lysena.

Idag var jag, A och J på Swartz för att presentera vår P8 produktion. Vi har uppfostrats till att vara väl förberedda, välformulerade och tydliga i vår framläggning och var väl typisch det inför detta möte. När jag ringde ägaren lät hon så positiv till idén att det kändes som att jag fick insistera på ett möte där hon skulle få se och höra om våra tankar. Normalt sett kan man få ett ganska kräset och skeptiskt bemötande och måste därför vara på topp och motivera syftet in i minsta detalj och helst ta med ett formförslag. Så vi satt där redo att tackla, men hon sa bara att det lät bra och spännande och att vi kunde komma in när vi var färdiga. Så snopet enkelt. Vi hade tom förberett en diskussion om hur hon ställde sig till vissa ämnen som vi har valt att ta upp. Tex tre varianter av prostitution. För vi tänker såklart att vi inte vill hänga ut någon eller göra folk upprörda. Vi försökte även förklara att det ju även handlar om hon ska kunna stå för att hon har vår produktion i sitt café. Att om en besökare skulle ha synpunkter på materialet så kanske negativa upplevelser förknippas med caféet. Det blev nästan så att vi förberedde henne på konsekvenser som kunde uppstå på hennes bekostnad innan hon ens själv funderat över dem. Antar att det är vettigt att göra för då har vi ryggarna fria om något skulle inträffa. Hon tyckte bara att allt lät kul och intressant så nu kör vi.

Det känns verkligen nu att vi börjar bli riktigt duktiga på att jobba med produktioner i grupp. Det är verkligen en dynamisk process och det kan vara skitsvårt att balansera allas viljor. Det kan tom vara en konst att lägga upp ett möte så att allt blir sagt, gjort och beslutat. Under P8 så är vi hela sju i gruppen mot normalt fyra. Det är spännande att se hur gruppen formas, hur idéerna utvecklas och hur vi diskuterar dem. Även om inte alla älskar alla så är vi en balanserad grupp där de flesta har lite samma mentalitet, är jordnära och kreativa. Vi har som oftast även en väldigt ärlig kommunikation där alla både på gott och ont säger vad de tycker om både sina egna och andras idéer. Det är roligt när det funkar så bra.

Jag känner också att jag har utvecklats mycket i skolan den senaste tiden. Speciellt socialt. Från att ha umgåtts med bara en person till ingen alls, känner jag nu att jag fungerar och har en lättsam ton blan de flesta. Det är fortfarande "läger" i klassen där vissa inte tycker om andra. Just i denna period har jag funnit mig själv mellan två av dessa läger där enskilda personer av någon anledning inte gillar varandra. Det känns skönt, fritt och flexibelt. Jag vet inte exakt ved deras anledning är att inte tycka om varandra, men jag kan inte välja sida. Det är deras problem och jag tänker inte springa omkring och snacka skit.

Pingviner. Arne. Affenthaler

Har äntligen sett Pingvinresan. Det är med varma rekommendationer jag uppmanar er att se den. Å vilken fantastiskt film. Jag satt mest och gapade i rent chocktillstånd mellan tårarna och skratten över hur smarta pingviner är. Imponerad över deras livscykel, hur de organiserar sig i grupper för att överleva den absolut strängaste kyla. Imponerad över filmarnas skildring av miljön och relationerna pingvinerna emellan. Så mycket kärlek och värme som denna dokumentär bjöd på. Ett liksom förmänskligande av pingvinerna.
Med National Geographic som medproducent tänkte jag först att det var lite Arne Weise i skogsbrynet-varning på det hela, men neeeeej. Se den, se den!

Har en nalkande förkylning i skallen. Eftersom ingen tidigare i världshistorien varit förkyld ska jag berätta hur det känns. Det är ungefär som att ha en kocka asfalt inbyggd i pannbenet. Andningen är tung och det är svårt att skövla regnskog. Min kropp är lite lurig. Jag är i princip aldrig sjuk eller förkyld så detta är förmodligen bara ett litet varningstecken. Brukar dö ut efter ett par dagar.

Har inget att göra i skolan idag så jag tar det lugnt. Har sett till Alex och Daniel några timmar och ska ut och trivas i en promenad med Sandra precis straxt. Borde även handla efter den pik syrran gav mig igår. Hon skrattade när hon öppnade mitt tomma kylskåp. "Du äter som en kille, men det syns inte". Tycker att jag storhandlar hela tiden. Och kanske storäter.

Är stolt över min Lover. Han ska föreläsa design på Örebro universitet på torsdag. Det låter som en skitintressant föreläsning och jag skulle gärna åka dit och delta. Om jag fick. Men aldrig i livet säger Lover. Han tror bara att jag skulle distrahera honom. Moona, flasha brösten eller något annat flickvänsaktigt :) Nä. Jag skulle ju bara sitta där snällt och kasta slängkyssar på honom. Jag både förstår och inte vill förstå varför jag inte får vara där. Jag kan säkert vara distraherande, men jag tror att om jag själv skulle föreläsa så skulle det vara roligt att ha en Lover i publiken. Who knows. Kanske nästa gång, om det blir en nästa gång.

Imorgon ska vi på Halloweenfest hos Sara och Jonas. Jag ska klä ut mig till full. Österrikarens syrra har varit så supersupersnäll och skickat mig två flaskor Affenthaler som jag ville att österrikaren och mamma skulle köpa med sig från Tyskland i somras. Då fanns det inget. Jag ville bara ha dem för att flaskorna kan bli fina ljusstakar. Jag hade tom glömt bort att jag önskat mig dem, men så har hon letat och letat och skickat dem från Frankfurt. Jag har nästan dåligt samvete för att hon gjort sig så mycket besvär utan att jag bad om det. Ska skicka ett fin fint tackkort till henne!

Ny känsla av frihet

Enligt FN´s deklaration om mänskliga rättigheter, yttrandefrihetslagar och en förmodad universell syn på vad frihet är, är definitionen av frihet högst personlig beroende på vilka förutsättningar för liv du lever under. Jag kan ju bara på ett ärligt och sakligt sätt relatera till min egen kultur.

Jag väljer här att inte ta ställning i frågan för eller emot religion för det är inte relevant. Men snarare än att finna mening med livet och vilken din uppgift på jorden är i en religionstro, lever majoriteten människor i väst med hopp och tilltro till materiella ting. Vi är vad vi äter, vi är vad vi äger och andra definierar och dömer dig utefter dina ägodelar. Vi lever under ständig press från kapplöpningen att äga mest, bäst och vackrast. Vi måste konsumera för att existera. När vi inte har råd att existera blir vi deppiga, otåliga och kan inte gå utanför dörren för att vi inte har något att ta på oss. Vår existens duger inte till för att visas upp på gatan. Vår existens är omodern.

Många lever under ett kroniskt sug att äga, shoppa, spendera. Konsumtion är en beklagelig aktivitet för det ger ingen egentlig tillfredställelse. För studen, den första timmen, första dagen kanske, men det kroniska suget och åtrån till andra ting gör ju att ingenting i längden någonsin kommer att vara värt någonting. Konsumtion känns ofta som en dålig lösning, förträngning och förskjutning från sökandet av en permanent tillfredställelse. Konsumtion dämpar tillfälligt rastlöshet, känslan av meningslöshet och fyller tomrummet som slukar många människor.

Största strävan i livet för många är att bli rika. Rik för att slippa jobba, rik för att kunna äga allt vi åtrår, rik för att spendera på slentrian. Inte rik för att bidra till att göra världen bättre, bygga skolor i u-länder, bidra till forskning, skänka allt vi har till de bättre behövande för de finns det fler av än vi kan räkna till. Vi vill bli rika för att konsumera och reproducera vårt inre tomrum. Tomrummet som är en enda stor fråga som aldrig kommer att kunna besvaras så länge vi inte tänker ett steg längre.

Jag tycker att det är sorgligt, men egentligen kanske det bara är synd om "oss". Vi vet inte bättre för vi har ingen vana av att definiera oss själva utifrån religionstillhörighet, ideologier, annat som inte är materiella ting. Vi lever inte med någon djupare mening men livet förutom att kunna köpa allt vi pekar på och kanske skaffa barn som vi i sin tur vill ge allt vi själva aldrig fick eller hade. Materiella ting. Visste vi bättre skulle vi inte längre ställa oss frågan vad meningen med livet är. Efter alla denna tid på jorden, hur kan vi fortfarande inte veta svaret? Är det dessa värderingar vi ska lämna efter oss?

Som om detta inte vore nog så känns det som att "vi i väst" som i många fall ever under trygga sociala förhållanden med tillgång till allt möjligt i obegränsad skala, att det är VI som är olyckligast på jorden. Deprimerade, maniska, har tvångstankar, psykopater, anorektiker, bulimiker....
Tomrum.

Jag vill tro att jag kommit ett steg närmare svaret. Mitt svar. Det är ingen utopi, det är inget revolutionerande, det är något vi alla måste känna till för att existera, för att definieras som älskvärda och socialt accepterade människor. Det är kärlek. Meningen med livet är att älska. Jag tänker i första hand på att älska en speciell person, en livspartner som känslomässigt ger dig något som är helt oersättligt och omätbart. Det lägger sig som sockervadd på själen och skänker djup ro och innerlighet. Det är allt jag behöver. Detta i kombination med att jag inte känner något sug efter materiella ting. Jag har precis allt jag behöver. Jag känner mig bara kvävd av prylar. De är inte intressanta.

Den nya känslan av frihet är att leva enkelt, att uppskatta ett gott te, solstrålar genom höstlöven och fyra ögon över en djup diskussion så ojämförbart mycket mer än att äga. Det är så enkelt och frigör mig från ångest, öppnar sinnena och tillåter mig att fokusera på viktigare saker och fördjupa mig mer i min personliga utveckling och relationer till andra.

Köttfärslimpans helg

Det har varit en ganska händelserik helg trots att målet var att ta det jävligt lugnt. Först och främst är det guld att ha Lover hemma igen. Små saker som att få somna ihop, äta frukost på sängen, laga mat tillsammans sätter guldkant på tillvaron när man inte setts på ett tag.

Jourvolontär som jag är fick jag sent i fredags kväll frågan om jag kunde jobba på lördagen. Det tog emot jäkligt mycket eftersom jag ville spendera helgen med Lover och planen var att se resten av festivalen. Well, jag är inte hon som är speciellt bra på att säga ifrån och så fick jag dåligt samvete för jag vet hur mycket arrangörerna sliter så jag tog passet. Det är iofs deras val att jobba som arrangörer så jag borde inte alls bry mig, men eftersom jag tycker synd om människor väldigt fort så blev det så.

På morgonen hade jag flörtat med Lover så att han skulle laga köttfärslimpa till mig lagom tills jag kom hem från passet. Här är vi moderna och jämställda människor :) Hans ögon blev rädda och han frågade om jag skämtade. Nej då. Jag hade tagit fram köttfärs ur frysen och tänkte att det var ju bara att knåda ihop och in i ugnen. Men när jag kom hem hade han inte kommit så långt och var på gränsen att bryta ihop pga att tvingats springa till i affären i flera omgångar för att han glömt div ingredienser som ägg, mjölk, lingon osv som jag inte tänkt på. Jag hade ju tänkt att vi sklle göra det lätt för oss, men så blev det inte. Hungriga som vargar stod vi och dreglade framför ugnen i en timma och när limpan var färdig smakade den som vi kommit till himlen. Efter maten var vi mätta till sprickningsgränsen och var tvugen att vila på varsin soffa. Det var värt all möda!

Sen skyndade vi till Lilla teatern för att träffa Dennis och Erik och se dokumentären om det väldigt kristna familjebandet Danielson. Rätt grym musik när man bortser från det smått maniska, kristendomen och weirdo kombinationer av utstyrslar, genre, människor osv. Intressant.

Vidare var det avslutningsfest för filmfestivalen. Lover var den som var mest sugen på att gå dit ta en drink, men det var han i slutändan som hade tråkigast ;) Inte ofta jag känner folk på krogen när jag går ut, men igår vinkades det både åt den ena och andra. Kanske för att det var mycket kulturmänniskor och en och annan nöjesredaktör. Käppingens källarvalv är ju så vackert, men blir kokhett med så mycket ljus och människor. Värmen blev outhärdlig. Det var ganska trevligt, men inte så mobilt så efter ett äckligt glas vitt vin gick vi hem. Jag har börjat dricka vin. Vuxenpoäng tack!

Idag hade Lover och jag bestämt att vi skulle köpa nya sängkläder hem till honom. Sammanlagt kom vi hem med sex handdukar, ett duntäcke ett par skor och fem bakelser. Inga sängläder. Förresten, varför innehåller svenska konditorbitar så jäkla mycket grädde? Usch!
För något år sedan kom vi nästan överens om att inte gå på stan tillsammans för att vi bara började bråka. Anledning: Jag följde med som smakråd, men han dissade all mina förslag. Jag blev sur och tyckte att han var konservativ. Jag ville gå hem. Vi har ganska olika smak när det gäller kläder och saker, men det har vi kommit över och skämtar istället om våra olikheter. Det är roligt.

Bakelserna tog vi med hem till mamma och österrikaren. En förkyld zombieLina hälsade också på. De bjöd på köttfärslimpa (!), vi pratade om människors olikheter, resor och avrundade med pingis. Jag fick grymt med smisk både av österrikaren och Lover. Pingis är en sk sport jag inte kan förlika mig med. Jag slår bara för hårt hela tiden och tycker att det är meningslöst när man inte får ta i lite. Gah! Egentligen är jag en skitdålig förlorare, men maskerade detta faktum med en massa skratt och myror i benen. Det var roligt. Det är så lättsamt att umgås med dem.

Veckan som kommer måste bli lugnare annars går jag nog sönder. Har räknat på att jag sett 12 filmer under festivalen. Bara för att man går gratis så kan det ibland bli lite hysteriskt, att se film bara för att se. Men helt klart har jag sett riktiga guldkorn!

Rekreation

En varm, lång dusch ger rekreation när du stannar kvar efter filmen och berättar för mig att du köpt biljetter till 19 föreställningar. När du vill berätta att du mest ser film för att få tiden att gå. För att din fru gick bort i våras.

En varm, lång dusch hjälper när du börjar morgonen med att gråta för att kärleken inte ringde och psykologi kan vara så vackert.

En varm, lång dusch ljuger inte när människor konspirerar, nöter på din själ, ger dig dåligt samvete och du är känslig.

En varm, lång dusch är skönt när du sover nio timmar varje natt, men alltid tycks vakna tröttare än när du gick och lade dig.

En varm, lång stund med en kopp te i knät är lyxen du unnar dig när tiden slukas i ett omättligt svart hål.

Kärleken som en fågel i handen

Sålde festivalbiljetter tillsammans med M. idag. Vi började prata om förhållanden och han med sina 34 år berättade om hur han sett den linjära utvecklingen i sina kompisars förhållande. Dejtingen, nyföräskelsen, giftermålet, barnen och skilsmässan. Han har själv varit singel ett tag och trivs med det. Han känner sig fri att träffa vem han vill och tycker att han har lika roligt om inte roligare på enstaka middagar med tjejer än när han var bunden till någon. Han menade att vissa av hans kompisar eller bekanta tycks se ner på honom för att han vill vara singel, men brukar då ställa dem frågan vad ett förhållande egentligen är (ger?). Efter att jag funderat ett tag kände jag att det egentligen är en legitim fråga. Som jag tolkade det så ser han ingen poäng i att ha ett förhållande eftersom allt han behöver kan han få utanför ett förhållande. Ett tag iaf.

Det här är egentligen en definitionsfråga. Jag tror inte att jag orkar gå för djupt, men det vad ett förhållande ska innebära eller ge ser nog lite olika ut beroende på vem du frågar. Pratar vi om ett förhållande där man mycket praktiskt ser till att vardagen fungerar eller om en kärleksrelation där kanske många drömmar tillåts bli sanna och där passion är viktigare?

Har man någonsin haft en bästa vän av motsatt kön som man delat med sig av hela sitt liv till, litat till 100% på, men det aldrig funnits någon fysisk attraktion så är delen där man delar med sig av hela sitt liv adderat med fysisk attraktion och sexuell kontakt ett förhållande. Där inkluderas såklart även överenskommelsen att man är tillsammans. Det finns självklart bästa vänner av motsatt kön som haft sex, men för det inte har ett förhållande.

På M. lät det som hans vänner haft det mer praktiska slaget av förhållande där man kvävt varandra.

Jag tror att jag har kommit på hur ett förhållande måste fungera om det ska vara hälsosamt och fungera länge. Det är inga svåra ekvationer egentligen, men för den som föredrar trygghet och kanske i längden att totalkvadda ett förhållande så kan det låta läskigt. Största anledningen till att människor väljer att bryta upp ett förhållande tror jag är på grund av tristess, vardag och slentrian. Där man på grund av olika anledningar slutat tillföra förhållandet något i form av utmaningar, överraskningar, utveckling. När man inte tillför något kan man inte förvänta sig att få något tillbaka. Punkt slut. Människor binder upp sig till platser med det ena och andra, hus, lån och fan och hans moster. Livet stannar plötsligt upp vid sluthållplatsen och där skall man för evigt sköta sin trädård, rasta hunden, tvätta bilen på garageuppfarten och spela bingolotto. Jag anstränger mig ibland för att finna mig i en gråzon när jag diskuterar sånt här, men jag tror inte att människor väljer sådant av fri vilja utan av lathet och bekvämlighet. Sorry.

Det finns ett ordspråk som lyder något i stil med att kärleken ska man hålla öppen i sin hand precis som man håller en fågel så att den kan flyga i väg. Ja visst kan det uttalandet kännas jäkligt obehagligt, men efter man definierat vad ivägflygandet innebär så är det sant. Och då till hur man får att långt och sunt förhållande. Jag strävar inte på något sätt efter (metaforen) att tvätta bilen på garageuppfarten. Jag vill inte ha lån på ett hus och helst inga husdjur. Känner att jag har problem med att komma till sak. För att underlätta kan jag kort dra historien mannen i filmen Punk like me som tonåring drömde om att få bli punkrockare och åka ut på turné och leva rockstarliv. Han kom aldrig så långt. I dagsläget har han fru, en dotter och fortfarande drömmen om att få åka ut på turné för att få det ur systemet. Han samlar ihop ett gäng killar, repar in några låtar och ger sig ut på turnén. Det mest anmärkningvärda i hela filmen var för mig hans frus kommentar till detta: ”Ja, det är ju lika bra att han får göra det här så att han inser att det inte är något roligt och så kan han fokusera på det som är viktigt”. Hon menar då henne själv och dottern. Frun följer med på turnén, det börjar ok, de spelar skitdåligt, får ingen direkt uppskattning för sitt framträdande, de tycker själva att de suger och det är helt enkelt inte så glammigt och häftigt som han trodde att det skulle vara. Lilla miss fru får då rätt och konstaterar då igen: ”Ja, nu ser han ju att turnerandet inte var så spännande att han kan gå vidare och inser att familjen är viktigast”. Hon vill med alla medel hålla honom hemma i tryggt förvar. I slutscenen säger han själv att det var lite knas att vara ute på turné men om han fick chansen att åka ut igen skulle han definitivt ta den. Frun står i bakgrunden och gungar deras dotter. Hon sätter nästan hjärtat i halsen, blir tydligt besviken men försöker att hålla masken genom att le. Återigen. ”Men vadå? Jag trodde att nu när du varit ute en gång att du inte skulle vilja göra en sån grej igen. Hallå!”. Samtidigt pekar hon menande på henne själv och dottern.

Det där är inte att hålla kärleken i öppen hand. Om man inte vill kväva varandra i ett förhållande måste man inse att när ens partner vill åka iväg på turné för andra gången så kan han väl få göra det. Vill han eller hon resa iväg någonstans, låt denne göra det. Vill denne uppfylla sina drömmar, låt denne göra det. Vi kommer alltid ha saker vi vill göra och uppleva. Varför ska man vara i ett förhållande som förhindrar en att vara den man är, som hindrar en från att hitta sig själv? Jag pratar inte bara om ungdomens lyckliga dagar utan för alltid. Låt kärleken flyga iväg emellanåt och hoppas att den för alltid kommer tillbaka lite gladare, tryggare, inspirerad och klokare.

10 dagars filmfestival

Jag är helt knäpp i huvudet och kommer förmodligen att svimma snart. Eller få migrän. Ok, inte så allvarligt men det känns som att jag är full men minus den glada känslan som brukar medfölja. Misstänker att det har att göra med att jag åt lunch försent idag. Filmfestivalen började i fredags. Jag blev volontär trots att jag inte skulle vara det. Sen kom jag på att det ju inte är fy skam att se gratis film så jag är jourhavande biljettförsäljare nu. Hel ok va.

Har på två dagar sett 6 filmer. Invigningsfilmen: Djävulen bär prada, sedan Tapas, Sweet Land, Sisters in law, Thin och Punk like me. Faktiskt alla bra på sitt sätt, men Sisters in law var så mycket grym girlpower så jag blev lycklig i hela kroppen. Sweet land var också himla bra även om jag blev megafrustrerad över att huvudrollsinnehavarna aldrig satte på varandra när det egentligen var allt de ville. Ni vet där sugande stämningen där sex och passion är synd, men kroppsspråk och blickar bara ÄR sex. Hej, det är jag som känner mig som kåta Gun. Gosh...

Stackars Lover blir kvar i Nybro en vecka för att det finns misstankar om att han kanske har fått salmonella. Han får inte åka någonstans innan han fått provsvaren och hans mamma får inte jobba med kött tills vidare. Vetenskapliga unersökningar visar att man kan ha roligare än så. Jag saknar honom.

Nä, nu måste jag plugga.
Puss & Kram

Eget företag får det bli!

Önskar att jag hade mer tid och energi för att skriva oftare. Det händer ganska mycket nu och jag måste prioritera för att inte bli tokig. Kände senast igår av stressymtom som ett ryckande ögonlock, ett till och från oroligt hjärtslag och en illaluktande armhåla. Känsliga läsare bör nu titta bort. Det är märkligt. Min svett luktar för det mesta ingenting, men när jag stressar för mycket börjar just min vänstra armhåla lukta gubbsvett. Tack herre min skapare!

Det blev mycket jobb med Kampus kultur för ett par veckor sedan. Jag är anti att jobba på nätterna, men en natt krävde iordningställandet inför pressvisningen att vi stannade till 00.30. Jag är allt för van vid att somna som ett spädbarn vid 23 på kvällarna att arbetet på natten kändes som en seg, kallsvettig efterfest kl 05 på morgonen. Vad gör man inte för kulturen :)

Förutom skolan har de senaste veckorna gått ut på att turbolära mig lite mer illustrator, samt acrobat för att göra ett snyggt cv. Med rätt mycket support från Lover, många svordomar och sena kvällar fraför datorn så är jag slutligen nöjd. Det är första gången jag skriver ett riktigt cv, men jag tycker att det ser proffsigt ut. Att skriva cv är en hel vetenskap. Jag har försökt plocka upp tips lite här och var, men blir bara helt snurr över vad fan jag ska ha med. Självklart det jag har jobbat med, men hur mycket jag ska skriva, beskriva och var i helsike ska jag avgränsa mig!? Allt detta jobb för att söka praktikplats. Många i min klass skickar bara iväg ett brev med vad de kan vad de vill osv. De tycker inte att man ska göra så sor grej av det eftersom det inte är ett jobb vi söker utan bara praktik. Tycker ändå inte att det skadar om det ser bra ut. Man vet aldrig var det kan leda.

Det är en väldigt spännade tid nu. Jag krångar med att fullt ut hitta min grej, men det är ganska många grejer som är min grej och då blir det svårare att välja. Jag ska ändå vara ute 3 månader och vill inte slösa tiden på något som inte ger något. Har sökt på tidning hos min kusin i Tallinn, i London hos Jon, i Sverige och USA. Än så länge mest tidningar och marknadsförings...företag. Just nu vet jag ingenting om mitt liv förutom att jag inte ska ha barn förrän jag är 30 ;) Och att jag tycker att livet är spännande och givande. Jag är i en period där jag törstar efter att lära mig nya saker och utvecklas. Utvecklingen på den fd jobbiga fronten har löst sig, men det kommer i ett annat inlägg. Var kommer jag vara om 4 månader? Ingen som vet, ingen som vet. Än. Hoppas jag snart får lite trevlig respons från ovan nämnda.

Min kreativa energi är stor och jag längtar alltid efter att skriva ner allting. Har känt hur länge som helst att jag kommer att starta eget företag när jag slutar skolan. Det är inget jag bestämt på grund av en speciell anledning, jag bara har den känslan. Blev ännu mer inspirerad till det ikväll när jag och Lover var på ett föredrag med Björn Söderberg som bara är 24 år men har redan hunnit starta upp fyra företag bla Fair Enterprise Network och Watabaran. Lover jobbade åt honom på Websearch i Nepal. Summa sumarum så menade han att människor generallt är för rädda att misslyckas för att ens våga starta eget. Man kanske drar sig för att man saknar pengar, grubblar för mycket på byråkrati, att se proffsig ut innan man ens kommit igång osv. Många av oss går och bär på en massa idéer som kanske blivit till på grund av att vi tycker att något är fel i samhället eller att vi saknar något. Men vi tycker inte att idéerna är tillräckligt bra för att göra verklighet av dem.

Björn flyttade till Nepal under gymnasietiden för att han hade tröttnat på skolan. Tröttnat på att tvingas in i en linjär mall där alla har vissa förväntningar på en. Han ville uppleva en kultur med helt andra värderingar och fick tips att besöka Nepal. När han hade bott där ett tag började han irritera sig på att jämt behöva gå omkring i gamla sopor som slängdes ut på gatan. Då fick han och några kompisar idén att börja återvinna papper och göra julkort av dem. Det är detta som är Watabaran idag. Majoriteten hos de som arbetar i hans företag är kvinnor som i Nepal bara förväntas ta hand om familj, hem och se till att mannens drömmar går i uppfyllelse. Han ger nu kvinnorna chansen att uppfylla sina drömmar eller åtminstone skaffa sig ett värdigt liv. Det är coolt och det går bra för honom.

Jag fick ett väldigt fint julkort med kuvert av honom :)

Å nej, inte på tal om jul men ändå. När jag var på Ikea för två veckor sedan hade de redan börjat sälja julsaker. Ångest!