Just one of those days.

Det är kallt och mitt hjärta är fruset. Dålig dag. Kände det redan när jag vaknade. Något stod på. Demonerna ängsliga och stärnorna i fel banor. Word block. Writers block. Block block. Jag är skribent, men ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag tror den dåliga känslan imorse var prestationsångest. Jag hatar när det låser sig. När jag måste slå mig själv på pannan i ren frustration. Älskar när proppen släpper och jag skriver som en gud. Fru gud om jag får be.

Jag har sällan dåliga dagar. Mina dåliga dagar bruka vara de som är tråkiga och det kan man ju stå ut med emellanåt. Denna dag påminner mig om hur många bra dagar jag har i mitt liv.

Jag har nog glömt att berätta att jag har fått jobb. Jag är superglad även om det ger mig prestationsångest :) Jag nämner inga namn, men det är hos ett företag som gör människor framgångsrika genom att skriva proffsiga CV och personliga brev åt dem. Jag är skribent och översättare och ska inomkort förhoppningsvis även formge deras brev och mallar. Det var egentligen formgivningen jag vill åt, men word (som de jobbar i) och Indesign som jag är stjärna på make no good friends så jag ska göra mitt bästa med begränsade medel. Det bästa med jobbet är att jag hur lätt som en plätt kan ta med det till Barcelona och det kommer förhoppningsvis att bli bra lön av det hela när jag fått upp tempot lite. Just nu trampar jag mest omkring i mina egna snigelspår. Det kunde inte blivit en bättre lösning än så här. Jag får göra det jag vill och dessutom från den härliga staden numero uno. Livet braaaaa.

Woooow! Alltså.

Josefin Hellström-Olsson, student på Beckmans, har skapat detta otroligt fina nattduksbord. Och jag vill ha det! Det är just såna här coola idéer som jag önskat att jag skulle varit först med.

Varför varför varför?

Det sägs ju att man med åren blir klok och trygg i sig själv. Klok på vad? Jag tycker att jag äldre jag blir, desto mer ifrågasättande och oförstående blir jag. Vem har sagt dett världen ska funka så här? Varför måste man gå på trottoaren? Varför ska man bära svart på en begravning? Varför står folk och väntar vid rödljuset när inga bilar passerar? Varför är livet indelat i fyra paragrafer? Jag hatar sånt. Jag ogillar oskrivna regler. Gillar inte skrivna regler heller så värst mycket. Med åren vill jag allt mer gå min egen väg, trotsa massan och vända upp och ner på föreställningar som bara finns där på grund av vana. Ingen vet varför men det är minst ansträngande att bara infoga sig i mallen. I robot.

En sak som jag inte alls förstår är möhippor. Möhippor och svensexor där ens bästa kompisar tvingar ut dig på stadens huvudgata med en kukhatt på skallen iklädd snorgröna cykelbyxor, ballerinakjol och med en töntig skylt på bröstet där det står nåt slagkraftigt som "Knulla mig en sista gång". Sen tvingas man fiska upp marshmallows ur avloppsbrunnar eller dela ut stringtrosor på stan. Vad försöker folk säga med detta egentligen? Är det så här man förväntas se ut och bete sig sista dagarna innan man blir äkta make eller maka. Det ÄR inte roligt. Det ÄR bara inte det. Efter en sån förnedrande dag skulle man ju behöva genomgå en allvarlig dos plastikrekonstruktion för att öht våga gå till Konsum igen. Vad ska man säga? Det är väl en lite allt för långt gången tradition i arbetarklassen. Tacka vet jag herrgårdsmiddagar och japanska spabehandlingar *Överklasskratt*.

Sad pussy

Jag tycker synd om mig själv. Känner mig lite förnedrad också. Och öm om äggstockarna. Jag svimmade hos gynekologen idag. Och väldigt naket var det på sina håll. Hur coolt är det?

Jag åkte dit i tron om att jag skulle på cellprov som alla kvinnor gör vart tredje år. Det var en baggis för mig förra gången. Gynekologen och jag är inte helt överens. Hon har bara tänkt att kolla blodtrycket och skriva ut nya preventivmedel. Jag påpekar att jag ska flytta och att det snart är dags för cellprov ändå, om än ej på dagen. Hon håller med.

Att visa underlivet visade sig ju vara lätt som en plätt jämför med den smärtsamma undersökning hon utförde. Är du öm här? säger hon medan ett verktyg befinner sig i kroppen och en hand klämmer på äggstockarna. Klart som fan man blir öm då. Har inte ömhetsproblem till vardags. Någonstans under obehaget bestämmer sig kroppen för att lägga av. Nu vill jag inte vara med längre. Jag blir kallsvettig och yrslig. Gynekologen insisterar på att jag ska ligga kvar och blotta mina privata delar medan hon sänker stolens huvuddel så att blodet ska komma till huvudet. De blir inte bättre så jag sätter mig upp med huvudet mellan knäna. Sen drömmer jag en liten saga och vaknar upp liggandes i stolen och ett stort huvud som frågar hur jag mår. Jag minns att jag känner igen henne, men tvekar att svara för kanske spelar hon bara en roll i min saga. När blodet snart runnit tillbaka förvarar hon mig i en gravid kvinnas framstupa sidoläge och jag inser att både hon är verklig och att jag förmodligen svimmat. Förnedrande.

Återigen påminns jag om att skrevet pekar rakt upp mot himlen medan en annan kvinna baddar min panna med kalla handdukar och jag får saft. Nu passar gynekologen på att fråga om jag inte ska ha ett klamydiatest också, smått chockad över att jag aldrig tagit ett sådant test. Jag har aldrig haft anledning. Jag vet inte varför jag säger ok till detta, men just då kommer yrseln tillbaka och tvingas ligga kvar medan gynekologen hjälper mig på med underkläder och jeans. Förnedrande. Igen.

När jag är kapabel att stå på benen igen eskorterar de mig till ett vilorum. För inte tänker jag sätta mig på bussen hem igen efter denna pärs. Kvinnorna är mycket omtänksamma. De kommer och tittar till mig var femte minut, frågar hur jag mår och ber mig ringa på larmet om det är något. Där ligger jag tills mamma kommer och hämtar mig. Nu mår jag bra igen,men känner mig som ett skrämt litet barn.

Directors cut

Beviset på att denna koreanska ansiktsmask verkligen är freaky är att jag lyckades skrämma livet hur Lover två gånger inom loppet av 15 minuter bara genom att förflytta mig i ett och samma rum. Men skön var den. Full med fukt och uppfriskande ämnen.

Vad är det som pågår egentligen?

Jag borde veta bättre. Borde veta bättre hur jag mår. Ändå så frågar jag. Är egentligen inte orolig, men kan känna när jag till exempel tränar att jag snabbt känner mig orkeslös. Den tidigare glöden att prestera blod, svett och tårar finns inte för jag orkar inte. Kroppen verkar känna sig trött och gör bara så gott den kan. Jag vill mer.

Vore konstigt om jag inte reagerad på något sätt för hur livet ter sig just nu. Den arbetslösas liv är emellanåt väldigt lugnt och ibland lika stressigt. Jag njuter av att kunna vara upp sent och inte gå upp alltför tidigt. Att kunna äta frukost framför tv:n, slösa tid på sociala forum, slänga ett öga på Oprah på förmiddagen, träna på lunchen och träffa kompisar på eftermiddagen och kvällen. Det är rätt skönt.

Samtidigt pågår en avvecklingsprocess i mitt liv som innebär en massa jobb som att byta försäkringar, lägenhetsletande, dokumentation av allt vi äger och ska sälja, kommunicera med köpare, skriva om CV till engelska, söka jobb, söka A-kassa, söka ersättning i Spanien, förstå krångliga paragrafer och brottas med extrem byråkrati med mera. Hur skönt det än kan vara att styra över sin egen trivsamma vardag så känner jag självklart en stress över att jag måste få jobb i Spanien. När? Hur lätt eller svårt kommer det att bli? Kommer vi att hitta rätt lägenhet efter den första? Jag är egentligen inte speciellt orolig, men jag tror att jag påverkas mer undermedvetet än jag tror.

Jag har dessutom insett att mitt rensning -och kastaprojekt är en never ending story. Vi äger mycket som med en nonchalant handrörelse hamnar i sopsäcken och på tippen. Dessa saker inte svåra att ta ställning till. Men att jag måste ta ställning till hela min uppväxt i form av skrivböcker, leksaker, brev, teckningar, pjäser mm är desto mer känslosamt. Jag tvingas stanna upp vid varje sak jag gräver fram i kartongerna, där ännu ett minne tar mig på färd. Hur ska man kunna värdera vad som var mer eller mindre betydelsefullt då? Det kan jag inte värdera och har ännu svårare att kasta. Jag är ingen robot. Jag får bita mig i tungan, blunda och låta den nonchalanta handen göra jobbet.

Igår gick försäljningen mycket bra. Blev av med både soffan, köksstolar och en golvlampa. Ändå så är det inte mycket som förändrats i vårt hem. Garderober och förråd är granskade, köksskåp plundrade, lådor tömda och ändå finns så mycket kvar. Fortfarande lever vi ju i och med våra saker så det är inte riktigt tid att bli av med mycket mer. Det inser jag. Känner på mig att allt kommer att hända veckan innan vi åker.

Versioner av självbilden

Jag blev igår avporträtterad av mångkonstnären Molly. Finns verkligen drag och helheter som jag kan identifiera mig med. Nästa gång ska vi rita av varandra samtidigt. Jag vet inte riktigt hur pennan kommer att falla i min hand. I värsta fall får hon nöja sig med en streckgubbe med lockigt hår.

Och så kom dagen...

...då det var dags att bli vuxen, gå och klippa sig och skaffa ett jobb. I förrgår fick jag mitt första läskiga brev från CSN. Det är dags att börja betala tillbaka och sona brott. Av misstag fick jag tidigare i år en förhandstitt på hur enorm min första inbetalning skulle bli. Jag kunde läsa nåt i stil med: 7300 kr. Och då fattade jag ju inte att summan dividerades på fyra skilda inbetalningskort med tre månaders mellanrum. Jag trodde att jag skulle tvingas betala tillbaka denna klumpsumma. Känns väl ungefär som att en liten sten fallit från mina njurar just nu. 8322 kronor ska jag betala in under 2009, vilket iofs är pengar det också men jag sitter liksom inte med förtvivlan i halsen. Tur att jag fått ekonomiska gener. Nåt ska man väl ha en bankpappa till.

Livet i en kappsäck

Jag är så nöjd med min nya gigantiska resväska. Jag skulle liksom med denna bild illustrerar hur himla stor den är, men väl på plats i väskan och på bild så är det jag som ser ut som ett stort hus och väskan är liten. Nåväl. I denna väska ska jag om en månad förvara mitt liv och min framtid. Blir jag utslängd på gatan kan jag förmodligen skrynkla ihop mig så pass mycket att jag får plats att sova i den. Och i locket kan jag ha ett litet kök.

Gripande karisma

Det här är bilden till vår första annons på Blocket. Vi har fler saker att sälja, men måste vänta med exemelvis sängarna och kökbordet där vi ju sover och jag jobbar. Försäljningen har gått riktigt bra! Vi har sålt allt (samt ett badrummskåp som inte finns på bilden) förutom lamporna och soffan. Men jag räknar lite optimistiskt med att vi blir av med soffan i veckan för vi hade ett par som var och tittade på den igår.

Jag hade kontakt med en kvinna via sms och bestämde att hon skulle komma över kl 15 igår. Jag råkade befinna mig i badrummet när hon ringde på dörren och Lover fick öppna. När jag kliver ut i hallen står istället en lång man där och beundrar vår halltavla. "Oj wow, man blir helt uppslukad av hela ansiktet och ögonen. Blicken faller precis där", säger han och pekar i mitten på skådespelerskans ansikte. Jag förklarar vem hon är och vi tar i hand och utbyter namn. Jag känner direkt att jag tycker om denna man. Jag blir mycket nyfiken på honom och ser det där magiska i ögonen som inte många människor har. Han är så sympatisk och bekväm i sig själv. Han tar vänligt men bestämt utrymme i rummen. Han tittar granskande, djup och nyfiket på allt hans ögon vidrör. Det känns som att han försöker beröra mig, se igenom mig för hans ögon dröjer sig kvar länge när jag pratar. Han har för mig en oförklarlig karisma och närvaro som gör mig glad och jag känner mig så sedd.

Både kvinnan och mannen är mycket pratglada. Vi står en stund och pratar om Spanien, Barcelona och de tycker att vi gör en spännande resa. De är särbos och bor i samma grannskap och kvinnan har flyttat från Sthlm till Norrköping på prov. Liksom för att känna på staden. De ska förbli särbos och hon håller på och inreda sitt eget krypin i Röda stan.

När de fått veta att vi i praktiken säljer allt vi äger blir de nyfikna och vill se mer. Vi hamnar i sovrummet där min röda snurrfotölj från 50-talet står. Jag säger att jag inte bestämt mig om jag ska behålla eller sälja den. Mannen går fram och tar tag i stolen, snurrar på den och lyfter den. "Oj, nej den där ska du behålla. Den kan du sitta och amma i sen". Ehm. Jag kan inte låta blir att agarva och Lover har ett obekvämt leende i ansiktet.

När de tackat för visiten och lämnat lägenheten kan jag inte släppa känslan han lämnade mig med. Delvis för hans berörande karisma och för att det känns som att vi hunnit säga varandra så mycket på bara en kort stund. Och jag undrar vad det är med somliga människor som gör att de lyser upp ett helt rum eller griper tag i en utan att ens anstränga sig. Vilken gåva han fått. Och någonstans undrar jag om jag har en förkärlek för karismatiska, känsliga och djupa medelålders män.

Det förtryckande samhället

I Friskispressen finns ett uppslag där läsarna själva får skicka in kommentarer om föreningen, träningen och tidningens innehåll. Idag läste jag en insändare från en kvinna som var så förbannad över att en vältränad kvinna som uppenbart normalt inte går på baspass, hade gjort intrång på denna kvinnas baspass. Den vältränade kvinnan hade stått alldeles för nära jympaledaren, synts alldeles för mycket och gjort svårare och alternativa övningar till ledarens. Hon hade helt enkelt bara stormat in och FÖRSTÖRT passet med hela sin varelse.

Men för helvete din snikna tant! Kan folk sluta vara så jävla svenska och jantelagstrogna. Infogar man sig inte i cementmallen ska man minsann få veta det. Hur kan man någonsin låta en uppmärksamhetssökande person förstöra ett helt träningspass? Mind your own liksom. Man får det utrymme man tar sig.

Inte nog med det så hörde jag på P3 angående svenskars trendkänslighet, att vi gärna hoppar på alla slags trender utan att tänka själva. I Sverige skapas inga trender, vi bara konsumerar dem. Experten så nåt i stil med att svenskar inte vill vara annorlunda. Vi vill vara precis likadana. Inte konstigt att en tant måste gå upp i taket av ilska på ett träningspass för att deltagarna inte var tillräckligt konforma. Nä, fy fan för det här övermedvetet förtryckande samhället!

Det här med jämställdhet

Jag kollar på Oprah. Yes I does. De sänder live, men inte så live för mig, från Chicago. Panelen diskuterar vem av man och kvinna som tar de flesta besluten om hur vardagen ska funka i hemmet och på fritiden samt gör den stora delen arbete i hemmet och barnaskötandet. Bara 30% svarar att de lever sk jämställt. Kvinnan tar hand om det mesta rörande hemmet.

Uppfriskande! tänker jag när en kvinna som har det helt annorlunda ställer sig upp framför mikrofonen.

"Min man gör alla mamma-saker. Han tar hand om barnen och åker på läger med dem. När jag är med familjen kan folk fråga "Och du är?" Haha! (förmodligen för att hon inte syns så ofta i familjära sammanhang). Och han lagar all mat. Fantastisk mat! När jag ordnar med mat så blir det hämtpizza. Vi är väldigt jämställda".

Hrm. Ok, så nu är jämställdhet samma sak som att mannen gör allt jobb i hemmet?
Visserligen är det osagt om hon diskar, städar och tvättar. Om det är så kanske vi kan börja jämföra. Uh, jämställdhet är och kommer förmodligen alltid vara lite för komplicerat för att folk ens ska oka engagera sig på riktigt.

Många bollar på Hanna

Att åka skridskor lät som ett roligt förslag. Inledningvis. Väl på banan, kryssande mellan småbarnspappors obarhärtiga bandyklubbor och deras ungars ouppfostrade bollar ångrade jag mig. Att åka skridskor gör ont på så många sätt. Det gör ont att frysa. Det gör ont att ramla och kanske peta in en skridsko eller två i kroppen. Det gör ont att snöra skorna så hårt att blodet fryser till is och jag blir klen. Det gör även lite ont att inse att livets tidigare underhållning gått i så många repriser att du inte lägre har föreställningsförmåga. Att åka skridskor är småbarsföräldrars förtjusning över rosa och mintgröna skridskor i storlek 16. Att få klappa andras bäbisar på huvudet och låtsas att man är inkapabel att baka sitt egen fikabröd.

Ett sista andetag

Huden runt ögonen är svullna. Ögongloberna värker. Idag lever jag i ett vakuum där ingen annan än jag och sorgen finns. De senaste två dagarna har jag varit så nära döden man kan komma utan att själv avlida. Vi har i skift vakat vid hennes säng i några dygn. En säng från var det inte kommit några andra ljud än djupa andetag. Och sedan rosslande andetag som tidvis nästan fått mitt eget hjärta att stanna varje gång andetagen dröjde sig kvar lite för länge i lungorna.

Hon slutade äta. Och sen dricka. Till att inte längre reagera på ord eller beröring. Som en medvetslös, kraftlös lämnade hon oss sakta med bara andetagen som försäkran om att hon fortfarande fanns därinne i sig själv. Det kändes trygg så länge vi hörde henne andas. För oss levde hon fortfarande då. Och det sägs att även om en mycket sjuk människa på sin dödsbädd inte besvarar tilltal eller beröring så hör hon ändå vad vi säger och kanske till och med känner sig trygg av alla ömma smekningar på händer, kinder och panna. Hon tyckte om att bli kammad i håret och smekt på panna och visst ryckte det lite i ögonlocken ibland när vi gjorde så…?

Någon har lämnat rummet för några timmar. För att själv åka hem och duscha och äta mat. Vi andra sitter kvar och vakar utan att egentligen ha någonting att säga till varandra. Det känns absurt att prata om nöjen och andra spikar inopererade i höften när döden är så nära. Tillslut är det bara jag och syster kvar i rummet när någon går ut för att göra ett telefonsamtal. Vi står på varsin sida om hennes säng och håller hennes händer. Tystnaden är påträngande och kliar. Jag vill att vi ska spela musik. Syster reagerar snabbt och menar att vi borde spela ”Dimman lättar” som hon vill ha på sin begravning. Så att hon liksom får höra den medan hon fortfarande lever. I samma hjärtskärande ögonblick stänger hon den annars vidöppna och uttorkade munnen och andetagen försvinner. Hon. Upphör.

Här kommer verkligheten farande i ljusets hastighet. Jag springer ur rummet för att hämta personen i telefonen. ”Hon har gått bort”. Personen i telefonen hinner inte ens avsluta samtalet innan han lägger på och rusar tillbaka in i rummet. Plötsligt andas hon igen. Men bara några ytterligare andetag innan ansiktet förvrids i en grimas och kroppen i kramp som säger att nu är det slut. Nu försvinner anden.

Är det så här det går till att dö? Vem kunde ana att döden skulle ta henne så fridfullt. Skillnaden var bara några ynka andetag och nu hörs hon inte längre. Jag håller och smeker fortfarande den döda kroppen. Ansiktet blir snart väldigt blekt och händerna blå, men de är fortfarande varma så länge vi är där.

Hon slapp lida och det är huvudsaken. Hennes sista tid bland oss var inte värdigt och hennes bortgång väntad. Döden är en del av livet. Och jag tänker tillbaka på alla fina stunder vi haft tillsammans, hur generös och omtänksam hon alltid varit, att jag fick en fin och trygg barndom med kokt prinskorv, stora skinkskivor och Rederiet tack var henne. Jag hoppas att jag varit ett bra barnbarn även om min otålighet och intolerans ibland inte gett mig utrymme att prioritera henne. Vi gör alla vårt bästa efter förmåga.

Just nu överväldigas jag av bilderna av att se henne andas för sista gången. Att jag fick hålla hennes hand medan hon långsamt dog. Att jag hoppas att hon kände sig trygg hos oss. Det är stort och det är starkt. Och overkligt, men ack så verkligt. Jag tar en dag i taget och kommer att leva på alla minnen vi skapat tillsammans. Att vi fick vara en del av varandras liv. Jag hoppas så innerligt att hon och farfar äntligen får vara med varandra igen. Där uppe någonstans. I himlen. Vad mycket de ska ha att prata om.

När det spricker i lårbenshalsen

När jag väl lagt tankarna på en spännande dag lite åt sidan ringde telefonen och bad mig att åka till akuten. Jag hade egentligen tänkt att börja jobba, men den mycket oroliga rösten övertygade mig om att läget var allvarligt. P skulle precis avsluta sin skridskofärd när han handlöst fallit och slagit en spricka i lårbenshalsen. Operation skulle följa redan ikväll i bästa fall. Jävligt onödigt och otursamt att ramla sådär, men jag tänker inte älta och inte vara negativ och inte låta andra bli på dåligt humör. Läget är att accepteras och lårbenet att rehabiliteras. Jag har känt mig som den realistiska och avdramatiserande länken mellan patienten och galenhuset. Skön att kunna ta delar av livet med ro.

Tecknet på att P mår så bra som han kan trots sprickan är att han redan lyckats få sjuksystrarna att uttrycka att han borde ta patientrollen på lite större allvar och inte stöka runt så mycket. Hans patientgranne kommer han förmodligen att störa livet ur för någon riktigt känsla för vett och etikett tror jag inte att han har :)

Jag är nu skittrött efter en hel dag på akuten. Även om jag lätt blir illamående och lite yrslig bara på tanken av akutrummet så är dessa timmar så skönt dokumentära. Och jag må säga att det var lite av dagens äventyr ändå.

Svårt att hålla julen på shaktimattan

Vaknar tidigt av att en något stressad man, som luktar gott och har varma ögon, packar en resväska för att åka söderut på juldagen. Han har redan på julaftonskvällen börjat fantisera om den stora frukosten han ska äta innan bussen går. Han har stannat i Norrökping för att fira julen med mig och min familj i år och det var fint. Men nu vill han hem till traditionerna.

Jag konstaterar yrvaket att jag mår bra. Inte alls sådär illamående och en överrumplande känsla som liknar den att jag skulle kommit hem full sent på natten och vinglat i säng. Den känslan som jag hade när jag gick och la mig. Sanningen är att jag inte druckit en skvätt alkohol under julaftonen förutom den som piffat till glöggen. Misstanken väcks istället mot syrrans shaktimatta (indisk spikmatta) som jag provade under kvällen. Lina har läst att människor som legat på mattan blivit lugna, sovit bättre eller inte kunnat sluta skratta hysteriskt. Jag trodde mig inte känna av så mycket alls förrän ett fånigt leende etablerade sig både i mungiporna och i knoppen. Jag föreställde mig att det är så det känns att röka på. Jag kände inget behov att att röra mig, inte yttra ett ord. Bara tyst och lugnt roas av hur road jag var av ingenting. Så här efter första försöket ger jag den ett gott betyg.

Vi har alltid trevligt i vår familj så det faktum att det råkar vara julafton förändrar ingenting. Jul är ok, men jul är så mycket repetition och tradition. Jag vet inte om det är min grej. Det är gott när maten är god och det är trevligt med godis, tända ljus och paket, men själva julafton känns påklistrat. Julafton känns lite som att träna höjdhopp i tre år inför OS och riva ribban på första försöket. Förberedelserna är oändliga, stressen liksom stockar sig mellan halskotorna fram tills maten är äten, paketen öppnade och allt är över. Jag vet att det låter tråkigt, men det finns inte så mycket mer kvar för mig på juldagen. Det är bara en dag då staden är död, alla butiker stängda och jag går omkring i fulfrisyr och äter pralin efter pralin. Och bloggar. Sen går jag på middag hos mamma, läser om Spanien och kanske tittar på en film, kanske letar lägenheter. Kanske. Det är fint och rogivande, men ingen julkänsla infogad.

Faktiskt så tycker jag knappt om julmaten längre. Jag förstår liksom inte varför man ska utsätta magen för 24 olika slags rätter som förväntas samsas på några ynliga kvadratcentimeter. De olika rätterna är säkert goda i sitt egen sammanhang, men inte så mycket tillsammans och framför allt inte i den mängden.

Något som är bra med julen är barn. Jag har själv inga minnen av när jag trodde på tomten, men fick uppleva det genom lillebror igår. Han visste minsann rutinen. Pappa går ut för att leta efter tomten för att skicka honom hem till oss. Dock fick vi förklara var köpa tidningen kom in i bilden. Vi samlas i köket och tittar efter tomten. När tomten kliver innanför dörren med en hes stämma står lillbror längst fram i ledet för att välkomna honom. Lillebror svarar lydigt vad han heter och hur gammal han är. Kanske därför tomten efterlämnade ett berg med paket till honom. Lillebror sliter upp paketen snabbare än snabbast, cirkulerar runt oss för att visa vad han fått och förklarar deras funktion. Men han är en liten pedant. Han öppnar inte förpackningarna och börjar leka med sakerna för att han är rädd att han ska slarva bort delar hemma hos faster. Tillslut kan han inte hålla sig längre och bygger ihop en liten legofigur enligt instruktionsboken. Jag tror att det blir en bil. Killen är inte dum.

Kvällen avslutas hos mums och österrikaren som dukat upp ett gigantiskt bord av godsaker. Det är här vår riktiga julklappsöppning börjar. Mums har mycket bestämt försökt instifta en intern julklappslag som innebär att hon tycker att vi ska begränsa julklappsinköpen till någon var. Själv vill hon inte ha någonting. Det blev ju ingenting med den saken. På vardagsrumsgolvet är julklapparna staplade på varandra och igen förstår var alla kom ifrån. Ungefär som det brukar bli. Alla blir mycket nöjda och vi skrattar så magen slår knut på sig själv. Jag fick allt jag önskade mig varav 90% är ätbart eller aktivt. Lover och jag ska på chokladprovning och endast jag på regnbågsterapi. Med så mycket härlig choklad vi fått kan vi börja träna chokladprovning redan nu.

Livet utan mening

Lover och jag såg Woody Allens nya film "Vicky Cristina Barcelona" häromdagen. Gillade den av många anledningar. Javier Bardems farliga utseende, Penélope Cruz självdestruktiva och omskakande karaktär, men inte så mycket Scarlett Johanssons uttjatade plutiga läppar. Det var ju dessutom trevligt att få se Barcelona på film. La sagrada família, Parc Güell, Gaudís offentliga konst...

Javier Bardem i rollen som Juan Antonio började inledningsvis på ett stereotypt, sydländskt och mañanamanér föreläsa om alternativa livsstilar för de nyanlända vackra amerikanskorna. Som att bjuda över helt främmande människor till en annan ort, en timma bort med flyg för att älska med dem samtidigt, vore den naturligaste saken i världen att öppna ett samtal med. Dock gillar jag hans tanke om att leva som att livet inte hade en mening. Att slippa prestation, slippa grubblerier, slippa känna att människorarten är en för stor kollektiv idiot för att uppfylla något viktigt på jorden. Vi är bara byggstenar i ett oändligt kretslopp och i slutändan kommer vi ändå att förinta oss själva. Vi är ju så "intelligenta" att vi faktiskt kan det. Det blir en vacker film känner jag. Snickra ihop några atombomber och sköra kärnkraftverk så är saken kirrad.

Det var väl inte riktigt dit jag skulle komma. Hur som helst så ska jag försöka leva lite efter meningslöshetens regler. Jag blir sällan deppig, men är det något som gör mig depp så är det att tänka på meningen med livet. För jag är en utomordentligt krävande människa. Jag har inte funnit några "högre" svar förutom att kärlek, familj, vänner och självförverkligande ger mening med livet. Låt stå.

Och vi som inte skulle handla så mycket...

Fantastiska Dexter och Debra

Åh hå hå! Vad spännande det var. Säsongsavslutningen av Dexter. Jag älskar serien och sista avsittet var helt otroligt laddat. Så många vändingar att hänga med i hela tiden. Det framkallade en hög med känslor som liksom har stockat sig i magen. Vid ett tillfälle skrek jag rakt ut i luften när Dexter blev knivskuren. Fast bara lite skuren. Men det kunde jag ju inte veta :)

Jag älskar verkligen Debra Morgan! Dexters halvgalna syster. Hon är ju så fin och har så skön personlighet. Ett litet grabbig sätt att vara och ett hulkande skratt. Hon svär som en borstbindare och hennes känslor åker hela tiden bergochdalbana. I motsats till sin bror har hon ett välutvecklas spontant känsloliv och det är fint att se. Det finns något väldigt sympatiskt och ärligt med hennes utstrålning. Jag kan inget annat än tycka bra om henne.

I sista avsnittet hade hon på sig en klänning för att Dexter skulle gifta sig och kommenterade denna ovanlighet med att hon kände sig som en transvestit. Det var bara så klockrent! Förr kunde jag verkligen identifiera mig med den känslan, jag som bara gick i jeans och tröja. Hon får bli min bästa vän vilken dag som helst! Vi skulle ha som himla roligt :)

Värsta språket i röven

Jag älskar synonymer. Mitt arbete får näring av dem dagarna långa. Vad skulle jag göra utan dem? Synonymer på "synonym" kan vara "utbytesord" eller "ekvivalent uttryck".

"Jag älskar synonymer" med synonymer kan exempelvis bli "Ego tillber liktydingar". Snacka om rövarspråk. Jag ska skriva alla mina julkort med synonymer. Vad roligt jag ska ha! Nej fan, misströsta icke du som inte får julkort. Jag skickar bara kort till Estland i år.

Mors vid den tidpunkten! (Hej då)